Hur utvecklar man en gudsrelation?

I vems händer?

Först… ”Ge dig själv en ärlig chans – 50 dagar av förändring”. Det är rubriken över 50 dagar i höst. D.v.s. förra söndagen, den 2 oktober gick ett startskott. Den 20 november går vi i mål. (Det är inte för sent att starta upp idag eller imorgon. Du kan själv bestämma när du vill starta din 50 dagars period.)

Under den här 50 dagars perioden kommer vi att ge undervisning omkring vad Bibeln har att säga om förändring. Man kan välja ord, men båda varianterna blir rätt: På ett sätt handlar det om att förändras. På ett annat sätt handlar det om att äntligen få bli sig själv.

Den grundläggande idéen bakom allt hämtar vi från Bibelns inledning som säger att du finns för att Gud finns och för att Gud ville dig. Det finns många andra bibelord om detta också. Lyssna t.ex. till Davids ord när han mitt i kampen med livet och inför ovänners elaka ifrågasättande skriver ner denna bön till Gud i Ps 22:10-11: ”Du hjälpte mig ut ur min moders liv, du lät mig vila trygg vid min moders bröst. Från min födelsestund är mitt liv i din hand, alltsedan jag blev till har du varit min Gud.”

Detta är en makalös upptäckt, för tänk så här: Är tron på att det finns en Gud verkligen en självklar tröst? Jag skulle svara nej. För tänk om jihadisterna har rätt. Tänk om Gud är en hämnare. Tänk om det skulle finnas en stor och mäktig Gud, men om denne Gud var en kall diktator med hårda händer. Det är ingen tröstande tanke alls.

Tron på att Gud finns måste gå vidare till frågan: Vem är Gud? Och vem vet i så fall det? Är inte den enes tankar lika goda som den andres? Och blir till slut inte alla våra tankar mest önskedrömmar om vem vi vill att Gud ska vara eller rena gissningar eller kanske t.o.m. farhågor?

Hur kan man veta något säkert?

Vi behöver en fast punkt. Vi behöver en trovärdig källa. För till slut vet ju bara Gud vem Gud är och måste berätta det för oss om vi ska veta något säkert. Så Gud gav oss en bok.

Kan man tro på Bibeln? Jag antar att det blir din hemläxa att ta reda på det. Behöver du bra hjälp så har jag tagit hem ett antal av Lee Strobels utmärkta bok ”Fallet Jesus”, där han intervjuar ett antal prominenta och intelligenta auktoriteter på olika områden för att ta reda på: Håller Bibeln? Eller måste en tänkande människa sluta att tänka för att kunna tro? Den boken har hjälp mig att känna ett lugnt och djupt förtroende för Bibeln.

Men när en bok inte var nog, för att människor inte förstod vad de läste, då kom Gud själv. Ja, detta är vad den kristna tron säger. Jesus är Gud mitt ibland oss. Evangelisten Johannes skriver, Joh 1:18: ”Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.”

Enkelt uttryckt, vi längtar efter Gud, och vi anar Guds existens, men vad vet vi egentligen om Gud? Kastar vi bort Bibeln och vänder oss till oss själva eller till andra är vi vilse i den väglösa godtyckligheten. Men om det är sant att Jesus är Guds självpresentation då är verkligen upptäckten av Guds existens både tröstande och glädjerik. För om Gud är sådan… Om Gud varit ett litet barn, ett flyktingbarn på flykt undan en grym regering; om Gud vet vad det är att vara människa; om Gud är mannen som stannar upp inför den blinde vid vägkanten utanför Jeriko, fast alla andra vill tysta ner honom, bara för att Gud inte kan vända bort blicken och gå förbi; om Gud är han som äter med de förkastade och de föraktade och, hissnande tanke, om Gud är mannen på korset, beredd att dö för mig, då vill också jag våga tro. För då – d.v.s. om Gud är sådan – ja, då är Davids upptäckt i all mening livsviktig: ”från min födelsestund är mitt liv i din hand, alltsedan jag blev till har du varit min Gud.”

Jag tycker så mycket om Christina Lövestams text. Jag gör den gärna, efter ett helt långt livs sökande, prövande, vridande och vändande och trevande till mina egna ord: ”Jag tror på en Gud, som är helig och varm,
som ger kampglöd och identitet,
en helande Gud som gör trasigt till helt,
som stärker till medvetenhet.

Jag tror på en Gud, som gråter med mig,
när jag gråter så allting är gråt,
en tröstande Gud som kan trösta likt den,
som väntar tills gråten gått åt.

Jag tror på en Gud, som bor inom mig
och som bor i allt utanför,
en skrattande Gud som vill skratta med mig,
som lever med mig när jag dör.”

”Från min födelsestund är mitt liv i din hand”, skriver David.

Och min rätt påträngande fråga blir då, ställd till dig så varsamt jag kan, från en som tar sig rätten helt enkelt för att jag själv behöver ställa frågan också inåt mitt eget liv: I vems händer är du? Är ditt liv i dina egna händer? Ligger det i någon annans händer? Känns det rent av ibland som du hamnat i omständigheternas kalla händer? Jag avkräver inget offentligt svar. Men jag ber att få återkomma till frågan om några minuter.

Hur bygger man en gudsrelation?

Så här tänker jag. Innan man kan bygga något måste man veta vad det är man ska bygga. Det är rätt sällan man går ut i snickarboden och tar fram en planka lite på måfå… och så en skruv… och så borrar man lite här och där, och sågar… och snickrar… varefter man drar på lite överbliven färg, fortfarande på måfå… för att komma in till frun med sin skapelse och stolt deklarera: – Titta vad jag har gjort… det blev en… Nej, ska man bygga något behöver man veta vad. Hur ser det ut? Vad består det av? Hur sätter man samman alltihop? Så först av allt, vad är en gudsrelation?

Det är en väldigt stor fråga. Alltså väljer jag att besvara den med ett antal övergripande påståenden, där var och en av dem är värd mycket mer tid än så här. Du får med andra ord ta det som ett förslag till djupare studier på egen hand.

Först: En gudsrelation är… en relation med Gud

Så enkelt… En gudsrelation är en relation, och vill du veta hur man bygger en så är det väl i mångt och mycket på samma sätt som du bygger en relation till vem som helst, d.v.s. det tar tid, det kräver trygghet, det kräver att man både får lyssna och säga sitt… och så är det väl också med relationen till Gud. Den växer genom goda erfarenheter, som det står i Ps 46:2, SFB: ”Gud är vår tillflykt och vår starkhet, en hjälp i nöden, väl beprövad.”

Igår var jag inbjuden att tala till en grupp invandrande vänner med bakgrund i en annan religion, som rätt nyligen kommit till tro på Jesus. Min uppgift var att tala till dem över ämnet: ”Varför ska jag be – och hur?”

De flesta av dem hade nog erfarenhet av bön, men kanske också av bön till en mycket avlägsen Gud, och dessutom av ett väldigt kravfyllt böneliv. Därför funderade jag länge på hur jag skulle kunna hitta en annan ingång i ämnet.

Ungefär så här blev det: – Om den kristna tron vore en religion så kanske att jag skulle börja med att berätta om formerna för bön. Jag kanske skulle tala om hur man ska vara klädd när man ber, på vilka tider man ska be, åt vilket håll man ska vända kroppen när man ber, om man ska stå, sitta eller knäfalla, tända ljus eller inte, eller vilka exakta ord man ska använda sig av. Men nu är inte kristen tro en religion utan en relation. Och därför är inte det viktiga vilka kläder du har, eller på vilka tider du ber, eller åt vilket håll du ber eller vilka ord du använder.

Vad är då istället det viktiga? Jag skulle svara: ärlighet! Eller som det står i 2 Kor 6:6: ”uppriktig kärlek”. Men andra ord är en sund gudsrelation en kärleksrelation, där det finns passion, bekräftelse, glädje… och uppriktighet.

Så när Jesus talar om hur vi ska be i sin bön ”Fader vår”, så börjar han inte med att rada upp olika former för bön, men han lär oss att be: ”Vår Fader, du som är i Himlen. Låt ditt namn bli helgat.” D.v.s. det väsentliga är inte vilka ord du använder utan att du får tilltala Gud som din Fader. Paulus använder t.o.m. det lilla barnets ord ”Abba”, d.v.s. Pappa. För Gud är inte ”någonting”. Gud är ”någon”. Gud är din Far. Alltså är bön gemenskap.

För det andra: En sann gudsrelation är en grund att stå på

Jag tycker väldigt mycket om några ord från Daniels bok i Gamla Testamentet. De handlar om tuffa tider och om svårigheter. De handlar om sådant som kan slå ner oss. Men Daniel skriver om människor som ändå, mitt i allt detta, står fasta, Dan 11:32, SFB: ”de av folket som känner sin Gud ska stå fasta och hålla ut.”

Jag vet att Daniel hade rätt, för jag har också mött dem. Vanligt folk. Små människor, ibland med stora problem och kämpiga liv… Små människor som känt sin Gud, på riktigt… och så har det skapat en stabilitet, en fasthet och en uthållighet som har varit fantastisk att få ta del av.

För en verklig gudsrelation ger ett viktigt perspektiv på allt annat också. Vet du – av djup och egen erfarenhet – att du äger Guds erkännande är det kanske inte hela världen om en och annan ifrågasätter dig. Nej, då är det kanske inte ens hela världen om hela världen ifrågasätter dig. Inte om du hör Gud, med stolthet i rösten, säga: – Du är mitt barn! Du är min lilla pojke. Du är min lilla flicka. Det är vad jag tror att hon menade Christina Lövestam när hon skriver om en Gud som ”stärker till medvetenhet”.

För det tredje: en gudsrelation ger kraft till förändring

Paulus skriver det så här i 2 Kor 3:18: ”Och alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden.”

OK… ett antal svåra ord här. Jag håller med. Men det är väl värt att ge lite tid åt att försöka förstå det här: ”utan slöja för ansiktet”… förvandlas vi ”av denna härlighet som kommer från Herren”.

Jag tror att detta betyder att om jag låter mig avslöjas… om jag låter mig bli genomskådad av den Gud som vet allt om mig, utan att jag försöker fly in i skuggorna, bort från honom… Om jag står kvar där, mitt i ljuset, inför den Gud som hållit mitt liv i sina händer sedan min födelsestund och låter honom komma nära så kommer det att förändrar mig på ett sätt och i ett djup jag helt enkelt inte klarar av själv.

Jag tänker att det är lite som med solen på sommaren. Solen kan förvandla t.o.m. en blek svensk så att han ser lite friskare ut med lite mer vacker färg på huden.

D.v.s. du kan inte sitta inne i källaren och försöka bli brun. Men om du går ut i ljuset så kommer ljuset att förändra dig. Och så tänker jag att det är med Gud. Att bara vara inför Gud förändrar oss.

Hur bygger man en gudsrelation?

Det finns tusen saker till – minst – att säga om vad en gudsrelation är. De får vi ta en annan gång. Men nu måste vi till frågan: Hur bygger man en gudsrelation? För, visst är det väl så? Relationer bygger man. Goda äktenskap är väl byggda. Långvarig vänskap bygger man. Och på samma sätt måste man bygga, eller utveckla, sin relation till Jesus.

Kom!

Vi får god hjälp på vägen av bara fyra korta ord från honom. De handlar om hur man kan bygga på och växa i sin relation till Gud, Mark 1:17: ”Kom och följ mig.”

Fyra ord. Korta ord. Enkla ord. Men med potential att förändra ditt liv. Vi tar dem ett efter ett. Först ordet ”Kom!”

Här är saken: Det är Gud som inbjuder. Det är Gud som tar initiativet. Min lilla dotterdotter berättade om sin låtsaskompis. Låtsaskompisen var bra att ha. En bra sak var t.ex. att man kunde bestämma som man ville över sin låtsaskompis. Behövdes hon fantiserade man fram henne. Men en sak var tråkig. Det var aldrig låtsaskompisen som tog initiativet.

Med Gud är det annorlunda, för Gud finns på riktigt. Och om det är sant, d.v.s. att Gud finns på riktigt, då behöver du inte tro på honom för mina ords skull. En verklig Gud kan tala för sig själv och ta initiativ. Inte sant?

Kanske vet du att Gud redan gjort det. Kanske har du redan hört hans ”kom”. Kanske har du hört Guds ”kom” i en solnedgång när världen var så där vidunderligt vacker, så vacker att du anade en Skapare bakom skapelsen, och nästan hörde Guds ”kom” i lommens rop över vattnet.

Kanske anade du en god Gud i det lilla barnets ögon. Kanske har det ekat ett ovanligt efterhängset ”kom” genom ditt liv, alltsedan du var ett litet barn fram till idag. Ja, kanske hör du det t.o.m. just nu, detta varsamma ”kom”, som en viskning in i själens djup.

Det handlar om nåd. ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila”, säger Jesus, (Matt 11:28)

Följ!

Det andra ordet är ordet ”följ”

En relation är något ömsesidigt. Du kommer och du följer.

En kristen är nämligen en som följer Jesus, d.v.s. någon som håller på att lära känna Jesus och att lära sig vilka konsekvenser det får.

Ett sätt att följa honom på är att läsa Bibeln, d.v.s. att försöka lyssna till Gud. Ett annat sätt är att be, d.v.s. att tala med Gud. Andaktslivet är som en andning. Man måste andas både in och ut. I läsningen andas jag in och tar emot. I bönen andas jag ut. In och ut, läsa och tala själv, hämta in kraft och bära ut sopor… Det är andaktslivets rytm.

Att gå på gudstjänst, att bli delaktig i en gemenskap, att bli delaktig i andras liv… allt detta är växthjälp. Liksom att tjäna andra och att göra sin insats för att världen ska bli en bättre plats. För det är så man följer Jesus.

Och

Det tredje ordet är ordet ”och”. ”Kom och följ”. Man kan tycka att ordet ”och” inte är så viktigt. ”Kom” handlade om att ta emot nåd; att komma till Jesus. Det är viktigt! Och ”följ” handlar om att tjäna Gud och t.o.m.om att lyda Gud. Men också ordet ”och” är viktigt. Det är inte bara det ena eller det andra. Ordet ”och” handlar om balans. Att ta emot OCH att ge ut. Att vila OCH att arbeta.

Regalskeppet Wasa sjönk p.g.a. ett balansproblem. Många människor har också gått under p.g.a. balansproblem. En del har bara arbetat till dess de arbetade sig sönder och samman. Andra vill bara vila, till dess de tynar bort i tristessen och i sorgen över ett ganska fruktlöst liv. Hemligheten ligger i ett ”och”, nämligen i att finna balans mellan att verka OCH att vila, eller att komma till Gud OCH att följa Gud.

Mig

Dagens sista ord blir det viktigaste, för det viktigaste av dessa fyra ord, ”Kom och följ mig” är ordet ”mig”. Det anger nämligen kärnan i det kristna livet. Jesus säger inte bara: – ”Kom till min kyrka” eller : ”Följ min lära!” Jesus säger: ”Kom till mig”.

Jag kan inte finna ord för hur mycket detta betyder för mig. Jag är inte uppvuxen i en kristen familj, men blev en kristen p.g.a. fyra korta ord: ”Kom och följ mig.”

Jag var inte intresserad av religion. Jag var inte intresserad av filosofi. Jag var inte intresserad av kyrklig verksamhet. Med andra ord: – Om Jesus sagt: Kom och följ min religion, så tror jag att jag tackat nej. Men nu sa han ”mig”. – Kom till mig, Micael. Och jag kunde inte tänka ett bättre liv, eller ens ett annat liv, än att få leva det tillsammans med honom, så jag sa ja. – Ja, Jesus, jag vill komma till dig. Jag vill följa dig. Och så blev Davids ord mina: ”Du hjälpte mig ut ur min moders liv, du lät mig vila trygg vid min moders bröst. Från min födelsestund är mitt liv i din hand, alltsedan jag blev till har du varit min Gud.”

En möjlig bön

Kommer du ihåg frågan? I vems händer är du idag? I dina egna. I andras händer? I omständigheternas grepp?

Det finns tusen saker att säga om vad en gudsrelation är. Och det finns tusen saker till att säga om hur man bygger en. Men det kanske inte finns något viktigare än detta. En gudsrelation börjar med att du lägger ditt liv i Guds händer.

Du gör som du vill, för kärlek utan fri vilja är ett övergrepp, men om jag nu får välja fritt så vet jag i vems händer jag vill lägga mitt liv. Jag vill lägga mitt liv i de händer som formade universum. Jag vill lägga mitt liv i de händer som naglades fast på ett grovhugget kors på Golgata kulle. Jag vill lägga mitt liv i de händer som bröt dödens makt, en gång för alla, på uppståndelsens bländvita påskdag, den ljusaste dagen i mänsklighetens historia… hitintills.

Och om du vill kan du göra detsamma, just nu och just här, i en enkel bön, Ps 31:6: ”Jag överlämnar mig i dina händer. Du befriar mig, Herre, du sanne Gud.”