Till Guds avbild

”Herre, vad är en människa att du bryr dig om henne, en dödlig att du räknar med honom?” Ps 144:3

Oönskade barn

Jag var ett oönskat barn. Två ungdomar möttes. Jag var resultatet av det. Och det är inte så svårt att gissa hur de första tecknen på min existens väckte stor oro i en ung tonårstjejs liv. Mamma och pappa fick veta att de nu fick se till att gifta sig och ta hand om detta lilla barn, nästan som när man måste ta konsekvenserna av ett brott.

Så kom jag till världen. Till världen… där mormor tog emot. Min mormor är en av mitt livs två hjältinnor… (Behöver jag säga att den andra är min fru. Dessa två båda som burit omkring på och tagit hand om mig.) Min mormor är en historia för sig, på alla möjliga sätt.

Min stora, pratsamma, bullriga, varma mormor var också ett oönskat barn. Fast i en helt annan tid. Född 50 år tidigare bar hon sitt kainsmärke livet igenom. Också hon var frukten av ett hastigt möte, ”en man från Jösse härad” på genomresa, viskade hon fram, när hon en enda gång i livet tog sats för att berätta för mig. Och en enda gång hade hon besökt honom, d.v.s. tagit bussen till Arvika för att leta upp hans grav. Hon hade ett fotografi därifrån. Det föreställde en gammal gravsten. Det var hennes enda minne av sin pappa, som kom och gick och aldrig dök upp igen. Själv fick hon växa upp hos släkten i Askersby när mamma i Svenserud bildade ny familj med annan man.

”Oäkta” stod det i kall skrift efter hennes namn i kyrkans bokföring, fast ingenting kunde vara mer fel, för var det något min mormor var så var det äkta.

Hon slogs som en lejoninna för mig, för att jag aldrig skulle behöva bära hennes kainsmärke ”oäkta”. Hos henne fick vi bo, mamma och jag, under mitt första år i livet, och när det gråtande barnet blev för mycket för en ung tonåring var det mormor som bar mig genom natten. Men kanske bar hon också omkring på sig själv där i köket; bar mig som hon önskat att någon burit henne och helat hennes sår. Ja, ju mer jag tänk på den bilden desto oklarare har det blivit för mig: Vem bar egentligen vem? Bar den vuxne barnet eller var det barnet som bar den vuxne. Kanske är sanningen den att två oönskade barn bar varandra.

Du är också ett oönskat barn. Kanske inte på samma sätt, men på något sätt. Åtminstone om de har rätt som säger att det inte finns någon Gud och att du inte alls är skapad i ordets egentliga mening, utan snarare tillbliven, ett resultat av ren och skär slump, en osannolik produkt av en explosion med påföljande evolution, där ingen Gud någonsin velat ditt liv, vävt dig samman i moderlivet eller lett i glädje över din födelse.

Minnesförlust

Det är smärtsamt att följa någon man stått nära och älskat genom en demenssjukdom. Det är nästan mer än man klarar av. Först suddas minnet av enskilda händelser bort. Då kan man nästa skratta åt alltihop. ”Så tokigt det blev.” Men i takt med att utsuddandet blir allt mer effektivt blir det också svårare med skrattet. Namnen på bekanta försvinner. Cirkeln krymper. Tids nog bleknar också namnet på de närmaste; barn och barnbarn blir främlingar man tycker att man känner igen, men inte riktigt får tag på. Minnena blir som en hal tvål i duschen. De halkar bara omkring och går inte riktigt att få greppet om.

Sist glömmer man det egna, vem man själv är, vad man gjort i livet och tyckt vara viktigt. Vem man älskat. Den egna identiteten försvinner in i glömska. Och så släcks människan ner. För minnesförlusten är en enorm förlust. Med minnet förlorar vi nästan oss själva.

Man skulle kunna se sekulariseringen som en enda stor minnesförlust. Jag är så gammal att jag varit med om att varje skoldag började med psalmsång och andakt.

”Din klara sol går åter opp.

Jag tackar dig min Gud.

Med kraft och mod och nyfött hopp

jag höjer glädjens ljud.”

Så sjöng man i Åmbergsskolan, till tramporgel, under mina tre första skolår. Och det var verkligen inte så illa alls. Jag kan inte minnas några arga föräldrar som rasade mot psalmsång. Och att som barn få börja skoldagen med tacksamhet över ännu en ny dag, under klar sol och inför en Gud som bryr sig… Vad har man ersatt det med som blivit bättre?

Man skulle kunna se sekulariseringen som en slags minnesförlust, snarare än en upplysning, d.v.s. en utveckling till det bättre, som en och annan förstås hävdar. Men om sekulariseringen vore en upplysning, varför lever vi då inte i ett starkare ljus, d.v.s. i samförstånd och empati, i frihet och tillfredsställelse, nu när vi ingen Gud har? Varför går vi då med böjda nackar och tunga steg genom livet? Varför all denna uppgivenhet och livsleda?

Nej, man skulle kunna se sekulariseringen som en slags minnesförlust där Gud glömts bort, och där vi därför också glömt vilka vi själva är eller varför vi ens lever på den här jorden. För hur ska vi kunna förstå det utan den Gud som ville våra liv?

Jag tycker att sekulariseringen gjort människan fattig. Någon sa det ungefär så här: Kopernikus lärde oss att människan var ett dammkorn i universum. Darwin lärde oss att vi var djur. Marx lärde oss att vi är materia. Freud menade att vi definieras av vår sexualdrift. Kapitalismen ser oss som konsumenter.

Och vad blir kvar? En biologisk maskin… en naken apa utan svans eller livsmening… vilsna barn i ett oändligt Universum… Vintergatans oönskade gatubarn?

Vad kostar en människa?

”Du är värd exakt 1,880,010 dollar.”

Jag ryggar tillbaka inför den krassa siffran. Webbsidan ”Human for sale” värderar människors liv utifrån fyra kriterier: 1) fysik, 2) intelligens, 3) livsstil och 4) personlighet. Jag försöker svara så gott jag kan på alla frågor och får veta att jag är värd 1,880,010 dollar. Exakt.

Lite intressant är det ju ändå. Jag gör om testet och låtsas istället vara en tio år äldre kvinna i ett fattigt afrikanskt land, bara för att se om mina farhågor kommer att besannas, vilket de gör då jag nedvärderas till 402,960 dollar. Jag försöker igen med min gamla svärmor, 90 år gammal och svårt dement. Prislappen blir så låg att jag inte ens vill återge den, för siffrorna är så kalla att jag fryser långt inne i själen.

Kan man verkligen räkna ut en människas värde?

Vad är det i så fall som bestämmer det?

Kampen står hård omkring din identitet. Vem är du? Vad är du värd? Hur ser du på dig själv? Vad känner du inför det du ser?

Många av oss får kämpa med en otydlig, eller kanske i värsta fall t.o.m. med en helt förvriden självbild. Vi dras åt olika håll och mellan olika viljor, och slits mellan vilka vi vill vara och vad andra vill.

En del har en grandios självbild, d.v.s. en orimlig, orealistisk och uppblåsbar självbild. Fast de är få. Fler får istället brottas med dålig självkänsla, kanske t.o.m. med självförakt. För om vi är oönskade barn är vi ju till slut så oändligt ensamma. Och hur i all världen ska vi då få ihop vår trasiga självbild, när den ligger i skärvor, som en krossad kristallvas någon kastat i marken?

Bibeln förankrar människovärdet i Gud. På prislappen står det ”ovärderlig”. Så här berättar 1 Mos 1:26 om Guds beslut att skapa människan, ”Gud sade: ’Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.’”

”Vad är en människa?”, frågar kung David i Ps 144. Och Bibeln svarar: Människan är skapad till Guds avbild. Detta slår vakt om hennes värde.

I en i och för sig svår, men också viktig text från 1 Mos 9:6 återanvänder Bibeln begreppet och låter det stå som ett skyddande tecken över människans liv: ”Den som utgjuter människoblod, hans blod skall utgjutas av människor, ty Gud gjorde människan till sin avbild.” D.v.s. ingen får döda en annan människa, eftersom den människan, vem han eller hon än må vara, är skapad av Gud och till Gud, som ”Guds avbild”. Med andra ord, orden ”Guds avbild” är ett skyddande tecken över ditt liv. Du är inte vad som helst som vem som helst får göra vad han eller hon vill med, för du är skapad av Gud, till Gud, som ”Guds avbild”.

I den evige Värderingsmannens ögon

Så, efter många timmars bibelstuderande, här är min slutsats: Varje människa är Guds avbild. Det betyder att vårt värde inte ligger i vår ålder, i vad vi kan eller äger, i hur vi ser ut eller kan prestera, utan i vad vi är skapade till att vara. Du finns för att Gud finns och för att Gud ville ditt liv. Skönheten ligger i Betraktarens ögon. Därav ditt orubbliga värde. Det är helt enkelt okränkbart. Den ofödde, den nyfödde, den unge, den gamle och den döende vägs på samma våg och bedöms i den evige Värderingsmannens ögon som… ovärderliga.

Jag tänker dessutom att korset, Jesu kors, ser ut som en gammal balansvåg. Som en gammal våg där människan vägs och värderas så högt att Kristus själv är beredd att ge sitt liv för hennes skull.

När människan vägs mot krassa och kalla vikter av stål, så som skönhet, hälsa, ålder, duktighet, kompetens och produktivitet behövs en tung och stabil motvikt.

Bibelorden om att människan är skapad till Guds avbild är denna motvikt. Ditt värde är inte förhandlingsbart, eftersom varje människa, sjuk eller frisk, stark eller svag, fattig eller rik, ung eller gammal… ja, jag vågar till slut skriva, i ljuset av mitt evighetshopp, död eller levande; eftersom varje människa är oändligt högt värderad och skapad för något oerhört.

Men, lyssna nu, orden om att vi är skapade till Guds avbild handlar inte bara om vårt värde utan också om vår identitet, d.v.s. om vilka vi innerst inne är. Orden är en spegel. Det är först genom dessa ord du kan förstå vem du är, vad du längtar efter eller varför du är här. D.v.s. du kan inte förneka Gud utan att också förneka någonting djupt hos dig själv, om du nu är skapad till Guds avbild.

Och någonstans är det som att vi vet det, som att vi aldrig trott på sekulariseringens ord om ett gudlöst paradis, som att vi alltid vetat bättre, åtminstone när vi var barn.

För kanske har barnet förstått det bättre än oss andra; barnet som leker prins eller prinsessa och ger sig själv en självklar huvudroll i dramats centrum. Kanske att barnet anar det den vuxne glömt efter omständigheternas oömma behandling där han eller hon istället ofta tilldelats en biroll, i dramat om det egna livet. Men visst hade barnet rätt, som såg på livet med nya ögon och klar blick, och som visste att det visst var en prins eller en prinsessa… barn till en kung… satt att regera över världen.

Ju mer jag tänker på det desto tydligare blir det. Det lilla barnet vet att det finns på jorden av stora och viktiga skäl, för det är skapat av en Gud som sagt sitt ja till hennes liv, Ps 139:13-14, 16, Svenska Folkbibeln:

”Du har skapat mina njurar,

du sammanvävde mig i moderlivet.

Jag tackar dig för att jag

är så underbart skapad.

Ja, underbara är dina verk,

min själ vet det så väl…

Alla mina dagar blev skrivna i din bok,

de var bestämda innan någon av dem hade kommit.”

Bara ett ja

Du… det verkar… om vi nu får utgå från två saker 1) Det finns en Gud, och 2) Det finns en Gud som bryr sig om att du finns… För både dessa saker behöver jag få tro för att tron ska bli tröst. Tron på en Gud som finns, men som inte bryr sig om oss blir nästan en svårare tro att förhålla sig till än tron på att Gud inte alls finns.

Men tron på en Gud som också bryr sig om att jag finns, och som sagt sitt ja till mig, som Paulus skriver det i 2 Kor 1:19: ”i honom finns bara ett ja”, så att när jag föddes, oavsett vad alla andra sa, så fanns Gud där, i det där rummet den där dagen och sa sitt otvetydiga ”ja” till detta nya och sköra lilla liv… Ja, om jag får utgå från det så verkar det som att det inte finns några oönskade barn alls.

Och får jag då hjälp att förstå vad detta betyder, och hur högt värderad jag är, och hur noggrant planerad min tid är, ”Alla mina dagar blev skrivna i din bok, de var bestämda innan någon av dem hade kommit.”, då kan helandet börja.

Är du med mig nu? Tro inte allt som sagts om dig. Tro inte heller allt du själv säger om dig. De där orden ”jag är så dum”, ”jag är hopplös”, ”jag är värdelös”, ”jag är misslyckad”, är helt enkelt inte sanna. Du är inte oönskad. Du är skapad. Och skapad för någonting oerhört; för det högsta syfte någon kunde ha, inte för att förverkliga något eget lite pytteprojekt under 70-80 år som du kallar för din karriär, eller ditt självförverkligande. Du är skapad till Guds avbild, för att leva med och för Gud.

Men det är sant att vi lämnat Gud och gått sönder, och det är sant att livet varit hårdhänt mot oss alla, och det är sant att många av oss kämpar en livslång kamp med hur vi känner för allt och framförallt för oss själva. Och därför kom Jesus, för att vi behöver en frälsare, som hjälper oss tillbaka till Gud så att vi som gått sönder kan bli restaurerade och återskapade igen. Och hur det går till ska vi hjälpa varandra att förstå med under de veckor som nu ligger framför, genom ett antal predikningar och föreläsningar, genom att vi samtalar med varandra i husgrupper och kanske andra spontana samtalsgrupper där vi delar tankar och liv med varandra, men där också din personliga andaktsstund, i bön och eftertanke blir viktig, och där vår bok förhoppningsvis kan bli till hjälp.

Kan en mamma glömma sitt barn?

Men låt oss nu stanna upp och bli stilla, just här och just nu, inför den Gud som söker vår uppmärksamhet. För här är hans ord till den som trodde sig vara ett oönskat barn, och håll med om att de överklagar den tanken kraftfullt. Orden som uttalades en gång över Jerusalems nedrivna murar får nu också uttalas över det som rivits ner och ödelagts i ditt liv, över dina murar och gränser, över din integritet och identitet, Jes 49:15-17: ”Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om hon skulle glömma, glömmer jag aldrig dig. Nej, ditt namn är skrivet i mina händer, jag tänker ständigt på dina murar. De som skall bygga upp dig kommer skyndande, de som rev ner och förstörde drar bort.”

Predikan hållen i Korskyrkan, Borås 170219, Micael Nilsson, den första i en serie över sju söndagar om gudsbild och självbild, ”Om Gud hade en mobiltelefon så skulle han ha dig som bakgrundsbild i den”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s