Etikettarkiv: Gud

Befrielsen

”Jag är övertygad om att han som har börjat ett gott verk hos er också skall fullborda det till Kristi Jesu dag.” (Fil 1:6)

Är förändring möjlig?

Här är frågan: Kan jag förändas? D.v.s. kan jag förändras på djupet, så djupt att man kan tala om inte bara förändring utan förvandling?

Vågar jag tro på att min depression kan lyfta?

Vågar jag tro på att jag ska kunna känna livsglädje?

Vågar jag tro på att jag ska börja brinna för någonting mer?

Vågar jag tro på att jag ska börja tro på livet igen och att jag snart ska kunna vakna upp till en ny dag med förväntan om att den kan bli bra?

Vågar jag tro på att jag kan bli fri, verkligt fri, fri från gamla minnen, från egna skamfyllda svek och från nedtryckt vrede efter andras ovarsamma behandling?

Vågar man tro på sådant?

Det ges ett underbart löfte till kung Saul i 1 Sam 10:6: ”HERRENS Ande skall komma över dig, och du skall… bli förvandlad till en annan människa.”

Detta är Guds löfte. Livet kan börja på nytt. Guds Ande ska göra dig ”till en annan människa”.

Det kunde ju nu låta lite skrämmande. ”En annan människa”… som att man förlorar sig själv, suddas ut och inte längre vet vem man är. Fast då har man läst sin Bibel slarvigt, och måste läsa lite till, som t.ex. de här bibelorden från Ps 139: ”Du vävde mig i moderlivet… Du kände mig alltigenom… Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt.” För förvandlingen är i själva verket en befrielse där vi befrias till att bli allt vi är skapade att vara.

När jag blir stor ska jag bli någonting annat!

Jag minns filmen, den lilla korta barnfilmen, så väl. Det finns ett skäl till det. Vi hade sparat pengar och kunde nu köpa vår första videobandspelare. Den var stor som en gräsklippare, en koreansk lågprisvariant med lågprisbild, d.v.s. något grovkornig. För första gången kunde vi spela in ett TV-program. Det blev ett barnprogram. Och barnen såg det om och om igen till dess vi kunde vakna mitt i natten och återge var enda sekund av filmen.

Det var en tecknad liten film på kanske fem minuter. Den handlade om en larv som kröp runt en damm. Alla han mötte fick höra honom säga en och samma sak: ”När jag blir stor ska jag bli något annat.” ”Jasså”, svarade alla, ”vad ska du bli då?” Och larven svarade: ”När jag blir stor ska jag bli en fjäril.”

Och så slutade det. Larven blev en fjäril.

Här är min fråga: Blev han något annat eller blev han sig själv? Svaret är väl både ock. För visst blev han något annat, men ändå inte. Han blev ju egentligen bara det han skapats för att vara, nämligen en vacker fjäril.

Och så tänker jag att det också är det Jesu ord betyder, Joh 8:36: ”Om nu Sonen befriar er blir ni verkligen fria.” Jag tänker att detta är förvandlingen, att du förvandlas och blir något annat, ”en annan människa” men ändå inte. D.v.s. du befrias att få bli allt du är tänkta att vara.

Men hur går då det till? Jag ser på den lilla äppelkärnan och tanken svindlar. Vilken potential den har! Det känns nästan som att den är på väg att explodera i min hand. Man brukar ju säga att vi alla kan räkna antalet kärnor i ett äpple men att ingen kan räkna antalet äpplen i en kärna. För med rätt förutsättningar för liv och utveckling så kan den lilla kärnan bli ett träd som producerar äpplen år efter år.

Guds verk

Äppelkärnan är en fantastisk sak. Det lilla barnet också. För varje liten människa är sprängfylld av möjligheter. Här är en viktig bibelvers i det sammanhanget, Ef 2:10: ”Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.”

Du är Guds verk. D.v.s. du är inte bara ditt eget självförverkligandeprojekt, utan Guds verk, Guds projekt… och Guds idé. Den som tror och förstår det får en helt ny ingång till allt, för om det nu är Gud som har tänkt dig så handlar det inte längre bara om att du ska få som du vill, eller bli vad du vill, som om det vore allt, utan att man också kan få söka Guds vilja och om vad Gud kan göra med ett liv som läggs i hans händer. För om du är Guds verk så är detta goda nyheter. Då är du inte längre lämnad åt dig själv att lyckas med allt utan kan be om Guds hjälp.

Jordmåner

Det finns en viktig tillväxtfaktor för såväl fröets som barnets utveckling. Jesus talar om jordmånen. Du hittar hans liknelse i Matt 13: ”En man gick ut för att så. När han sådde föll en del på vägkanten, och fåglarna kom och åt upp det. En del föll på de steniga ställena, där det inte fanns mycket jord, och det kom fort upp eftersom myllan var tunn. Men när solen steg sveddes det och vissnade bort eftersom det var utan rot. En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp och kvävde det. Men en del föll i den goda jorden och gav skörd, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt.”

Lärjungarna undrar vad detta betyder och Jesus förklarar: Sådden är Guds ord, säger han. Och vi är de som hör. När vi hör Guds ord behöver vi fundera över hur vi tar emot, och kanske gensvarar på det vi hör. Hos en del faller det vid då vägkanten. De är alltid på väg någon annanstans och glömmer snart det de hört. En del av sådden faller i ytlig jord, där det växer snabbt men där det också vissnar snabbt, som hos den som tog emot entusiastiskt med snart lämnade allt. Annat föll bland tistlar och kvävdes, så som växten ibland kvävs av bekymmer och annat i våra liv. Men en del föll i god jord, växte och bar frukt. Och så vill Jesus utmana oss och hjälpa oss att ta emot det vi hör på ett fruktbärande sätt.

Låt oss låna Jesu bild en liten stund, när vi också tänker på våra liv. För man skulle ju kunna säga, efter att ha läst Ef 2:10, att också du är ett frö, med inneboende potential, bestämd till något… till något som nu kan få utvecklas i ditt liv. Och då är det inte oviktigt i vilken jordmån du växt upp.

Barnet som aldrig mötte kärlek och bekräftelse frös kanske inne. En omogen förälder som inte kunde hjälpa dig att växa kanske istället krympte dig. Men den som fick växa upp i en varm miljö fick utveckla både ett blomstrande självförtroende och en massa förmågor.

Jag vet att frågan är svår. Den är svår att besvara, och kanske ännu svårare att bära omkring på när man väl hittar vissa svar och till dessa svar också måste söka försoning. För det måste man nog. För om man inte försonas och förlåter går vreden inåt och ödelägger ditt liv.

Men ändå… för att frågan trots allt är viktig, låt mig ställa den: Vad har du växt upp i för jordmån? Är du en av dem som kan tacka Gud för ett gott och tryggt hem och en uppväxt i den goda jorden, eller är du någon som fått kämpa med näringsfattig jord när det kommer till trygghet och bekräftelse.

Jag satte mig ner och beskrev ett minne. Du ska få ett litet utdrag av min berättelse. Den är rätt självutgivande, men var lugn… vi ska ta oss i land den här gången också.

Minnesanteckningar

”Det minne som nu lagt allt under sig kom från den tiden, från den där tiden då jag lärt mig att gråta tyst för att ingen skulle höra det, lärt mig sova räv och ligga stilla när någon öppnade dörren och att somna med genomvåt kudde. Det var den tiden som satte djupast spår. Inte den förestående skilsmässan i sig. Det var kriget dessförinnan som skördade flest offer.

Det var lördagkväll. Det var sent. Mamma och pappa var berusade. Kraftigt. Deras äktenskap var ett eländesträsk. En oframkomlig terräng. En pågående undergång de inte var i närheten av att klara av att avstyra. De färdades mot ett stup, men visste inget om vare sig ratt eller broms. Och jag var maktlös.

Någon släppte bomben. ”Skilsmässa”, sa någon. Och nu var det på riktigt. Det gick inte längre.

Samtalet var annorlunda den här gången. Det handlade om färdvägar framåt, om hus och boende, om ägodelar och om oss. Vem skulle ta hand om barnen? Orden trängde obarmhärtigt genom tak och väggar. Jag ville inte höra, men ingen flyktväg fanns. Orden trängde rakt genom tak och väggar och in i hjärtat där de slet sönder allt: ”Bara jag får ta hand om Malin. Micke är det inte så noga med.”

Vissa ord går inte att ta tillbaka. När de väl är uttalade och hörda är det redan för sent. Det finns efter detta, för all framtid, ett före och ett efter.

Rösten var mammas. Orden var hennes. Hon fick välja först. Och hon valde min syster. För med mig var det inte så noga…

Jag stoppade ner orden så djupt jag kunde, försökte glömma dem, försökte fly dem, fast det inte gick. Jag gömde och glömde och teg mig igenom, till dess minnet bleknade, fast skuggan dröjde sig kvar, som ännu ett sorgflor över livet, detta att vara den som det inte är så noga med.

Hur formas man av sådant? Och… ännu viktigare… hur begär man replik i debatten? Hur överklagar man domen? Hur tröstar man barnet som fortfarande gråter långt inne i ens bröst? Hur får man hjärnan att börja tänka andra tankar och hjärtat att inte längre tro på lögn?”

Varför läser jag detta? Inte för att utlämna mina föräldrar. Min mamma dog för 19 år sedan. Vi har försonats för länge sedan. Det var frid mellan oss. Nej, jag läser för att ge dig hopp. För en sak vet jag med all säkerhet: Ingen av oss har haft den perfekta uppväxten. Man behöver kanske förstå något av den för att förstå varför man är den man är. Men man behöver också förlåta för att få frid. Och en sak till, nämligen själva huvudsaken, evangeliet. Har man växt upp i en fattig jordmån så kan man få omplanteras.

Som en yr mullvad

Så här är det. Bara för att du ska veta hur jag har det.

Det händer att jag kommer hem en dag, kanske en vårdag i april, och finner mitt kök i kaos. Det står krukväxter överallt. Det ligger jord i högar. Mitt kök är en åker. Och mitt i den står min fru som en yr mullvad och förklarar att hon nu planterat om alla våra krukväxter.

Jag förstår lika lite av det som katten som sitter skeptisk i ett hörn och undrar vad som händer, vilket i och för sig är hennes naturliga tillstånd i livet vad vi än gör.

Så går det några dagar, för det tar oftast inte längre tid, och Maria pekar på blommorna och säger: – Ser du nu hur de trivs och växer? Varpå hon tillägger, lycklig, att de har fått ett nytt liv.

Jag vet inte vad du växt upp i för jordmån. Den kanske var rik. Du kanske har växt så det knakat i hela ditt liv. Eller så kanske din jordmån var fattig; fattig på bekräftelse och kärlek, så att du aldrig fick växa dig stor och stark. Men jag vet att du kan få bli omplanterad. Jag vet det, för det har skett i mitt liv. Jag har blivit omplanterad.

Psaltaren inleds med en psalm som handlar om att den finner sin gemenskap med Gud blir som ett träd planterat vid vattenbäckar, som bär sin frukt i rätt tid.

Vad är detta för jordmån, som en människa kan bli omplanterad i, så att hon börjar växa och bära frukt? Paulus sammanfattar det vackert i välsignelseorden från 2 Tess 2:16-17: ”Må vår herre Jesus Kristus själv och Gud, vår fader, som älskar oss och i sin nåd har gett oss evig tröst och säkert hopp, uppmuntra och styrka er till allt gott i gärning och ord.”

Kärlek… nåd… evig tröst… fast hopp och uppmuntran… det är klart att någonting nytt kan börja växa i en så god jordmån.

Hur kan man omplanteras?

Vad ska vi göra? frågade folket Petrus på pingstdagen i Jerusalem i Apg 2. Och Petrus svarar, så enkelt, på denna svåra fråga: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva.”

Vänd er till Gud. Ta emot hans förlåtelse. Låt döpa er… för dopet är just detta, en omplantering, där något gammalt avslutas och någonting nytt kan börja.

Låt mig avsluta och sammanfatta: Varje liten människa föds med en enorm potential. Men vilka vi blir avgörs också av våra val och av vår uppväxtmiljö. Här är livet knappast rättvist. Någon föds i ett rikt land, en annan i ett fattigt. Någon föds i fred, en annan i krig. Någon berikas av kärlek och bekräftelse. En annan får växa upp i en kall miljö. Och allt detta blir vår jordmån.

Här är evangelium: Man kan få ge sitt liv till Gud. Man kan få bli omplanterad, som trädet vid vattenbäcken, som en människa vars rötter funnit fram till Gud, och som därför bär frukt. Jag satte mig ner för några år sedan, skrev och försökte finna ord för denna djupa upplevelse. Så här blev det:

Du älskar mig!

”Du älskar mig…

Orden är som en soluppgång efter en lång, svår natt.

Orden är en läkande salva, som en smekning,

som en omfamning mitt i sorgen.

Orden är som en skogsglänta en varm vårdag.

De är en tillflykt och en rastplats.

En rast plats… och en rustplats,

där en människa får hämta ny kraft,

nytt mod och rustas för nya utmaningar.

Dina ord är en rastplats och en rustplats.

Så hur kommer det sig då att det är så svårt

att känna det så?

Så svårt att slå sig ner i gläntan

och låta solen värma det frusna.

Varför vågar vi inte vila i din försäkran?

Så frusna vi är!

Så frusna är vi, att vi måste förbli i ljuset länge,

innan vi vågar tro att det är sant.

Men du älskar mig.

Därför låter du din kärlek förbli över mig.

Och sakta, som när livet kommer åter om våren,

vågar jag tro det.

Tro att ditt ansikte lyser över mig,

Och sakta, mycket sakta, börjar jag se hela världen

i det ljuset.

För du älskar mig!”


Predikan, Micael Nilsson, Korskyrkan, Borås, söndagen den 26 mars 2017

Annonser

Skrattspeglar

Luk 15:11-24: ”En man hade två söner. Den yngre sade till sin far: Far, ge mig min del av egendomen. Då delade han sin egendom mellan dem. Kort därefter packade den yngre sonen ihop allt sitt och for långt bort till ett främmande land. Där förde han ett utsvävande liv och slösade bort det han ägde. Men när han hade gjort slut på allt, kom en svår hungersnöd över det landet, och han började lida nöd. Då gick han bort och slöt sig till en av inbyggarna där, som skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han skulle gärna ha velat äta sig mätt på de fröskidor som svinen åt, men ingen gav honom något. Då kom han till besinning och sade: Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här håller jag på att dö av svält. Jag vill stå upp och gå till min far och säga till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få bli som en av dina daglönare. Och han stod upp och gick till sin far. Medan han ännu var långt borta, fick hans far se honom och förbarmade sig över honom. Fadern skyndade emot honom, föll honom om halsen och kysste honom. Sonen sade till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Men fadern sade till sina tjänare: Skynda er att ta fram den bästa dräkten och klä honom i den och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter! Och hämta den gödda kalven och slakta den, och låt oss äta och vara glada. Ty min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen. Och festen började.”

En massa ord som börjar på ”själv”

Den 19 februari startade vi upp en predikoserie över sju söndagar. Till den, och till de samtalsgrupper som samlas för att ha prata vidare och djupare om allt, och för den enskilda läsningen har vi tagit fram en enkel bok, ”Om Gud hade en mobiltelefon skulle han ha dig som bakgrundsbild i den”.

Varje enskild gudstjänst står på egna ben, men det är också, förhoppningsvis, sant att de alla knyter an till varandra och läggs samman lite som när man lägger ett pussel.

Detta stora tema handlar i grund och botten, liksom alla dessa enskilda samlingar om att vara människa. Vilka är vi egentligen? Vad är det vår längtan försöker säga oss? Hur ska man kunna förstå sig själv? Är det ens möjligt?

Vi talar ofta om ”självbilden”. Och till självbilden kopplas så mycket annat som har med ordet ”själv” att göra, så som självförtroende, självkänsla, självuppfattning”, kanske även det där svåra, självföraktet, eller i bättre stunder självuppskattningen, för visst vore det väl fantastisk om vår självuppfattning kunde få mynna ut i självuppskattning, även om det minsann är lättare att önska än att uppnå.

Vad säger då Bibeln? undrar vi som har förtroende för den boken och som läser den mer som karta än roman.

Svaret är att Bibeln lyfter perspektivet. Ordet ”självbild”, hur viktigt det än är, blir för litet.

Idéen med att vi kan förjaga självföraktet genom att boosta självkänslan faller, visar också nyare forskning, på att de båda blir självbeskådande, d.v.s. de jagar båda in oss i oss själva så att vi till slut hamnar i en återvändsgränd.

Den goda självkänslan är bra… förstås, men när vi faktiskt faller, syndar, när det visar sig att vi helt enkelt inte alltid är så där bra, då faller allt ihop som ett korthus.

Självbespeglande

Kommer du ihåg berättelsen från den grekiska mytoligin, berättelsen om Narkissos? Han som var så vacker att alla som såg honom blev förälskade i honom.

Problemet är att han avvisar all denna kärlek. Han förmår inte ta emot den och avböjer därför den unga kvinnan Echos kärlek. Istället får han syn på sin egen spegelbild i en damm, där han fastnar… i sig själv.

Berättelsen är ursprunget till begreppet ”narcissism”, d.v.s. en människas självupptagenhet, självförhärligandet och den överdrivna tron på sig själv.

Inom psykiatrin talar man dessutom om narcissism som ett sjukligt tillstånd, om narcissistisk personlighetsstörning, om extrem självhävdelse, bristande självkännedom, en orealistisk självbild, ett sjukligt behov av att vara i centrum och om avsaknad av empati.

Här är det väl också viktigt att säga att det verkligen är en väsensskild skillnad på sjuklig narcissism och vårt helt friska behov av att få känna oss omtyckta.

Problemet med både självförakt och alla våra försök att förjaga det genom att boosta vår självkänsla med tusen olika metoder är att vi både i vårt självförakt och i vår egenkärlek kommer att likna Narkissos som fastnar i bilden av oss själva. Vi sitter där självbespeglande och grubblande oavsett om vi hatar eller älskar det vi ser.

Hjälp att lyfta blicken

Jag har inte glömt bort det där jag sa om Bibelns större perspektiv. Jag lovar dyrt och heligt att inte lura dig på det. Jag ska återkomma till detta större perspektiv, till det där som hjälper oss att lyfta blicken från dammen, alldeles strax. Men först, låt oss tänka en stund omkring det där med våra spegelbilder.

Människan är skapad så att hon inte kan se sitt eget ansikte. Alltså behöver barnet speglar.

Våra första speglar är våra föräldrars ansikten. Det går vackert igen i välsignelseorden från 4 Mos, i orden om Guds ansikte: ”Han låter sitt ansikte lysa över dig.”

Men alla ansikten lyser inte, och alla ögon välsignar inte. Inte ens alla föräldrars. Så kanske såg barnet upp i en slocknad blick utan att få den bekräftelse barnet behövde på att det var viktigt och självklart älskad. Denna leende blick som fyller i barnets konturer och bekräftar att ”Du finns, och det är bra”. Och vad händer då med vår tidiga självförståelse?

Förvrängda bilder

Också andra spegelbilder har både hjälp oss och ställt till det för oss. En del av dessa speglar har hjälpt dig att formulera vem du är på ett gott sätt. Andra har gjort dig förvirrad, för den bild du såg av dig själv i dessa speglar liknade skrattspeglarnas bilder.

Tänk efter. På tivolit finns skrattspeglar. I en är du för tjock. I nästa för smal. I en annan är du kort. I en fjärde är du tre meter lång. Om du nu växte upp i en sådan miljö, där den bild du såg av dig själv alltid var förvriden, hur skulle du då någonsin kunna förstå hur du verkligen såg ut? Din självbild skulle ha formats av skrattspeglarnas förvrängda bild av vem du är, inte sant?

Den bild vi möter av oss själva, i en trasig värld är ofta förvrängd. I konsumtionssamhället är vi konsumenter, d.v.s. viktiga för vår köpkraft. I prestationssamhället avgörs vårt värde utifrån vad vi kan. I skolan lär sig barnen att evolutionen, inte en god Gud, ”skapade” dem. Alltså har vi blivit faderlösa och vilsna. Vår generation ser sig ofta som resultatet av en slumpmässig utveckling. Med andra ord finns det ingen objektiv ”mening med livet” att söka. Meningen med livet får man skapa själv. Vi måste med andra ord ”självförverkligas”.

T.o.m. våra uppväxtmiljöer var fulla av skrattspeglar. Vi fick veta vilka vi skulle vara och hur vi skulle bete oss för att få vara med i gemenskapen, inte så sällan med skammen som uppfostringsredskap, på ett sätt som gjort att vi fått kämpa med vår trygghet alltsedan dess.

I en miljö som domineras av budskap som att du är viktig för det du äger eller för hur du ser ut… Om du bedöms utifrån om du är ung, framgångsrik, intressant, socialt kompetent eller inte… då sovras många… kanske de flesta… ja rent av alla till slut bort. Vi mår allt sämre, äter allt mer psykofarmaka, försöker köpa oss ut ur tristess och vilsenhet… fast då mår ju själva jorden istället allt sämre.

Från självhjälp till Guds hjälp

För att göra en lång och alltför komplicerad historia kort: Vi behöver ett större perspektiv på oss själva än alla de där orden som börjar med ”själv”.

Bibeln hjälper oss att lyfta blicken, från spegelbilden i dammen där vi fastnat i oss själva, upp mot himlen och mot det leende ansikte som alltid lyst över våra liv. Bibeln byter nämligen ut ordet ”självbild” mot ordet ”avbild”.

Efter all denna kamp med alla dessa svåra tankar och erfarenheter, är det oändligt gott att få vila i dessa bibelord, Ef 2:10: ”Det är Gud själv som har gjort oss till vad vi är och gett oss nytt liv genom Kristus Jesus. Så förvandlade han oss till att göra det goda, som han från början bestämt oss till.” (NLB)

Så får vi hjälp att lyfta blicken. Från självbild till avbild. Från självhjälp till Guds hjälp. Från krampframkallande självförverkligande till orden om att det är Gud som har gjort oss till vad vi är och som förvandlar oss till att bli vad vi ska. Känner du hur annorlunda allt blir, här i detta ljus och i denna nåd, där all vår ensamhet bryts?

Jag har lärt mig att älska dessa ord från 2 Kor 1:19. De handlar om Jesus, och jag kan dessutom tillägga, inte bara i teologin utan också i min egen erfarenhet: ”i honom finns bara ett ja.”

Jag tänker på alla skrattspeglar jag speglat mig i.

Jag tänker på alla ögon som sett på mig; de varma och bejakande men också på de kalla och stränga.

Några av dem har sagt ”ja”. Andra har sagt ”nja”. Några har sagt att ”du får väl duga i väntan på något bättre”, som vore jag en tallrik kall gröt. Andra har sagt ”kanske” och ytterligare några ”nej”. Men ”i honom finns bara ett ja.”

Jag är oändligt tacksam för Jesu blick. Jag har kommit till honom med tunga steg och med undflyende blick, och tänkt att nu… nu räcker det nog… Men varje gång har jag känt, också när jag minst av allt förtjänat det att ”i honom finns bara ett ja.” Ett förmanande ja, när det behövts, men lika fullt ett omedelbart och otvetydigt ja. I honom finns bara ett ja. Ett ja utan dubbla bottnar.

Jag tror att jag vet hur det är. Jag tror att du har speglat dig i många ansikten och i många skrattspeglar. Och jag tror att du får kämpa med de sanningar du tror dig sett.

Men jag vet också att Gud ställer fram en annan spegel.

När människor ser sig själva i den ser de något nytt, som när David sjunger sin lovsång i 2 Sam 22:20: ”Han förde mig ut i frihet, han räddade mig, ty han älskar mig.”

Vilken befriande och räddande insikt är inte detta? ”Han älskar mig!” Lycklig den som vet att det är sant. För livet blir så mycket mer i detta ljus, och så mycket större än när vi speglar våra egna ansikten i den mörka dammen.

Och då kan David också, i Ps 139, till slut be ut detta i sin tacksägelse: ”Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad.” För ska man kunna be så måste man ju först förstå att man är just ”skapad”, d.v.s. önskad och älskad. Är det inte förunderligt hur väl dessa ord rimmar med varandra?

Hela vägen hem

Jag tror att det är dit vi måste. Vi måste tillbaka till Gud för att finna oss själva. Precis som Jesus berättar det i den liknelse jag inledde med att läsa från Luk 15.

Berättelsen är Jesu analys av vår livskamp och hans vägledning till alla oss som längtar hem, för berättelsen om honom som vi kallar för ”den förlorade sonen” är i själva verket berättelsen om oss alla. Här har du huvudpunkterna: Gud har skapat oss, men vi har lämnat Gud. Vi har slarvat bort arvet. Det räcker med en minut framför vilken nyhetssändning som helst för att konstatera det.

Men vägen hem är fortfarande öppen. Den som söker Gud i ödmjukhet kommer att tas emot. Vår väg hem till Gud blir därför också vägen tillbaka till oss själva och till allt vi en gång skapades att vara. För det är Gud som har gjort oss till vad vi är och som förvandlar oss till att göra det goda, han från början bestämt oss till.

Men här är vårt problem. Vi nöjer oss ofta med för lite. Den vilsne sonen speglar sig i falska spegelbilder. Så länge andra tjänar på honom blir han bekräftad. Men när hans pengar är slut håller inte den gamla självbilden längre. Han förkastas och blir ensam, och bilden av den unge framgångsrike och intressante mannen slås i spillror. Och då vet han inte längre vem han är. Allt faller. Han hamnar bland svinen. Men du… lyssna nu… ibland är våra kriser våra bästa vänner. För utan dem skulle vi aldrig omorientera och därför heller aldrig hitta hem igen.

Där i krisen, vid svinhoarna, kommer han till besinning. Ordagrant står det faktiskt att han ”kom till sig själv”. Det är bra. Självinsikt är en förutsättning för mycket annat. Men han var inte hemma än.

Då börjar han gå hemåt. Det är också bra. För insikter måste leda till att vi börjar ta steg i rätt riktning. Det hjälper inte med att du förstår viktiga saker om du inte börjar handla efter dem.

Så nu börjar den unge mannen ta nya steg mot en bättre framtid, baserade på nya insikter och bättre värderingar. Vilket är bra. Men han är inte hemma än.

På vägen hem börjar han söka försoning. Det är t.o.m. ännu bättre. För om vi inte söker försoning blir vi aldrig fria. ”Utan förlåtelsen är vi fjättrade till den människa som har skadat oss”, skriver Desmond Tutu. Och utan att själva be om förlåtelse blir vi aldrig fria från vår skuld.

Så, allt detta är bra. Den unge mannen är på rätt väg.

Men han är inte hemma än.

När kommer då den förlorade sonen hem? Var får förlorade söner och döttrar ro? Här är Jesu vägledning. Det är först i faderns famn den förlorade sonen kommer hem. Det är först där han får ta av sig det gamla och klä sig i något nytt.

Det här är vad jag tror att Bibeln säger. Du får inte stanna vid svinhoarnas insikter eller halvvägs hemma med att du tagit ett antal goda steg, eller ens med förståelsen att du behöver försonas. För du blir hel först i Guds famn. Du är inte hemma förrän du kommer hem.

Det är först där, i Guds odelade ja över ditt liv, bilden av vem du är blir mer än en självbild du ständigt måste jobba på. Det är först där du blir en avbild av Gud, ett barn som blir älskat på rätt sätt och som kan börja förstå vad det är.

Allt detta, hela denna märkliga helandeprocess, där blicken stegvis lyfts från självbespeglingen i dammen och vågar möta Guds lysande ansikte, sammanfattas i sin essens, i dessa ord, 1 Joh 4:19: ”Vi älskar därför att han först älskade oss.”

Förstår du vad du läser? Detta är så mycket mer än ett platt och krampaktigt: ”Älska dig själv.”

Bibelns vägledning är istället: ”Låt dig bli älskad av Gud”. För där i Guds varma famn går tjälen ur själen och så kan också du börja älska, både dig själv och andra.

Nattvardskö och hemväg

Nu ska vi fira nattvard. Det blir bra. Då kan du se nattvardskön som din väg hem. Som när den förlorade sonen inte stannade vid svinhoarna eller på halva vägen, utan fortsatte hela vägen in i fadersfamnen.

Och när du tar emot bröd och vin, och hör orden uttalas över dig, ”för dig utgiven”, ”för dig utgjutet”, kan du spegla dig i det ansikte som lyser över ditt liv. Och när du tar emot nattvarden är det bara du och Gud, för ett livsviktigt ögonblick. Och hos honom finns bara ett ja.

Predikan hållen i Korskyrkan, Borås 170305, Micael Nilsson, den första i en serie över sju söndagar om gudsbild och självbild, ”Om Gud hade en mobiltelefon så skulle han ha dig som bakgrundsbild i den”.

Till Guds avbild

”Herre, vad är en människa att du bryr dig om henne, en dödlig att du räknar med honom?” Ps 144:3

Oönskade barn

Jag var ett oönskat barn. Två ungdomar möttes. Jag var resultatet av det. Och det är inte så svårt att gissa hur de första tecknen på min existens väckte stor oro i en ung tonårstjejs liv. Mamma och pappa fick veta att de nu fick se till att gifta sig och ta hand om detta lilla barn, nästan som när man måste ta konsekvenserna av ett brott.

Så kom jag till världen. Till världen… där mormor tog emot. Min mormor är en av mitt livs två hjältinnor… (Behöver jag säga att den andra är min fru. Dessa två båda som burit omkring på och tagit hand om mig.) Min mormor är en historia för sig, på alla möjliga sätt.

Min stora, pratsamma, bullriga, varma mormor var också ett oönskat barn. Fast i en helt annan tid. Född 50 år tidigare bar hon sitt kainsmärke livet igenom. Också hon var frukten av ett hastigt möte, ”en man från Jösse härad” på genomresa, viskade hon fram, när hon en enda gång i livet tog sats för att berätta för mig. Och en enda gång hade hon besökt honom, d.v.s. tagit bussen till Arvika för att leta upp hans grav. Hon hade ett fotografi därifrån. Det föreställde en gammal gravsten. Det var hennes enda minne av sin pappa, som kom och gick och aldrig dök upp igen. Själv fick hon växa upp hos släkten i Askersby när mamma i Svenserud bildade ny familj med annan man.

”Oäkta” stod det i kall skrift efter hennes namn i kyrkans bokföring, fast ingenting kunde vara mer fel, för var det något min mormor var så var det äkta.

Hon slogs som en lejoninna för mig, för att jag aldrig skulle behöva bära hennes kainsmärke ”oäkta”. Hos henne fick vi bo, mamma och jag, under mitt första år i livet, och när det gråtande barnet blev för mycket för en ung tonåring var det mormor som bar mig genom natten. Men kanske bar hon också omkring på sig själv där i köket; bar mig som hon önskat att någon burit henne och helat hennes sår. Ja, ju mer jag tänk på den bilden desto oklarare har det blivit för mig: Vem bar egentligen vem? Bar den vuxne barnet eller var det barnet som bar den vuxne. Kanske är sanningen den att två oönskade barn bar varandra.

Du är också ett oönskat barn. Kanske inte på samma sätt, men på något sätt. Åtminstone om de har rätt som säger att det inte finns någon Gud och att du inte alls är skapad i ordets egentliga mening, utan snarare tillbliven, ett resultat av ren och skär slump, en osannolik produkt av en explosion med påföljande evolution, där ingen Gud någonsin velat ditt liv, vävt dig samman i moderlivet eller lett i glädje över din födelse.

Minnesförlust

Det är smärtsamt att följa någon man stått nära och älskat genom en demenssjukdom. Det är nästan mer än man klarar av. Först suddas minnet av enskilda händelser bort. Då kan man nästa skratta åt alltihop. ”Så tokigt det blev.” Men i takt med att utsuddandet blir allt mer effektivt blir det också svårare med skrattet. Namnen på bekanta försvinner. Cirkeln krymper. Tids nog bleknar också namnet på de närmaste; barn och barnbarn blir främlingar man tycker att man känner igen, men inte riktigt får tag på. Minnena blir som en hal tvål i duschen. De halkar bara omkring och går inte riktigt att få greppet om.

Sist glömmer man det egna, vem man själv är, vad man gjort i livet och tyckt vara viktigt. Vem man älskat. Den egna identiteten försvinner in i glömska. Och så släcks människan ner. För minnesförlusten är en enorm förlust. Med minnet förlorar vi nästan oss själva.

Man skulle kunna se sekulariseringen som en enda stor minnesförlust. Jag är så gammal att jag varit med om att varje skoldag började med psalmsång och andakt.

”Din klara sol går åter opp.

Jag tackar dig min Gud.

Med kraft och mod och nyfött hopp

jag höjer glädjens ljud.”

Så sjöng man i Åmbergsskolan, till tramporgel, under mina tre första skolår. Och det var verkligen inte så illa alls. Jag kan inte minnas några arga föräldrar som rasade mot psalmsång. Och att som barn få börja skoldagen med tacksamhet över ännu en ny dag, under klar sol och inför en Gud som bryr sig… Vad har man ersatt det med som blivit bättre?

Man skulle kunna se sekulariseringen som en slags minnesförlust, snarare än en upplysning, d.v.s. en utveckling till det bättre, som en och annan förstås hävdar. Men om sekulariseringen vore en upplysning, varför lever vi då inte i ett starkare ljus, d.v.s. i samförstånd och empati, i frihet och tillfredsställelse, nu när vi ingen Gud har? Varför går vi då med böjda nackar och tunga steg genom livet? Varför all denna uppgivenhet och livsleda?

Nej, man skulle kunna se sekulariseringen som en slags minnesförlust där Gud glömts bort, och där vi därför också glömt vilka vi själva är eller varför vi ens lever på den här jorden. För hur ska vi kunna förstå det utan den Gud som ville våra liv?

Jag tycker att sekulariseringen gjort människan fattig. Någon sa det ungefär så här: Kopernikus lärde oss att människan var ett dammkorn i universum. Darwin lärde oss att vi var djur. Marx lärde oss att vi är materia. Freud menade att vi definieras av vår sexualdrift. Kapitalismen ser oss som konsumenter.

Och vad blir kvar? En biologisk maskin… en naken apa utan svans eller livsmening… vilsna barn i ett oändligt Universum… Vintergatans oönskade gatubarn?

Vad kostar en människa?

”Du är värd exakt 1,880,010 dollar.”

Jag ryggar tillbaka inför den krassa siffran. Webbsidan ”Human for sale” värderar människors liv utifrån fyra kriterier: 1) fysik, 2) intelligens, 3) livsstil och 4) personlighet. Jag försöker svara så gott jag kan på alla frågor och får veta att jag är värd 1,880,010 dollar. Exakt.

Lite intressant är det ju ändå. Jag gör om testet och låtsas istället vara en tio år äldre kvinna i ett fattigt afrikanskt land, bara för att se om mina farhågor kommer att besannas, vilket de gör då jag nedvärderas till 402,960 dollar. Jag försöker igen med min gamla svärmor, 90 år gammal och svårt dement. Prislappen blir så låg att jag inte ens vill återge den, för siffrorna är så kalla att jag fryser långt inne i själen.

Kan man verkligen räkna ut en människas värde?

Vad är det i så fall som bestämmer det?

Kampen står hård omkring din identitet. Vem är du? Vad är du värd? Hur ser du på dig själv? Vad känner du inför det du ser?

Många av oss får kämpa med en otydlig, eller kanske i värsta fall t.o.m. med en helt förvriden självbild. Vi dras åt olika håll och mellan olika viljor, och slits mellan vilka vi vill vara och vad andra vill.

En del har en grandios självbild, d.v.s. en orimlig, orealistisk och uppblåsbar självbild. Fast de är få. Fler får istället brottas med dålig självkänsla, kanske t.o.m. med självförakt. För om vi är oönskade barn är vi ju till slut så oändligt ensamma. Och hur i all världen ska vi då få ihop vår trasiga självbild, när den ligger i skärvor, som en krossad kristallvas någon kastat i marken?

Bibeln förankrar människovärdet i Gud. På prislappen står det ”ovärderlig”. Så här berättar 1 Mos 1:26 om Guds beslut att skapa människan, ”Gud sade: ’Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.’”

”Vad är en människa?”, frågar kung David i Ps 144. Och Bibeln svarar: Människan är skapad till Guds avbild. Detta slår vakt om hennes värde.

I en i och för sig svår, men också viktig text från 1 Mos 9:6 återanvänder Bibeln begreppet och låter det stå som ett skyddande tecken över människans liv: ”Den som utgjuter människoblod, hans blod skall utgjutas av människor, ty Gud gjorde människan till sin avbild.” D.v.s. ingen får döda en annan människa, eftersom den människan, vem han eller hon än må vara, är skapad av Gud och till Gud, som ”Guds avbild”. Med andra ord, orden ”Guds avbild” är ett skyddande tecken över ditt liv. Du är inte vad som helst som vem som helst får göra vad han eller hon vill med, för du är skapad av Gud, till Gud, som ”Guds avbild”.

I den evige Värderingsmannens ögon

Så, efter många timmars bibelstuderande, här är min slutsats: Varje människa är Guds avbild. Det betyder att vårt värde inte ligger i vår ålder, i vad vi kan eller äger, i hur vi ser ut eller kan prestera, utan i vad vi är skapade till att vara. Du finns för att Gud finns och för att Gud ville ditt liv. Skönheten ligger i Betraktarens ögon. Därav ditt orubbliga värde. Det är helt enkelt okränkbart. Den ofödde, den nyfödde, den unge, den gamle och den döende vägs på samma våg och bedöms i den evige Värderingsmannens ögon som… ovärderliga.

Jag tänker dessutom att korset, Jesu kors, ser ut som en gammal balansvåg. Som en gammal våg där människan vägs och värderas så högt att Kristus själv är beredd att ge sitt liv för hennes skull.

När människan vägs mot krassa och kalla vikter av stål, så som skönhet, hälsa, ålder, duktighet, kompetens och produktivitet behövs en tung och stabil motvikt.

Bibelorden om att människan är skapad till Guds avbild är denna motvikt. Ditt värde är inte förhandlingsbart, eftersom varje människa, sjuk eller frisk, stark eller svag, fattig eller rik, ung eller gammal… ja, jag vågar till slut skriva, i ljuset av mitt evighetshopp, död eller levande; eftersom varje människa är oändligt högt värderad och skapad för något oerhört.

Men, lyssna nu, orden om att vi är skapade till Guds avbild handlar inte bara om vårt värde utan också om vår identitet, d.v.s. om vilka vi innerst inne är. Orden är en spegel. Det är först genom dessa ord du kan förstå vem du är, vad du längtar efter eller varför du är här. D.v.s. du kan inte förneka Gud utan att också förneka någonting djupt hos dig själv, om du nu är skapad till Guds avbild.

Och någonstans är det som att vi vet det, som att vi aldrig trott på sekulariseringens ord om ett gudlöst paradis, som att vi alltid vetat bättre, åtminstone när vi var barn.

För kanske har barnet förstått det bättre än oss andra; barnet som leker prins eller prinsessa och ger sig själv en självklar huvudroll i dramats centrum. Kanske att barnet anar det den vuxne glömt efter omständigheternas oömma behandling där han eller hon istället ofta tilldelats en biroll, i dramat om det egna livet. Men visst hade barnet rätt, som såg på livet med nya ögon och klar blick, och som visste att det visst var en prins eller en prinsessa… barn till en kung… satt att regera över världen.

Ju mer jag tänker på det desto tydligare blir det. Det lilla barnet vet att det finns på jorden av stora och viktiga skäl, för det är skapat av en Gud som sagt sitt ja till hennes liv, Ps 139:13-14, 16, Svenska Folkbibeln:

”Du har skapat mina njurar,

du sammanvävde mig i moderlivet.

Jag tackar dig för att jag

är så underbart skapad.

Ja, underbara är dina verk,

min själ vet det så väl…

Alla mina dagar blev skrivna i din bok,

de var bestämda innan någon av dem hade kommit.”

Bara ett ja

Du… det verkar… om vi nu får utgå från två saker 1) Det finns en Gud, och 2) Det finns en Gud som bryr sig om att du finns… För både dessa saker behöver jag få tro för att tron ska bli tröst. Tron på en Gud som finns, men som inte bryr sig om oss blir nästan en svårare tro att förhålla sig till än tron på att Gud inte alls finns.

Men tron på en Gud som också bryr sig om att jag finns, och som sagt sitt ja till mig, som Paulus skriver det i 2 Kor 1:19: ”i honom finns bara ett ja”, så att när jag föddes, oavsett vad alla andra sa, så fanns Gud där, i det där rummet den där dagen och sa sitt otvetydiga ”ja” till detta nya och sköra lilla liv… Ja, om jag får utgå från det så verkar det som att det inte finns några oönskade barn alls.

Och får jag då hjälp att förstå vad detta betyder, och hur högt värderad jag är, och hur noggrant planerad min tid är, ”Alla mina dagar blev skrivna i din bok, de var bestämda innan någon av dem hade kommit.”, då kan helandet börja.

Är du med mig nu? Tro inte allt som sagts om dig. Tro inte heller allt du själv säger om dig. De där orden ”jag är så dum”, ”jag är hopplös”, ”jag är värdelös”, ”jag är misslyckad”, är helt enkelt inte sanna. Du är inte oönskad. Du är skapad. Och skapad för någonting oerhört; för det högsta syfte någon kunde ha, inte för att förverkliga något eget lite pytteprojekt under 70-80 år som du kallar för din karriär, eller ditt självförverkligande. Du är skapad till Guds avbild, för att leva med och för Gud.

Men det är sant att vi lämnat Gud och gått sönder, och det är sant att livet varit hårdhänt mot oss alla, och det är sant att många av oss kämpar en livslång kamp med hur vi känner för allt och framförallt för oss själva. Och därför kom Jesus, för att vi behöver en frälsare, som hjälper oss tillbaka till Gud så att vi som gått sönder kan bli restaurerade och återskapade igen. Och hur det går till ska vi hjälpa varandra att förstå med under de veckor som nu ligger framför, genom ett antal predikningar och föreläsningar, genom att vi samtalar med varandra i husgrupper och kanske andra spontana samtalsgrupper där vi delar tankar och liv med varandra, men där också din personliga andaktsstund, i bön och eftertanke blir viktig, och där vår bok förhoppningsvis kan bli till hjälp.

Kan en mamma glömma sitt barn?

Men låt oss nu stanna upp och bli stilla, just här och just nu, inför den Gud som söker vår uppmärksamhet. För här är hans ord till den som trodde sig vara ett oönskat barn, och håll med om att de överklagar den tanken kraftfullt. Orden som uttalades en gång över Jerusalems nedrivna murar får nu också uttalas över det som rivits ner och ödelagts i ditt liv, över dina murar och gränser, över din integritet och identitet, Jes 49:15-17: ”Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om hon skulle glömma, glömmer jag aldrig dig. Nej, ditt namn är skrivet i mina händer, jag tänker ständigt på dina murar. De som skall bygga upp dig kommer skyndande, de som rev ner och förstörde drar bort.”

Predikan hållen i Korskyrkan, Borås 170219, Micael Nilsson, den första i en serie över sju söndagar om gudsbild och självbild, ”Om Gud hade en mobiltelefon så skulle han ha dig som bakgrundsbild i den”.

Man måste lära sig att hantera besvikelser

Micael Nilsson, Korskyrkan, Borås den 29 januari 2017

Lördag den 4 januari var det precis 30 år sedan Maria och jag välkomnades som pastorspar i Betelförsamlingen i Fornåsa i Östergötland. Vi kände att vi då, i början av detta år, passerade ett vägmärke man inte bara kunde hasta förbi. Det var tid för oss att stanna upp en stund, se på gamla fotografier och prata om det som varit. Man kan också säga att det var dags för mig att tacka Gud och min fru för att de burit mig hela vägen hit.

Några dagar senare började jag förbereda en predikan… som skulle handla om något helt annat… när jag nästan lite förvånat såg mig själv skriva dessa ord på skärmen på min dator: ”4 saker jag lärt mig under 30 år som pastor”.

Jag log och slog bort tanken, som kom tillbaka igen. För jag kom helt enkelt inte ifrån den. Jag hade fyra söndagar kvar att predika innan det att den stora och viktiga vårserien om gudsbild och självbild skulle starta upp, så… ja varför inte? Men vad skulle jag skriva sedan? Det hade jag ingen aning om. Vad skulle du själv skriva? Vad är det viktigaste du lärt dig de senaste 30 åren… om du nu är 30+?

Jag skrev till slut, nästan lite lekfullt, ändå ner fyra saker. De fyra första jag kom att tänka på: 1. Jag behöver Gud! 2. Inget annat än den första kärleken duger som drivkraft för den som vill vara en tjänare. 3. Man måste lära sig att hantera besvikelser. 4. Ditt liv är ditt budskap.

Under två söndagar har jag predikat över de två första punkterna på listan, d.v.s. det där om att jag behöver Gud och om hur viktigt att det är att kärleken får vara tjänarens drivkraft. Med andra ord är det nu dags för den tredje punkten: ”Man måste lära sig att hantera besvikelser.”

OK… så här har det varit. Varje gång jag berättat om vad jag har tänkt predika om idag har jag sett lite ansträngda leenden hos dem jag mött. Som att… är du säker på det Micael? Som att en predikan om besvikelser redan på förhand är något av en besvikelse i sig. Som att det nog låter lite tungt, eller defensivt, eller kanske helt enkelt tråkigt. Vi får väl se vad du säger om en stund, men jag tror faktiskt att detta är ett viktigt ämne för oss alla, och att om vi inte lär oss att hantera besvikelser så är risken överhängande att vi kommer att sluta just besvikna, slocknade, vissnade och förbittrade.

Alltså menar jag att detta är ett väldigt offensivt ämne.

Vad jag själv har att säga om det och vad jag själv har att kvar att lära mig om det, är en annan sak, som jag har tänkt mycket på under den vecka som gått, både i min ensamhet och i intressanta samtal med mina vänner.

”Vi hade hoppats”

Det viktigaste jag gör som predikant är att låta dig möta bibeltexter. Låt oss alltså börja där, i en text från Luk 24:17-21. Här är sammanhanget: På vägen till byn Emmaus går två lärjungar med tunga steg. De är bedrövade. Varför? Jo, för att Jesus har dött. Men det är inte hela bilden. Zoomar vi bara ut den än så lite så ser vi nämligen att någon går bredvid dem. Det är den uppståndne Jesus. Håll med om att det förändrar bilden.

Jesus bryter in i deras dystra samtal. Nu lyssnar vi: ”Vad är det ni samtalar om?” Då stannade de och såg bedrövade ut. Och den ene som hette Kleopas sade till honom: ”Är du den ende främling i Jerusalem som inte vet vad som hänt de här dagarna?” Han frågade dem: ”Vad då?” De svarade: ”Det som har hänt Jesus från Nasaret, en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och allt folket. Honom har våra överstepräster och rådsmedlemmar utlämnat till att dömas till döden och låtit korsfästa. Men vi hade hoppats att han var den som skulle frälsa Israel.” (Sv. Folkbibeln)

”Vi hade hoppats.” Hör du besvikelsen i rösten? ”Vi hade hoppats.” Har du sagt så någon gång: ”Jag hade hoppats.” Har du känt så? Finns det t.o.m. något av detta i ditt liv just nu? Kanske gör det det, för vem av oss möter inte besvikelser ibland? Om vi skulle våga tala ärligt med varandra om detta skulle vi nog rätt snart, gissar jag, kunna samla ihop en hel del besvikelser.

Olika slags besvikelser

Vi kan vara besvikna på andra. Och det kan vara svårt. För om du tänker på det så förutsätter ordet besvikelse någonting. Det förutsätter förväntningar, förtroende och kanske vänskap. Du skulle knappast säga att du blir besviken på en fiende när han gjort dig illa, för du hade kanske inget annat förväntat dig.

I ordet besvikelse gömmer sig ordet svek. Att bli besviken är att bli sviken, av någon du litat på.

Det är nästan så att det går att ställa upp en ekvation på det där. Ju närmre någon stått dig desto mer ont gör det när han eller hon sviker. Nu närmre någon fått komma desto svårare blir besvikelsen att hantera. Blir du sviken av dina nära och kära, eller dina vänner, eller av kristna syskon i kyrkan, eller kanske t.o.m. av hela kyrkan, kan besvikelsen bli en livslång kamp som inte alla klarar av.

En annan sak man kan bli besviken på är själva livet. Vi hade så många planer. Vi trodde så mycket. Vi hoppades så intensivt. Men det blev inte som vi drömt. Alltså lever vi med en slags livssorg, och det är förstås inte lätt om det är själva livet du är besviken på, för vad gör man då? Ska man börja gräla på livet självt? Det låter sig ju inte göras.

En ännu svårare sak är den besvikelse vi kan känna över våra egna svek. Vetskapen om att du var den som svek din vän, din fru, din man, dina barn kan vara en outhärdlig börda att bära omkring på.

Men svårast… svårast är nog besvikelsen på Gud, för den är så svår att man knappt vågar närma sig den; den tycks ju nästan slutta mot det hädiska… eller? Får man vara besviken på Gud? Låt oss hänga upp den frågan på en krok i luften en stund. Jag lovar att återkomma till den. Men låt oss först fundera på vad som kan hända med oss om vi inte klarar av att hantera våra besvikelser alls.

Vad händer om vi inte alls klarar av att hantera våra besvikelser?

En del människor flyr sina besvikelser, in i annat. Men då får du å andra sidan fly resten av ditt liv, eftersom det ju i djupet är dig själv du försöker fly från. Andra förnekar sin besvikelse genom att försöka förtränga det man känner. Ytterligare andra ger upp, resignerar, orkar inte kämpa emot sina besvikelser längre och förbittras.

Jag antar att detta är vad som sker när vi inte klarar av att hantera våra besvikelser. Snart nog går vi omkring med en inre sorg. Kanske hamnar vår gudsrelation under denna skugga, där tvivel och förtvivlan äter in i själen. ”Vi hade hoppats att han var den som skulle frälsa Israel.” ”Jag hade hoppats Jesus att du skulle kunna förändra allt…” Men nu är jag bara besviken.

Säkert blir man då snart också mycket trött. Först blir man trött. Sedan blir man dödstrött. Till sist blir man livstrött. Och då, någonstans i detta utdragna utmattningskrig, segrar ofta förbittringen. Risken är att man besviken på allt och alla, till slut hamnat i ett träsk av förbittring, kritisk och arg… så arg… på insidan… på andra, sig själv, livet och Gud.

En text med tuggmotstånd

Nu har halva min predikotid gått. Den andra halvleken ska jag ägna åt ett antal överlevnadsstrategier. Låt oss ta hjälp av ännu en bibeltext. Den bjuder visst tuggmotstånd, men den är väl värd det, Ps 102: ”En bön av en betryckt, som är modlös och utgjuter sin sorg inför Herren. Herre, hör min bön, låt mitt rop nå fram till dig. Dölj inte ditt ansikte för mig när jag är i nöd. Lyssna till mig, skynda att svara när jag ropar. Mina dagar svinner bort som rök, och mitt inre glöder som en ugn, mitt livsmod är brutet, vissnat som gräs. Jag är för matt för att äta, jag har magrat av min suckan, är bara skinn och ben. Jag liknar en uggla i öknen, är som en uv bland ruiner. Jag måste vaka, är som en ensam fågel på taket. Mina fiender hånar mig dagen lång, de gör narr av mig, brukar mitt namn i förbannelser. Jag äter aska som bröd och blandar min dryck med tårar för din häftiga vredes skull, du som tog mig och kastade bort mig. Min levnad är som aftonskuggan, jag vissnar som gräset. Men du, Herre, härskar för evigt, och släkte efter släkte åkallar dig. Du skall gripa in och förbarma dig över Sion, det är tid att visa det nåd. Ja, stunden är inne, ty dina tjänare älskar Sions stenar, lider av att se det ligga i grus. Folken skall frukta Herrens namn och jordens alla kungar hans härlighet, när Herren har byggt upp Sion och visat sig i sin härlighet. Han har hört de utblottades bön, deras bön har han inte föraktat. Detta skall skrivas ner för kommande tider, och nya släkten skall prisa Herren, när han ser ner från sin heliga höjd, när Herren från himlen blickar mot jorden, lyssnar till fångarnas jämmer och friger dem som är dömda att dö. Herrens namn blir ärat i Sion, man sjunger hans lov i Jerusalem, när folk och riken samlas för att tjäna Herren. Han bröt i förtid min kraft, han förkortade mina dagar. Jag säger: Min Gud, ryck inte bort mig i livets mitt, du vars år varar från släkte till släkte. En gång lade du jordens grund, och himlen är ett verk av din hand. De skall förgås, men du består, de är plagg som slits ut, du byter ut dem som kläder och de är borta. Men du är densamme, dina år har inget slut. Dina tjänares barn skall bo här och deras barn leva trygga hos dig.” (Bibel 2000)

Var ska vi börja efter att ha läst detta? Vi kanske borde börja med att plocka ner den fråga vi hängde på en krok i luften för några minuter sedan: Får man vara besvikelsen på Gud? Efter att ha läst detta råder det väl knappast något tvivel om det. Psalmförfattaren är besviken på så mycket, men framförallt på Gud. Ja, mitt i bönen brister det och han ropar: ”du… tog mig och kastade bort mig.” Så djupt är det. Så ont gör det. Så ensam är han. Han är besviken på allt, men framförallt på Gud.

Utandad av Gud

Låt mig berätta om Bibeln. Så här skriver Paulus i 2 Tim 3:16: ”Hela Skriften är utandad av Gud.” (Sv.Folkbibeln) Given av Gud, fast djupare. Inspirerad av Gud, fast djupare. Utandad ur Gud, som när Gud andades på Adam så att Adam fick liv. Hela Bibeln är given av, inspirerad av och utandad ur Gud. D.v.s. det är alltså inte bara så att Gud tillåter denne besvikne man att säga det han har på sitt hjärta. Detta är djupast sett Guds eget ord, d.v.s. Gud föder fram dessa ord ur bedjaren värkande hjärta och låter det stå i Psalmen för att generation efter generation ska läsa dem och lära sig någonting om vad man ska göra med sina besvikelser. Och här är poängen: Låt inte dina besvikelser ta dig från Gud. Låt dem ta dig till Gud. Bär dem inte som ett gift i ditt inre. Säg som det är istället. Be ut besvikelsen ur ditt inre.

Överlevnadsstrategier

Detta är också överlevnadsstrategi nr. 1 på min egen lista. Var brutalt ärlig med Gud. Jag tror att många av oss skulle må mycket bättre om vi vågade ta fram våra besvikelser; om vi vågade artikulera dem, ge ord åt dem; inte minst för att vi själva skulle förstå hur vår besvikelse ser ut eller vad de handlar om. Jag kan i alla fall inte läsa Psalmen på något annat sätt än att Gud gärna vill ha det samtalet med oss. För om redan jag, som bara är en människa, ser att mina barn drar sig undan från mig, för att de är besvikna på mig, vill jag höra vad de har att säga så att vår relation kan bli bra på nytt. Och Gud… Gud är en så mycket bättre Pappa än vad jag är. Så innan vi tar nästa steg. Här finns egentligen två väldigt viktiga överlevnadsstrategier för den som inte vill sitta förbittrad och slocknad i slutet av sitt liv.

1) Först behövs ett tydligt beslut i ditt liv

Du behöver besluta dig för att inte ge efter, att vägra förbittring. Du behöver lära dig att känna igen besvikelsen och bestämma dig för att den inte ska få ditt hjärta.

2) För det andra behöver du berätta för Gud om vad du är besviken på, i en bottenärlig bön, där allt får sägas

Och så tänker jag. Jag tänker att Paulus har rätt, Rom: 8:31: ”Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss?” Och då menar han sannerligen inte att det kristna livet är en dans på rosor, för efter denna fråga räknar han upp en massa saker som kan vara mot oss: Nöd, ångest, förföljelse, hunger, nakenhet, fara eller svärd. Men han stannar inte där, utan fortsätter, utan att ta blicken från dessa svårigheter för en sekund: ”Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss.”

Jag tänker att Gud är mitt livs stora plus. Han är för mig. Och jag är hans lilla pojke. Han älskar mig… även när jag inte förstår vad som händer omkring mig eller med mig.

3) En tredje överlevnadsstrategi är insikten: Den här jorden är inte Himlen, men Himlen är en verklighet

Så här skriver psalmförfattaren: ”En gång lade du jordens grund, och himlen är ett verk av din hand. De skall förgås, men du består, de är plagg som slits ut, du byter ut dem som kläder och de är borta. Men du är densamme, dina år har inget slut.”

Jag tror att detta är så viktigt. Man måste försona sig med att livet på jorden är märkt av trasighet. Om du kräver perfektion; att alltid vara lycklig, att livet ska vara som i en reklamkampanj, fullt av leende människor i ett ljust skimmer; att ditt äktenskap ska vara en livslång romans utan konflikter, att allt alltid ska gå din väg och att alla ska applådera dig… Det är klart att du blir besviken om detta är vad du förväntar dig. Men, nej… livet här är märkt av synd och trasighet. Det går inte alltid som du vill. Och ändå kan det vara vackert, när du försonar dig med det.

4) Och dessutom: Det finns en märklig lyftkraft i tanken på att snart… snart kommer Jesus

Snart ska jag vara med honom i riket utan tårar, klagan eller sorg. Den tanken kan, när du tar den rätt, vara som en slags vaccination mot förbittring.

5) En femte överlevnadsstrategi är att försöka se livet som en pågående utbildning, vilket betyder att jag försöker fråga mig själv när jag möter besvikelser vad jag kan lära mig om Gud och om livet genom det jag är med om

Det är inte alltid lätt att hitta ett svar på detta (!), men frågan hjälper ändå ofta. Ibland är besvikelsen nämligen bra. Den kan korrigera mig.

Låt mig ta dig med tillbaka till de två emmausvandrarna, som sa till Jesus att de hade hoppats på så mycket. Men du… Vad är det egentligen de säger? Vad är det de hoppats på? Lyssna igen: ”vi hade hoppats att han var den som skulle frälsa Israel.”

Varför är de besvikna? Svaret är att de är besvikna för att de hoppas på fel saker. De är inte besvikna för att de trodde för mycket om Jesus utan för att de trodde för lite om honom. De trodde att han skulle rädda Israel. Det skulle han. Och det ska han. Men han skulle mer än så. För så älskade Gud hela världen att han gav den sin enfödde son… Jesus kom för att rädda hela världen.

Och ibland är jag, och ibland är du, så besvikna på Gud, för att Gud inte gör som vi säger eller räddar våra egna små projekt, när sanningen är att vi håller på med sådant som är alldeles för litet och att Gud vill dra oss in i ett mycket större äventyr som handlar om att rädda världen. Försök få tag på det här, för det kan hända att den där besvikelsen du känner är Guds sätt att korrigera inriktningen av ditt liv.

När strategier inte är nog

Sist: Ibland fungerar inte mina överlevnadsstrategier. Jag är för trött. Jag faller… faller in i tungsinne och missmod. Då måste vi komma ihåg att när dessa goda strategier…

1) Besluta dig för att inte låta förbittringen ta ditt hjärta

2) Be ärliga böner där du försöker förstå vad du är besviken på och där du säger det till Gud

3) Försona dig med att världen är en trasig plats

4) Glöm inte Himlen

5) Försök förstå vad besvikelsen kan lära dig.

Kom ihåg att när dessa strategier misslyckas så är Gud ändå Gud. Mitt i den besviknes klagosång kommer ord som vänder allt: ”Min levnad är som aftonskuggan, jag vissnar som gräset. Men du, Herre, härskar för evigt, och släkte efter släkte åkallar dig. Du skall gripa in och förbarma dig över Sion, det är tid att visa det nåd.”

-Jag vissnar… men du härskar. Jag har hört förunderliga berättelser genom åren, från många, många människor, som handlat om vad Gud kan göra i en enda bönestund. För vi får aldrig tappa bort detta att Gud gör under. Ibland sker det förunderliga. Ibland går människor ut ur bönerummet med en helt annan livshållning än när de gick in i samma rum. Sådant sker, det vet jag också av egen erfarenhet. Gud både vill och kan bevara oss från att förbittras. Det är möjligt att bli fri och att förbli fri. Kom ihåg det. Gud gör under!

4 saker jag lärt mig under 30 år som pastor, del 2

Inget annat än den första kärleken duger som drivkraft för den som vill vara en tjänare

Micael Nilsson, Korskyrkan den 22 februari 2017

Drivkrafter

Söndagen den 4 januari 1987 välkomnades Maria och jag som pastorspar i Betelförsamlingen i Fornåsa i Östergötland. När nu trettio år hade gått behövde vi stanna upp en stund för att försöka minnas vad vi varit med om.

Några dagar senare satte jag mig ner för att förbereda en predikan. Jag hade tänkt att den skulle handla om något helt annat, men körde fast, och skrev istället spontant ner denna rubrik: ”4 saker jag lärt mig under 30 år som pastor”. Jag hade ärligt talat ingen som helst aning om vad jag skulle skriva därefter, men fortsatte ändå med det första jag kom att tänka på: 1. Jag behöver Gud! 2. Inget annat än den första kärleken duger som drivkraft för den som vill vara en tjänare. 3. Man måste lära sig att hantera besvikelser. 4. Ditt liv är ditt budskap.

Förra söndagen talade om den där första upptäckten: Jag behöver Gud! Dagens predikan ska handla om den andra, d.v.s. om den nödvändiga drivkraften. Så här läser vi i Upp 2:2-5: ”Jag känner dina gärningar, din möda och din uthållighet och vet att du inte kan tåla onda människor. Du har prövat dem som kallar sig apostlar men inte är det, och du har funnit att de är lögnare. Du är uthållig, du har tålt mycket för mitt namns skull och du har inte tröttnat. Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek. Tänk på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör samma gärningar som förr. Annars kommer jag till dig och flyttar bort ditt lampställ, om du inte omvänder dig.”

I Uppenbarelseboken talar Jesus till sju församlingar. Dessa budskap skrivs ner av Johannes och blir till brev som innehåller både erkännanden och förmaningar. De ord vi läst idag är skrivna till kyrkan i Efesos. Där sägs mycket gott. Kyrkan i Efesos arbetar hårt. Kyrkan i Efesos är noga med läran. Kyrkan i Efesos är uthållig. Är inte det ett fantastiskt betyg? ”Men”, säger Jesus, ”det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek.”

Först: det handlar om drivkrafter. Och det är inte enda gången Jesus talar om detta. Vid ett annat tillfälle är lärjungarna upp över öronen entusiastiska över de resultat de fått se i sin tjänst. ”Herre, till och med demonerna lyder oss när vi uttalar ditt namn”, säger de.

Det är inte det att Jesus vill vara en glädjedödare. Sannerligen inte, men där, mitt i glädjen över framgången ser Jesus en liten skevhet som behöver rättas till, och säger: ”gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är upptecknade i himlen.”

Ett annat tillfälle är när Petrus svikit Jesus. När Jesus profeterar om att lärjungarna kommer att förneka honom svarar Petrus att även om alla andra gör det så ska han aldrig göra det. Men också Petrus sviker. När Jesus, efter sin uppståndelse, möter Petrus igen, ställer han frågan: – Petrus, älskar du mig. Och på Petrus svar att Petrus i all sin svaghet ändå älskar Jesus upprättas han med orden: – Var en herde för mina får. För mina lamm på bete. D.v.s. Jesus kallar Petrus in i tjänst, men in i en tjänst där drivkraften måste vara kärlek och inte Petrus tro på sin egen kraft.

Ett annat exempel på fel drivkraft, möter vi i berättelsen om Judas som kritiserar Maria när hon smörjer Jesu fötter med dyrbar balsam och tycker att hon istället skulle sålt sin balsam och gett pengarna till de fattiga. Men, säger Bibeln ”detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades dit.”, Joh 12:6.

Drivkrafterna är viktiga. Tankar du bilen med fel drivmedel förstör du motorn. Fel drivkrafter kanske håller dig igång i många år, men till slut kommer de att förstöra din motor. Jag tror att fel drivkrafter ofta är orsaken till utbrändhet.

Fel drivkrafter ställer dessutom till det i vår påverkan på andra människor. Om vår drivkraft är egenkärlek, snikenhet eller maktbehov kommer det att påverka vår omgivning på ett visst sätt, men om vår drivkraft istället är kärlek så kommer det att ha en god påverkan på andra.

Det finns förstås många olika slags drivkrafter. I Judas fall var det kärleken till pengar. I andras fall är det maktbegär. Människor med onda avsikter kan utnyttja dig för sin egen framgång och därmed krympa och skada dig.

Det här är svårt, eftersom vi inte alltid upptäcker vare sig andras eller våra egna drivkrafter första dagen på jobbet. Det kan ta tid att förstå vilka drivkrafter som ligger bakom våra handlingar. Det är t.o.m. så att mycket som ser bra ut vid första anblick inte alls är så friskt och gott vid närmare eftertanke, som t.ex. när lärjungarna var så där glada över alla de under som skedde i deras tjänst men inte förstod hur glädjen över resultaten är en alltför skör glädje att bygga livet på, och att livet och tjänsten därför istället måste byggas på det som aldrig förändras, nämligen på Guds kärlek.

Viljan att behaga

En skev drivkraft är vår strävan efter att behaga. ”Om jag… ville vara människor till lags skulle jag inte vara Kristi tjänare.”, skriver Paulus i Gal 1:10.

Några av oss får problem här. Vår drivkraft blir alltför lätt att vilja behaga andra. Vi vill vara andra till lags. Vi har nämligen alla ett bekräftelsebehov. Det behöver inte vara fel alls men det kan kantra. Jag vet inte hur många människor jag har mött som har varit mentalt, emotionellt och t.o.m. fysiskt utmattade p.g.a. att de ägnat ett liv åt att försöka tillfredsställa alla andra, så till den grad att de tappat bort sig själva.

Den som drivs av att vilja behaga behöver bli behövd. Han eller hon ägnar mycket tid och mycket kraft åt att försöka läsa av sin omgivning. ”Vad måste jag göra för att du ska bli lycklig så att jag kan bli lycklig?” är deras fråga.

Det finns många farliga fallgropar för den som lider av detta, inte minst i kyrkan. Vårt behov av att vilja behaga passar ibland allt för väl in i kyrkans många behov av tjänare. Det finns kort sagt ingen ände på hur mycket vi kan hitta på för dem att göra för att göra andra lyckligare.

Och det ser ju dessutom så fromt ut detta behov av att behaga. Problemet är bara att det är självfokuserat. Vi vill behaga andra för att själva bli bekräftade. Vem vet varför? Säkert handlar det om någon slags skada, en svaghet i själen, ett inre hål vi försöker fylla. Och då mår man till slut inte särskilt bra. För om du bara mår bra när du får andra att bli nöjda med dig är du fast i ett ekorrhjul där det aldrig att bli nog hur länge eller fort du än springer.

Risken är därför att jag snart kommer att möta dig trött, känslomässigt uttömd och kanske t.o.m. i identitetskris, för människor som lever för att behaga andra tappar förr eller senare kontakten med sig själva. Jag tror att Jesus skulle behöva säga så här till dig: ”Gläd dig inte över att andra är nöjda med dig utan över att Guds ögon lyser över dig.”

Framgångsbehov

En annan skev drivkraft är behovet av framgång. Fanns det ett problem i kyrkan för dem som lever för att behaga andra så är det knappast mindre här, eftersom kyrkan ju har en kallelse att nå hela världen. Vi älskar rapporter om framgång och växande församlingar, inte sant? Men här, utan att vi märker det, eller t.o.m. under det att vi applåderar det, kan kyrkan komma helt vilse när behovet av framgång blir vår drivkraft i tjänsten.

Jag minns en bild ur ett nyhetsbrev från en känd evangelist. På bilden från en av hans kampanjer fanns hur många människor som helst. Det såg fantastiskt ut, till dess någon upptäckte att samma människor kom igen en massa gånger. Bilden var manipulerad. Grupper hade kopierats och klistrats in om och om igen. Det var helt enkel ett patetiskt försök till självupphöjelse, och en billig lögn.

Det var alltför lätt att kasta sten på evangelisten. Vilket gjordes. Men vem tog sitt eget ansvar? Hur många av oss ifrågasatte vår egen tillbedjan av avguden ”framgång” eller frågade varför denne man känt sig tvungen att ljuga om sin egen framgång för att få vårt stöd?

Lyssna: Framgång är inte en hållbar energikälla. Det är därför Jesus säger att vi inte ska glädja oss när andarna är oss underdåniga – d.v.s. över vår framgång – utan att vi ska ha vår glädje i att våra namn är skrivna i livets bok.

En viktig författare, Dallas Willard, skriver: “Det största hotet mot vår överlåtelse till Kristus är vår tjänst för Kristus.” Det är en perfekt kommentar till Jesu fråga om den första kärleken, ställd till den duktiga och aktiva kyrkan i Efesos. “Det största hotet mot vår överlåtelse till Kristus är vår tjänst för Kristus.” Det handlar kanske om en liten fokusförflyttning i början, som är svår att upptäcka. Jag älskar Jesus. Därför vill jag tjäna honom. Så börjar jag med tiden att älska tjänsten. Tjänsten tar mer och mer tid. I början av min tjänst tillbad jag Jesus. Mer och mer blir mina böner nu istället böner för tjänsten. Och till slut lever jag för tjänsten och inte för min relation med Jesus.

Sorgligt nog upptäcker sällan någon vad som sker. Faktum är att andra kanske t.o.m. tycker om vad de ser. Kyrkan hyllar nämligen ofta arbetsnarkomaner. Vi upplever dem som hängiva. Jobba mer så ger vi mer, säger vi. Evangelisten som klistrade och klippte in 1000 tals åhörare i sin manipulerade bild förstod precis. Men framgångsbehov är inte en bra drivkraft. I det långa loppet kommer den att förtära din glädje och göra dig vilsen. För faktum är att många som drivs av sitt framgångsbehov mår illa och att jag har mött många av dem djupt förtvivlade.

Perfektionism

En tredje problematisk drivkraft är perfektionism. Perfektionism är ett problem vi ofta upphöjt till ideal. Pressen på dig att prestera är stor idag. Du ska ha en bra utbildning, göra karriär, vara en fantastisk förälder, ha ett stort socialt nätverk, visa upp bilder av ditt lyckade liv på instagram, vara vältränad, se bra ut, ha ett fint äktenskap med ett fantastiskt samliv, vara intressant och tjäna mycket pengar…

När perfektionism blir ett ideal mår vi inte särskilt bra. Vi utvecklar en rädsla för att misslyckas, att andra ska se att vi inte alls är perfekta, att vi ska avslöjas som operfekta människor, som inte klarar av att leva upp till alla krav.

Perfektionism är helt enkelt inte en bra drivkraft. Inom psykologin ses det t.o.m. som ett sjukdomstillstånd.

– Idag vet vi inte hur många personer som faktiskt lider av perfektionism, men vi vet att detta ofta förekommer hos personer som lider av andra psykiska sjukdomar, såsom depression, ätstörningar och andra ångesttillstånd, säger Gerhard Andersson, professor i psykologi vid Linköpings universitet. (psykologofabriken.se)

I kyrkan har vi vår egen variant av perfektionism. För hur hanterar vi egentligen vår längtan efter Gud och Himlen, d.v.s. efter det fullkomliga, samtidigt som vi försonas med livet i en ofullkomlig värld? Det är svårt. Och inte så sällan misslyckas vi helt med det.

Vi kanske läser bibelord, som Jesu egna ord, ”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.” Men vi glömmer lätt hans ord om att ”ingen är god utan Gud”.

D.v.s. vi kan inte uppnå fullkomlighet. Vilket på sätt och vis är Jesu poäng. Han menar att om vi kunde vara fullkomliga så vore vi som Gud, och ställer oss i det ljuset för att avslöja att vi inte är Gud, och att vi därför alla behöver Gud. Är du med? Jag försöker en gång till. Jesus talar om fullkomlighet för att visa oss att ingen av oss klarar av att vara fullkomliga utan Gud och att vi därför behöver Guds nåd. Och Paulus skriver för att hjälpa oss med sinnesfriden i Rom 3:21-22: ”nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen… en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror.” Enklare uttryckt: det du inte klarat har Jesus klarat, och tro är att få ta emot det han lyckas med och få frid med Gud.

Det är oerhört viktigt att lägga de här grundstenarna rätt i sitt kristna liv. Vi kan längta efter och vi ska söka efter det fullkomliga, men vi måste också förstå att vi själva är trasiga och ofullkomliga och därför behöver nåd. Jesu ord om fullkomlighet pekar med andra ord på korset och på vårt behov av försoning, inte på att vi själva kan bli fullkomliga, om bara kämpar lite mer. Till dem som verkar predika detta ”kämpa lite hårdare så blir du fullkomlig”-budskap säger Jesus något jag aldrig vill höra honom säga till mig, Luk 11:46: ”Ni lastar på människorna bördor som är svåra att bära och rör inte ett finger för att lätta på bördorna.”

Det är svårt att genomskåda sin perfektionism, för vad är egentligen en ärlig längtan efter Gud och vad är en skev drivkraft med rötter i rastlösheten? Kanske måste vi tillslut gå till våra egna hjärtan för att försöka förstå hur vi faktiskt mår. En god och sund längtan tar oss till Gud och hjälper oss att växa, men perfektionisten blir ofta istället full av kritik och missnöje, pekar på alla, för krig mot allt, känner sig ensam och upplever andra som ljumna.

Dessutom är de nästan alltid trötta; så in i märgen trötta, för denna drivkraft efter att försöka nå det perfekta utan Jesu nåd och försoning eller egen vila är en förtärande sak. Och Jesus vet det när han ser dem som kämpar och sliter för att följa alla lagens bud in i minsta detalj och säger, Matt 11:28: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.”

Förstår du detta? Alla dessa skeva drivkrafter ligger så nära det som är rätt. För det är rätt att vilja tjäna andra, men det blir fel när det handlar om att försöka behaga alla. Det är rätt att be om att Guds ord ska få framgång, men det blir fel när vi förirrar oss in i vår stolthet och istället börjar arbeta för egen framgång. Och det är rätt att längta efter mer av Gud och att vilja bli mer likt Jesus, men det blir fel när det övergår till en förslavande perfektionism där vi tappar bort nåden och brinner upp, eller krymper ihop.

Det är därför Gud tagit mig till den där texten från Uppenbarelsebokens inledning med jämna mellanrum, så ofta det behövts, under mina 30 år som pastor; till den där texten som handlade om att man kan vara aktiv och renlärig och t.o.m. uthållig… men också trött, lite arg på insidan, bärande på en dyster besvikelse, och med en falnande låga i hjärtat, för att fråga hur jag har det med den första kärleken.

Vad är ”den första kärleken”?

Så… vad är det Jesus frågar efter? Vad är ”den första kärleken”? Jag har hört många predikningar om det. Den slarviga varianten går ut på att vi inte är entusiastiska nog, för lama och ljumna. Fast det är ju inte alls den bild vi får av kyrkan i Efesos. Den är väldigt aktiv. Har man nu problem med drivkrafterna i sitt liv får man knappast hjälp av en sådan predikan. I värsta fall får man bara ytterligare en knuff in i väggen. Nej… ska vi förstå vad Jesus frågar efter måste vi först förstå vad ”den första kärleken” är. Jesus hjälper oss med det, Mark 12:29-31: ”Viktigast är detta: Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren, och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte.”

Den första kärleken är inte en känsla. Den första kärleken är inte entusiasm. Den första kärleken är en relation. Den första kärleken är Gud. Frågan om den första kärleken är alltså en kallelse tillbaka till hjärtats relation med Jesus. Därför handlar det inte om att du ska göra mer, utan snarare om att du ska ta emot mer, för Johannes skriver, 1 Joh 4:19: ”Vi älskar därför att han först älskade oss.”

Jag vänder tillbaka, inte 30 år utan 40, och tänker på den första tiden i mitt kristna liv. Vad utmärkte min tro då? Inte mina teologiska insikter. Inte mitt gedigna arbete och inte min uthållighet. Nej, den första tiden präglades av en befriande glädje som sprang fram ur upptäckten av att vara villkorslöst och absolut älskad av Gud.

Detta är detta Jesus talar med kyrkan i Efesos om. Utan detta kommer ni att slockna, säger han. Du måste ta emot kärlek för att själv kunna älska, som Johannes skrev.

Vägen tillbaka

Så, sist, vad ska vi göra för att finna dit igen? Jesus vägleder oss med tre viktiga ord. Lyssna: ”Tänk på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör samma gärningar som förr.”

Engelska översättningar har goda ord som rimmar väl: Remember, Repent och Return. Så stakas vägen ut; vägen tillbaka till en gudsrelation som blir en kärleksrelation. Kom ihåg, omvänd er och gå tillbaka.

Kom ihåg vem Gud är och vad Gud gjort. Omvänd dig, d.v.s. vänd dig till Gud. Och gå tillbaka. Gå tillbaka till Jesus igen, ta emot hans kärlek igen, gläd dig över honom igen, och be honom att förnya din kärlek.

Gör de gärningar som du gjorde först! D.v.s. Jesus säger inte att kyrkan i Efesos gör för lite eller ska göra mer, utan att de ska komma ihåg vad de gjorde först.

Vad gjorde du den första tiden med Jesus?

Jag minns att jag älskade att vara med honom. Jag läste hans ord, inte för att behaga någon annan, utan för att jag ville lära känna honom.

Jag minns att jag ville tjäna honom, inte för att få framgång, utan bara för att han så självklart var värd det.

Och jag minns att jag ville ha mer av honom i mitt liv, inte p.g.a. ängslig perfektionism som slet ut mig och gjorde mig arg på allt och alla, utan bara för att Jesus var så dyrbar för mig. Och vet du, det är vad jag tror att han säger till kyrkan i Efesos och till oss alla: – Ersätt inte intimitet med aktivitet! Låt kyrkan och tron handla om mig.

4 saker jag lärt mig under 30 år som pastor

Micael Nilsson, Korskyrkan, Borås, söndagen den 15 januari 2017

Årsskiftet blev i år ett passerande av ett vägmärke för Maria och mig. Söndagen den 4 januari 1987, d.v.s. för 30 år sedan, välkomnades vi nämligen som pastorspar i Betelförsamlingen i Fornåsa i Östergötland. Jag var då 23 år gammal. Vi var dessutom nyblivna föräldrar. Johan, vår förstfödde, var bara drygt 2 månader gammal. Så… där stod vi nu, framme på scenen, två mycket unga människor med en liten bebis, när en församlingsledning och en samfundsrepresentant högtidligt lade sina händer på oss, överlät oss till Gud och bad oss in i tjänsten.

Vad visste vi då? Hur rustad var en 23 år gammal – eller ung – man för de okända strider som ännu låg i framtiden?

Men facit i hand får man nog konstatera att det är ett mirakel att det fungerade så bra, trots allt.

23 år gammal och med en rätt trasig bakgrund stod jag där och avgav mina pastorala löften om tystnadsplikt och trohet till Guds ord och Guds församling.

När jag tänker på den bilden… När jag tänker på dessa två ungdomar och den lille nyfödde så ser det så skört ut. Det kunde ju nästan ha gått hur som helst.

Jag hade t.ex. aldrig träffat på en äldstekår förr. Jag hade lärt mig, på min utbildning, att det hebreiska ordet för äldste betydde ”man med skägg”. Men viken hjälp skulle jag ha av det nu när jag skulle bli gruppens ledare, ung och skägglös och utan erfarenhet?

Framförallt skulle jag leda en församling. Jag predikade varje vecka, ibland två gånger i veckan, ledde bönemöten, barnmöten, ungdomsmöten och äldresamlingar. Jag gjorde hembesök, skötte de ekumeniska kontakterna, ledde föräldra-barnsamlingar, tillsammans med Maria, som alltid var i kyrkan, med en liten bebis på armen och snart även en hängande i kjolen. Våra barn lekte och sov sig igenom hundratals möten av olika slag. Kyrkbänken blev deras andra hem. Och mitt i all denna tumult, i ett liv som vi ibland tycktes levas på ett framrusande höghastighetståg, oftast på väg någon annanstans, gav Gud oss nåden att få se människors liv beröras. Snart stod vi mitt i en fantastisk ungdomsväckelse där många kom till tro och där Gud gjorde märkliga under.

Detta… denna första tid… var kort sagt en osannolikt intensiv tid. Jag funderar fortfarande på hur klokt allt var, att lämna två unga och oprövade människor mitt i detta pågående kaos, liksom jag nu, när jag ser tillbaka på vårt liv, undrar vad alla dessa erfarenheter har gjort med oss.

Jag klev rakt in… in från ett skilsmässohem… in i Guds hus där jag blev barn i huset. I Guds kyrka fanns en bekräftelse över mitt liv jag aldrig funnit någon annanstans. Den lilla missionskyrkan blev, inte mitt andra hem, utan mitt första.

Där var jag barn i huset några år, innan jag snart blev arbetare i huset, 18 år gammal, i Elimkyrkan uppe i Boden i Norrbotten. Sedan följde några studieår. Och så… den 4 jan 1987 avskildes jag alltså för att förestå hela arbetet i huset. Kort sagt har jag arbetat i Guds församling hela mitt vuxna liv. Detta var vad jag gav mig till som ung, och hur det beslutet format den jag blev är förstås en alltför svår fråga att klara ut.

När nu trettio år hade gått bjöd jag ut min fru på restaurang där vi åt en ogudaktigt dyr middag. För detta att Gud gett oss kraft att stå kvar i ett så svårt och utgivande liv, där vi varje enskild dag känt oss för små, men där vi trots allt ändå har fått vara med och se frukt av arbetet, helt enkelt för att Gud har täckt upp vår inkompetens med sin översvallande nåd… det var värt att fira.

I backspegeln, som jag förstår det finns det bara tre tydliga förklaringar till att hela projektet inte slutade i katastrof. Först: Gud finns på riktigt. För det andra: Min fru är fantastisk. Och för det tredje: Förbönen. Under många år bars vi av min svärfars och svärmors (och så klart också många andras) böner. Inte minst min svärfar stod vid min sida som en trygg gammal pastor och bar mig som en andlig fader genom mina första år i tjänst.

När man passerar ett vägmärke i livet behöver man ibland stanna upp. Man måste fundera på både hur man kom hit och hur man tar sig framåt. Vägmärket påminner om vägvalen. Och så har det varit i inledningen av det här året.

Mitt naturliga steg är framsteget. Så länge jag minns har jag varit på väg någon annanstans.

Och så blir det ett årsskifte… Jag tycker att årsskiften är tuffa. Man går från december, som alltid är speciellt i församlingslivet med en massa olika specialsamlingar. Och plötsligt blir det vardag igen. För oss som arbetar i kyrkan betyder det att vi får sätta full fart mot årsmötet, med redovisningar, förberedande sammanträden, årsberättelser, statistik… Det kräver sitt. Men i år, när jag ville sätta kraften framåt, som alla andra 30 år i kyrkans tjänst så fanns inte kraften där på samma sätt. Jag blev frustrerad. Jag ville sätta fart, men hittade inte kraften.

Nu tror jag att jag förstår varför. Jag tror att jag förstår att jag inte hade kraft för att Gud inte gav kraft. För att Gud inte alls ville att jag bara skulle vända tvärt i kurvan till ett nytt år och gasa på på nästa raksträcka framåt. Jag tror att jag förstår att Gud istället ville att jag skulle sitta ner med honom en stund och tänka, inte framåt, men bakåt.

Livet ska levas

Varför? Jo, för att livet ska levas. För att du och jag inte är maskiner. För att det handlar om hjärtat… och kärleken… och tron. Livet är inte ett projekt vi ska hinna med innan deadline. Livet är Guds gåva till dig, och vad du gör av ditt liv är din gåva till Gud.

Alltså har jag satt mig ner och tänkt en stund… och bett en stund. Jag har tänkt och bett och pratat med min fru och försökt förstå vad 30 år av pastorstjänst och 35 år som församlingsarbetare har gjort med mig och lärt mig.

Det finns förstås hur mycket att säga som helst om det, och väldigt mycket man inte klarar av att reda ut. Men här, i denna talarstol, ska jag göra det så enkelt jag kan. Över de fyra gudstjänster jag predikar, innan vi startar upp vårt stora vårtema, vill jag sätta den här rubriken: ”4 saker jag lärt mig under 30 år som pastor”. En sak för varje gudstjänst. Här kommer de i snabb följd:

1. Jag behöver Gud!

2. Inget annat än den första kärleken duger som drivkraft för den som vill vara en tjänare

3. Man måste lära sig att hantera besvikelser

4. Ditt liv är ditt budskap

Är detta det viktigaste? Jag vet inte. Men när jag sätter mig ner och försöker summera några livsviktiga upptäckter så hamnar just dessa, just nu, längst upp. Så låt mig börja där jag måste, d.v.s. med den första av dem. För den är hur viktig som helst: Jag behöver Gud!

Att inte länge behöva imponera

Så här skriver Paulus, 1 Kor 2:1-5: ”När jag kom till er, bröder, var det inte med förkrossande vältalighet och vishet jag förkunnade Guds hemlighet för er. Det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus. Jag var svag och rädd och full av ängslan när jag uppträdde inför er. Mitt tal och min förkunnelse övertygade inte med vishet utan bevisade med ande och kraft; er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft.”

Idag erbjuds jobbsökarkurser för arbetslösa. Där får man kanske träna sig på att bli intervjuad. Allt spelar roll, första intrycket, kroppsspråket, och naturligtvis hur duktig du är på att sälja dig själv. Där, som så ofta annars i vår kultur, handlar det om att ge intryck av kompetens och självsäkerhet. Ditt CV är ditt hopp. Du ska verka lyckad för att lyckas. Inte sant? Vilket man ju kan tycka är en ganska hård och kall värld att leva i. Det går att förstå att inte alla mår så bra i en sådan värld.

Paulus gör det helt från andra hållet. Paulus bränner sitt fina CV offentligt, Fil 3:4-9: ”om någon tror att han kan förlita sig på något yttre, så kan jag det ännu mer, jag som blev omskuren på åttonde dagen, som är av Israels folk och Benjamins stam, en hebré född av hebreer, i laglydnad en farisé, i trosiver en kyrkans förföljare, i rättfärdighet efter lagen en oförvitlig man. Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom.”

Paulus tar hela sin gamla meritlista och kastar det på sophögen. Varför? Varför tar han allt detta som varit hans stolthet i livet och kastar det i soporna? Ja, inte är det för att kunskap är oviktigt, eller för att du som kristen inte ska värdera kompetens eller erfarenheter. Nej, Paulus är klokare än så. Men… just därför att detta var hans stolthet i livet… för att det gjort honom stolt, eller som han säger det själv ”uppblåst”, 1 Kor 8:1: ”Men kunskapen gör oss uppblåsta, det som bygger upp är kärleken.” Eftersom Paulus stolthet blåste upp honom, så att han blev stor men också tom, som en ballong, kastar han det på sophögen.

All hans kunskap och all hans duktighet gjorde honom så stolt att han började föra krig mot Gud. I tron att han tjänade Gud tog han till våld och förföljde den kristna kyrkan. Men när Paulus äntligen slås till marken i ett personligt möte med Jesus, och ligger där trasig, förvirrad och förblindad… d.v.s. svag och misslyckad, så förstår han hur fel han haft. Han förstår att den som försöker tjäna Gud i tron på sig själv kommer vilse. Så vilse att Paulus börjat föra krig mot Gud, förblindad av övertygelsen om sin egen självtillräcklighet. För ska man verkligen tjäna Gud så måste man först förstå att det inte räcker med att göra så gott man kan. Vad är det Jesus säger? Lyssna, Joh 15:5: ”Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra.”

Sanningen är att Paulus behövde möta både Gud och sig själv. Han behövde möta sanningen om sin egen svaghet och sanningen om Guds makt, för att inte falla tillbaka och börja lita på sig själv igen. För Paulus skulle inte vara uppblåst. Paulus skulle vara uppfylld. Av Gud.

Och stoltheten gör dig uppblåst men kärleken uppfyller dig. Det är en avgrundsdjup skillnad, inte sant? För visst har du också mött dem, de uppblåsta, stora och tomma, som får dig att krympa ner till obetydlighet. Men säkert också de uppfyllda, de kärleksfulla, som blev orsaken till att du inte gav upp.

Och när detta sker… När Paulus får gå i personlig konkurs på vägen till Damaskus, men också får möta Guds kraft och kärlek som aldrig förr, då omskolas och omskapas han och blir något nytt. Efter det vet han att han inte måste imponera eller framstå som lyckad och stark. Den som fortsätter att arbeta för sitt eget ego får aldrig ledigt. Så Paulus har lagt ner det projektet. Och nu… när han kommer till Korinth… kan han skriva ”Jag var svag och rädd och full av ängslan när jag uppträdde inför er. Mitt tal och min förkunnelse övertygade inte med vishet…” utan att detta blir ett hot mot Paulus. För han är trygg i Gud, t.o.m. när han annars är otrygg. Han vet nämligen att vår ”tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft.”

Enkelt uttryck: Du måste inte imponera med dig själv om det är Jesus du predikar. Oavsett om du lyckas eller inte så har han lyckats. Får människor möta honom så är det fullkomligt nog för dig. Mer än så måste du inte lyckas med. Du behöver inte göra dig ett namn, för din bön och ditt liv handlar om att hans namn ska bli känt och ärat. Inte sant?

Du kan inte tjäna Gud… utan Gud

Det jag försöker säga är det här: Du kan inte tjäna Gud utan Gud. Eftersom Paulus vet detta blir hans första fråga när han möter några svaga kristna i den tuffa staden Efesos i Apg 19 ”om de hade fått helig ande när de kom till tro”. När Paulus ser deras kamp och svaghet och alltför ynkliga påverkan på omgivningen måste han fråga: – Hur var det när ni kom till tro? Tog ni emot Guds Ande då?

Vad är det han frågar? Menar Paulus att man kan komma till tro utan att ta emot den helige Ande? D.v.s. man tar emot Jesus, man försöker räta upp livet, man börjar gå till kyrkan och man gör så gott man kan… men livet förändras inte i grund, resultaten uteblir och glädjen är sparsmakad, eftersom man lever sitt liv på en för låg nivå. D.v.s. man försöker själv. Man tror på Gud men litar på sin egen kraft. Och då menar Paulus, som ju vet detta av egen erfarenhet, att det finns ett annat sätt att leva, nämligen tillsammans med den helige Ande.

När Paulus senare skriver ett brev till samma församling behöver han påminna dem om detta igen, Ef 5:18: ”…låt er uppfyllas av ande.” D.v.s. jag behöver Gud. Detta är min erfarenhet efter 30 år som pastor. Varje gång jag försökt i egen kraft har det blivit fruktlöst. Min egen kraft har snart tagit slut och arbetet har blivit ineffektivt. Men när Gud har fått ge mig kraft har jag istället haft kraft att ge till andra.

Det finns en fin vila i det. Jag behöver inte vara bäst i världen. Jag behöver inte vara perfekt. Mina predikningar behöver inte vara verbala mästerverk. Jag behöver inte alltid veta vad jag ska göra eller vad jag ska säga. Faktum är att jag ofta säger till Gud inför ett svårt samtal: – Gud, jag har ingen aning om vad jag ska säga! Ge mig någonting. Eller ännu bättre: – Jag ger dig min kropp, mina öron, mina ögon, min mun… mitt hjärta, så får du säga ditt istället. Och det är förunderligt hur ofta det bär.

Till alla oss som behöver nåd

Jag behöver Guds kraft. Men jag behöver också Guds nåd. För jag misslyckas ibland. Det är nämligen lättare att lova än att leva. Det är enklare att slåss för sina principer än att leva efter dem. Men, här är vad jag har upptäckt: Gud ger nåd till den som ber om nåd, Hebr 4:16: ”Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.”

– Gud älskar mig!

Sist: jag behöver Guds bekräftelse över mitt liv. Så här skriver Paulus i Gal 1:10: ”Är det människor jag nu vill vinna för mig — eller Gud? Söker jag vara människor till lags? Om jag ännu ville vara människor till lags skulle jag inte vara Kristi tjänare.”

Dessa ord liknar Jesu ord i Joh 5:44: ”Hur skall ni kunna tro, ni som vill bli ärade av varandra och inte söker äran hos den ende Guden?”

Här finns en försvagande tendens hos många av oss. Vi vill bli omtyckta. Vi vill att alla ska tala väl om oss. Att vi försöker ha goda relationer med alla – som det står i Rom 12:18: ”Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er” – är inte fel, utan rätt. Idealet är ju inte att vi inte ska bry oss om vad andra säger. Problemet uppstår när detta blir det enda viktiga, eller det viktigaste. För då blir vi sårbara, lättstyrda och ängsliga.

Vad är motmedlet för denna ängslighet? Rom 8:31 säger ”Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss?”

Detta är Jesu hemlighet. När han ifrågasätts och möter motstånd viker han inte av från kallelsens väg, utan säger,

Joh 10:17: ”Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan få det tillbaka.”

”Gud älskar mig!” Den upptäckten förändrar det mesta. Den skapar en fast grund i små skakiga människors liv. För till slut är det inte teologin om Gud utan kärleken från Gud som förvandlar oss. Det är också Guds kärlek som får oss att börja älska, som Johannes skriver, 1 Joh 4:19: ”Vi älskar därför att han först älskade oss.”

Det kan verka som en självklarhet, nästan för självklar för en predikan, att en pastor upptäckt att han behöver Gud. Men så är det. Och inte bara för en pastor. Tron är en relation med Gud. Varje gång vi glömmer det lever vi i en religion istället för en relation. Vi har våra projekt. Vi gör så gott vi kan. Men det blir inte så mycket av något.

Då brukar Gud knacka oss på axeln och viska: – Hej… du… jag är här. Glöm inte mig! Jag älskar dig. Jag ser att du är trött. Kan jag få ge dig kraft? Jag ser att du bär omkring på bördor. Kan jag få bära dem istället? Jag ser att du är skamsen och nedtyngd. Vill du inte ta emot min förlåtelse och lyftas av min nåd? För det var inte tänkt att du skulle göra allt det här du försöker göra för mig istället för mig utan tillsammans med mig.

Vad ska vi ha andra advent till?

En (slags) bön

Måndag till fredag, nio till fem: arbetsvecka.

Jag drömde en gång om revolution… om stora segrar, skaror och mirakler… Men med blicken i backspegeln tvingas jag nog konstatera att det mesta har gått till det helt vanliga… till att axla en vanlig människas vanliga ansvar… till föräldraskap och dagishämtningar, räkningar, släktmiddagar, krånglande bilar, skolgång och studier, ogräsrensning i igenväxta rabatter, renoveringsbehövande gamla hus … och till arbetsvecka efter arbetsvecka där man förväntas prestera på topp. Fast inte ens en elitidrottsman alltid klarar av att ligga på topp.

Så… måndag till fredag… arbetstid.

Därutöver, denna vecka: Måndag 14.30, bilbesiktning; 18.30 husgrupp hemma hos familjen From. Tisdag 10.00, tandläkarbesök. Onsdag 06.00 morgonbön i vår kyrka. (Kom dessutom ihåg att skicka födelsedagskort till farfar.) Torsdag 18.00, tid på gymmet. Fredag kväll, barnbarnen sover över. (Köp taco och glass!) Lördag förmiddag, kyrkans städgrupp. Ring farfar och gratulera på födelsedagen. Ta en fika på stan med Sten som har det tungt. Och, om det hinns med, klipp gräsmattan. Söndag förmiddag, gudstjänst. Därefter, förbered arbetsveckan. Och kom i säng i tid!

Jag försöker följa dig Jesus… men det är så många som tycker… och rycker… och knycker… livskraft… och så mycket som sliter och biter och kräver och kväver… Det är inte lätt att räcka till. Det är inte enkelt för en liten människa att leva upp till sina stora drömmar. Det är inte lätt med sinnesfriden.

Drömmen om det stora göms… och glöms… så ofta bakom tusen små saker… Jag försöker vara en ärlig lärjunge, en trogen äkta man, en hyfsat bra pappa och en så god vän jag kan. Men Herre…. vad blir det kvar av allt till slut? Min bön och mitt hopp är att… Mitt hopp är att alla dessa försök att leva varje dag så helhjärtat en splittrad människa förmår… och att göra det för dig… ändå till sist ska var mitt bidrag till något större. För jag drömmer fortfarande om något större, om än på annat sätt.

Dag efter dag… vardag efter vardag… Vanliga dagar i en oändlig rad… Jesus, visst kommer du väl ihåg vad du har lovat? Tv:n står på och nyhetsbilderna förkunnar fasa, fruktan… förtvivlan. Visst kommer du väl ihåg? För du har lovat att en av alla dessa dagar… En av alla dessa tvättdagar, eller familjedagar, eller arbetsdagar, eller orosdagar eller glädjedagar… En av alla dessa dagar ska bli den bästa av alla dagar, för en av dessa dagar ska du komma tillbaka.

Andra advent – hur kul är det?

Det är andra advent idag. Hur kul är det? Jag menar… Första advent är fest. Första advent är tradition. ”Hosianna, Davids son…” sjungs det för fulla halsar i fulla kyrkor. Och vi tänder ljus och äter lussebullar med saffran i, oavsett om vi tycker om det eller inte, för det är så det ska vara. Bara för… bara för att det är första advent.

Men den som tyckte att första advent var så bra att man återvänder till gudstjänsten även andra advent möter istället, i allt för många kyrkor i vårt land, något som ser ut som dagen efter festen, med rätt tomma kyrkor. För vad ska vi ha andra advent till? Låt oss ta reda på det.

Först: Advent betyder ”ankomst”. Och ankomst betyder att någon kommer.

Adventstiden består av fyra söndagar. Var och en av dessa fyra söndagar handlar om att vänta på någonting, ur fyra olika vinklar. Den första advent handlar om hur Jesus kom ridande på en åsna in i Jerusalem. Den söndagen handlar om att Jesus är annorlunda. Han kom inte på en vit stridshingst, utan på en åsna. Det är en märklig bild, nästan lite löjeväckande. En kung rider på en ståtlig häst. Den som rider på en åsna kommer nästan som en narr, inte sant? Och så kom Jesus, underifrån, inte uppifrån. Han kom med frid, inte med strid. Han kom i enkelhet och ödmjukhet, Gud nedbländad… för att inte utplåna vår fria vilja… för att kunna komma oss så nära att han kunde vinna våra hjärtan.

Den andra söndagen i advent handlar om riket som kommer. För en kung har ett rike. Hur ser Jesu rike ut? Vad är det han bjuder oss till? Sådana frågor berör andra advent.

Den tredje advent handlar om Johannes döparen, som var en man som gav sitt liv åt att peka på Jesus. Han är en vägvisare. En vägvisare till Guds rike. Kan man bli något större än det? Här är utmaningen till dig som själv funnit vägen att också hjälpa andra till rätta.

Den fjärde advent handlar om Maria, Jesu mamma. Många väntade på Messias, Frälsaren. Men ingen har någonsin väntat på Jesus som Maria. Hon, en mamma som längtar efter sitt barn, får slutligen hjälpa oss med vår egen längtan. Och så förbereds vi för att ta emot julens budskap om hur Gud kommer till oss genom barnet i krubban.

Kärnbudskapet ”Gud med oss”

Budskapet om hur Gud en gång kom till oss är kärnbudskapet i den kristna tron. (Orkar du med lite grundläggande teologi en stund?) Bibeln säger att vi har gått bort från Gud. Människan skapades med en fri vilja, för Gud hatar tvång. Utan den fria viljan vore människan en slags robot. Men det är du inte. Du är en människa med denna förmåga att grubbla, att värdera, att vilja och att välja. Människor, maktmänniskor, kommer att försöka kränka din fria vilja, men aldrig Gud. För det var så han ville ha dig, grubblande, tänkande och kännande… levande, med en egen vilja. Och därför skapade Gud dig t.o.m. med den märkliga rätten att välja bort Gud själv. Tänk på det en liten stund. Vad säger detta om Gud? Vad säger detta om Guds syn på dig? Gud gav dig t.o.m. rätten att säga nej till Gud själv. Men han gav dig också rätten att säga ja.

Och där börjar Bibeln, med berättelsen om en livsbejakande Skapare som ville våra liv, men också med berättelsen hur människan valde att bli sin egen Gud.

Det var inte ett bra beslut. Det finns religioner som gjort detta till sitt evangelium. ”Du kan bli Gud” säger de. Eller t.o.m. – som man ofta kan höra i mötet med den så kallade nyandligheten – du ÄR Gud. ”Det låter bra”, tycker den stolta delen av mig. ”Lyssna till det där Micael”, säger mitt högmod. Men du… det är inget evangelium alls. Inte vid närmare eftertanke. Vid närmare eftertanke kan jag inte tänka mig en större ensamhet. För om jag är Gud då är jag ju helt lämnad till mig själv… d.v.s. fullständigt ensam. Då har jag ingen Gud att stå till svars för när mitt ego, min självupptagenhet, denna tragiska vridning inåt det egna, behöver en motvikt i samvetet. Och jag har heller ingen Gud att gå till som kan bli min frälsare och min hjälpare.

Den gamla tron på att människan kunde vara Gud ledde i slutändan till en värld full av krig, maktkamp och förtvivlan. Människan valde bort Gud och gick vilse i tillvaron. Därav all trasighet omkring oss.

Gud eller Guds?

Tänk vilken skillnad en enda bokstav kan göra. En enda bokstav blir skillnaden mellan fullständig vilsenhet och vägen hem igen. Bibeln säger inte att du är Gud, men att du är Guds, en Guds son eller dotter, och att det därför bara är hos Gud du finner ro och kan försonas med livet.

Gud har ett rymligt hus

Lyssna till Jesus, Joh 14:1-6: ”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.” Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.

Den sticker i ögonen… Den provocerar som få andra bibelverser, Joh 14:6: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”

Dessa ord är helt enkelt för magstarka för vår tid… vilket de för övrigt också var för den tid som först mötte dem.

– Jag är enda vägen till Gud, säger Jesus, och blir hur politisk inkorrekt som helst.

Att tala om en religion som den enda vägen låter intolerant, inte sant? Men, å andra sidan, stämmer det inte alls med vem Jesus var. Läs själv. Vad Jesus nu än var så var han knappast intolerant. Hans motståndare anklagade honom istället för att vara alldeles för tolerant. För de förstod inte Jesu nåd. De tänkte att han var slapphänt och undrade hur det skulle se ut i deras samhälle om man inte fördömde syndaren hårt. Skulle det inte leda till moralens förfall? Så… nej, intolerans beskyllde man aldrig Jesus för.

Den ”enda vägen” måste vara den som går uppifrån och ner

Du måste förstå vad Bibeln säger i det stora för att förstå denna enskilda vers. Den säger då, till att börja med, att vi inte alls kan komma till Gud längre. Vi kan förstås alla be, och Gud hör bön. Men det är ändå sant att vi är så förstörda av det liv vi levt utan Gud att vi inte kan finna hem till Gud utlämnade åt oss själva.

I 1 Tim 3:16 skriver aposteln Paulus om Gud att Gud ”ensam är odödlig” och ” bor i ett ljus som ingen kan nalkas, han som ingen människa har sett eller kan se.”

Det är detta som ligger bakom Jesu ord om den enda vägen till Gud. Eftersom vi lämnat Gud och gått vilse och inte längre kan komma till Gud så finns det bara en väg tillbaka hem igen och det är Guds väg till oss.

Det är lite som för de 33 gruvarbetarna i Chile som satt fast i en gruva, 69 dagar hösten 2010. Gruvan rasade. De fastnade mer än 600 meter under marken. Det gick hela 19 dagar utan någon kontakt innan borren trängde ner till dem.

Dessa män kunde inte komma upp av egen kraft. Det fanns ingen väg upp ur gruvan. Vägen måste öppnas uppifrån.

Och så säger Bibeln att det är. Vi är hopplöst fast i oss själva. Vi kan inte komma ut ur vårt mörker av egen kraft. Den enda vägen ut blir därför inte vår väg till Gud utan Guds väg till oss.

Berättelsen om Jesus är berättelsen om en Gud som älskar för mycket för att sitta kvar i sin himmel och se oss förgöra oss själva. Berättelsen om Jesus är berättelsen om hur Gud kommer till dig som inte kan komma till Gud. Gud har stigit ner. Gud har stigit in i våra liv. Och därför kan Paulus, som ju skrev att Gud bor i ett ljus som ingen kan nalkas, också säga till folket i Aten i sin predikan i Apg 17: ”han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till.”

Hos Jesus blir dessa verser inte en motsättning. Gud är oändligt stor och lika oändligt nära, på en och samma gång, i Jesus från Nasaret. Och det är advent. Gud har kommit. Vår ensamhet är bruten. Och varje gång du kommer till Jesus så kommer Gud till dig, en gång till.

Vi lever fortfarande i advent!

Men advent har ännu ett budskap. Här är saken: Vi lever fortfarande i advent. Vi har liksom firat första advent. D.v.s. Jesus har redan kommit. Nu lever vi i andra advent, d.v.s. det där som handlade om att vänta på hans rike.

Lyssna till Jesus en gång till: ”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är.”

Jag är buren av ett löfte. Jesus säger att Himlen är en plats med många rum. Himmelriket har rum för dig. Så låt oss se till att Himmelrikets ambassad, d.v.s. kyrkan inte blir en liten trång plats där ingen får rum, om vi nu ska representera ett rike med utrymme för alla.

Detta behöver sägas, för sanningen är att det finns andliga miljöer där jag får trångpanik, där få, om ens någon får rum, där man kör med folk och drar snäva linjer för hur man ska vara för att passa in. Men om Gud har ett rike med många rum måste kyrkan redan här och nu byggas rymlig.

Jag tycker så mycket om bilden av Jesus som bereder plats och utrymme för oss.

Inte heller är Himlen en främmande plats. Även om ingen av oss varit där än så kommer vi känna det som att vi kommer hem den dag vi kommer dit. Jesus kallar nämligen Himlen för ”min Faders hus”. Och om Himlen är din faders hus, och du är Guds barn, betyder det att du är barn i huset. Dessutom blir jag så förunderligt varm i hjärtat av Jesu ord om att han ska hämta oss en dag för att vi ska vara där han är. För tänk att han vill det! Tänk att han vill att vi ska vara med!

Detta är adventets hopp. Utan det skulle jag nog förtvivla och förtvina. Jag älskar Guds skapelse, men orkar ofta inte längre se på de naturprogram på TV jag alltid älskat, för i slutet, när vi njutit av naturen och djurlivet får vi ofta se bilder av hur djuren dör, hur regnskogen skövlas, hur haven fylls av skräp och hur isarna smälter när själva jorden fått feber… Och då vill man helst stänga av. Fast det inte går.

I advent finns ett hopp. Jesus ska komma tillbaka. Världen ska inte sluta i undergång. Tillvaron ska återställas och återskapas. Så skriver Paulus… nej han inte bara skriver… han tecknar med sin penna en så vacker bild av hoppet i Rom 8:19-22 (NLB): ”…hela skapelsen är i spänd förväntan inför den dag när Gud ska låta sina barn få uppstå. Allt på denna jorden har kommit vid sidan av sitt syfte. Gud tillät att det blev så, men han gjorde det i hopp om att det en gång ska befrias. För den dagen kommer, när synd, död och förruttnelse ska försvinna, och allt skapat ska få dela den härliga frihet som Guds barn njuter av. För vi vet att hela naturen med både djur och växter, ja allt skapat, väntar på denna stora händelse.”

Jag har varit i länder där maktmänniskor och diktatorer försökt förbjuda kyrkans förkunnelse om Jesu återkomst. Och jag förstår varför. Detta budskap utmanar världens maktmissbrukare så djupt. Deras makt ska ta slut. Min Jesus ska stå för sitt löfte. Och i den tron vill jag fira advent.

Här och nu

Vad gör man av ett sådant här budskap? Det var det där med din fria vilja, inte sant? Det bestämmer ingen annan i ditt ställe. För det bestämmer du. Men om du vill kan du välja att möta honom, som kom en gång och som snart ska komma igen, just nu och just här i en enkel men bottenärlig bön, för ”han är ju inte långt borta från någon enda av oss.”