Etikettarkiv: Förändring

Befrielsen

”Jag är övertygad om att han som har börjat ett gott verk hos er också skall fullborda det till Kristi Jesu dag.” (Fil 1:6)

Är förändring möjlig?

Här är frågan: Kan jag förändas? D.v.s. kan jag förändras på djupet, så djupt att man kan tala om inte bara förändring utan förvandling?

Vågar jag tro på att min depression kan lyfta?

Vågar jag tro på att jag ska kunna känna livsglädje?

Vågar jag tro på att jag ska börja brinna för någonting mer?

Vågar jag tro på att jag ska börja tro på livet igen och att jag snart ska kunna vakna upp till en ny dag med förväntan om att den kan bli bra?

Vågar jag tro på att jag kan bli fri, verkligt fri, fri från gamla minnen, från egna skamfyllda svek och från nedtryckt vrede efter andras ovarsamma behandling?

Vågar man tro på sådant?

Det ges ett underbart löfte till kung Saul i 1 Sam 10:6: ”HERRENS Ande skall komma över dig, och du skall… bli förvandlad till en annan människa.”

Detta är Guds löfte. Livet kan börja på nytt. Guds Ande ska göra dig ”till en annan människa”.

Det kunde ju nu låta lite skrämmande. ”En annan människa”… som att man förlorar sig själv, suddas ut och inte längre vet vem man är. Fast då har man läst sin Bibel slarvigt, och måste läsa lite till, som t.ex. de här bibelorden från Ps 139: ”Du vävde mig i moderlivet… Du kände mig alltigenom… Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt.” För förvandlingen är i själva verket en befrielse där vi befrias till att bli allt vi är skapade att vara.

När jag blir stor ska jag bli någonting annat!

Jag minns filmen, den lilla korta barnfilmen, så väl. Det finns ett skäl till det. Vi hade sparat pengar och kunde nu köpa vår första videobandspelare. Den var stor som en gräsklippare, en koreansk lågprisvariant med lågprisbild, d.v.s. något grovkornig. För första gången kunde vi spela in ett TV-program. Det blev ett barnprogram. Och barnen såg det om och om igen till dess vi kunde vakna mitt i natten och återge var enda sekund av filmen.

Det var en tecknad liten film på kanske fem minuter. Den handlade om en larv som kröp runt en damm. Alla han mötte fick höra honom säga en och samma sak: ”När jag blir stor ska jag bli något annat.” ”Jasså”, svarade alla, ”vad ska du bli då?” Och larven svarade: ”När jag blir stor ska jag bli en fjäril.”

Och så slutade det. Larven blev en fjäril.

Här är min fråga: Blev han något annat eller blev han sig själv? Svaret är väl både ock. För visst blev han något annat, men ändå inte. Han blev ju egentligen bara det han skapats för att vara, nämligen en vacker fjäril.

Och så tänker jag att det också är det Jesu ord betyder, Joh 8:36: ”Om nu Sonen befriar er blir ni verkligen fria.” Jag tänker att detta är förvandlingen, att du förvandlas och blir något annat, ”en annan människa” men ändå inte. D.v.s. du befrias att få bli allt du är tänkta att vara.

Men hur går då det till? Jag ser på den lilla äppelkärnan och tanken svindlar. Vilken potential den har! Det känns nästan som att den är på väg att explodera i min hand. Man brukar ju säga att vi alla kan räkna antalet kärnor i ett äpple men att ingen kan räkna antalet äpplen i en kärna. För med rätt förutsättningar för liv och utveckling så kan den lilla kärnan bli ett träd som producerar äpplen år efter år.

Guds verk

Äppelkärnan är en fantastisk sak. Det lilla barnet också. För varje liten människa är sprängfylld av möjligheter. Här är en viktig bibelvers i det sammanhanget, Ef 2:10: ”Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.”

Du är Guds verk. D.v.s. du är inte bara ditt eget självförverkligandeprojekt, utan Guds verk, Guds projekt… och Guds idé. Den som tror och förstår det får en helt ny ingång till allt, för om det nu är Gud som har tänkt dig så handlar det inte längre bara om att du ska få som du vill, eller bli vad du vill, som om det vore allt, utan att man också kan få söka Guds vilja och om vad Gud kan göra med ett liv som läggs i hans händer. För om du är Guds verk så är detta goda nyheter. Då är du inte längre lämnad åt dig själv att lyckas med allt utan kan be om Guds hjälp.

Jordmåner

Det finns en viktig tillväxtfaktor för såväl fröets som barnets utveckling. Jesus talar om jordmånen. Du hittar hans liknelse i Matt 13: ”En man gick ut för att så. När han sådde föll en del på vägkanten, och fåglarna kom och åt upp det. En del föll på de steniga ställena, där det inte fanns mycket jord, och det kom fort upp eftersom myllan var tunn. Men när solen steg sveddes det och vissnade bort eftersom det var utan rot. En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp och kvävde det. Men en del föll i den goda jorden och gav skörd, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt.”

Lärjungarna undrar vad detta betyder och Jesus förklarar: Sådden är Guds ord, säger han. Och vi är de som hör. När vi hör Guds ord behöver vi fundera över hur vi tar emot, och kanske gensvarar på det vi hör. Hos en del faller det vid då vägkanten. De är alltid på väg någon annanstans och glömmer snart det de hört. En del av sådden faller i ytlig jord, där det växer snabbt men där det också vissnar snabbt, som hos den som tog emot entusiastiskt med snart lämnade allt. Annat föll bland tistlar och kvävdes, så som växten ibland kvävs av bekymmer och annat i våra liv. Men en del föll i god jord, växte och bar frukt. Och så vill Jesus utmana oss och hjälpa oss att ta emot det vi hör på ett fruktbärande sätt.

Låt oss låna Jesu bild en liten stund, när vi också tänker på våra liv. För man skulle ju kunna säga, efter att ha läst Ef 2:10, att också du är ett frö, med inneboende potential, bestämd till något… till något som nu kan få utvecklas i ditt liv. Och då är det inte oviktigt i vilken jordmån du växt upp.

Barnet som aldrig mötte kärlek och bekräftelse frös kanske inne. En omogen förälder som inte kunde hjälpa dig att växa kanske istället krympte dig. Men den som fick växa upp i en varm miljö fick utveckla både ett blomstrande självförtroende och en massa förmågor.

Jag vet att frågan är svår. Den är svår att besvara, och kanske ännu svårare att bära omkring på när man väl hittar vissa svar och till dessa svar också måste söka försoning. För det måste man nog. För om man inte försonas och förlåter går vreden inåt och ödelägger ditt liv.

Men ändå… för att frågan trots allt är viktig, låt mig ställa den: Vad har du växt upp i för jordmån? Är du en av dem som kan tacka Gud för ett gott och tryggt hem och en uppväxt i den goda jorden, eller är du någon som fått kämpa med näringsfattig jord när det kommer till trygghet och bekräftelse.

Jag satte mig ner och beskrev ett minne. Du ska få ett litet utdrag av min berättelse. Den är rätt självutgivande, men var lugn… vi ska ta oss i land den här gången också.

Minnesanteckningar

”Det minne som nu lagt allt under sig kom från den tiden, från den där tiden då jag lärt mig att gråta tyst för att ingen skulle höra det, lärt mig sova räv och ligga stilla när någon öppnade dörren och att somna med genomvåt kudde. Det var den tiden som satte djupast spår. Inte den förestående skilsmässan i sig. Det var kriget dessförinnan som skördade flest offer.

Det var lördagkväll. Det var sent. Mamma och pappa var berusade. Kraftigt. Deras äktenskap var ett eländesträsk. En oframkomlig terräng. En pågående undergång de inte var i närheten av att klara av att avstyra. De färdades mot ett stup, men visste inget om vare sig ratt eller broms. Och jag var maktlös.

Någon släppte bomben. ”Skilsmässa”, sa någon. Och nu var det på riktigt. Det gick inte längre.

Samtalet var annorlunda den här gången. Det handlade om färdvägar framåt, om hus och boende, om ägodelar och om oss. Vem skulle ta hand om barnen? Orden trängde obarmhärtigt genom tak och väggar. Jag ville inte höra, men ingen flyktväg fanns. Orden trängde rakt genom tak och väggar och in i hjärtat där de slet sönder allt: ”Bara jag får ta hand om Malin. Micke är det inte så noga med.”

Vissa ord går inte att ta tillbaka. När de väl är uttalade och hörda är det redan för sent. Det finns efter detta, för all framtid, ett före och ett efter.

Rösten var mammas. Orden var hennes. Hon fick välja först. Och hon valde min syster. För med mig var det inte så noga…

Jag stoppade ner orden så djupt jag kunde, försökte glömma dem, försökte fly dem, fast det inte gick. Jag gömde och glömde och teg mig igenom, till dess minnet bleknade, fast skuggan dröjde sig kvar, som ännu ett sorgflor över livet, detta att vara den som det inte är så noga med.

Hur formas man av sådant? Och… ännu viktigare… hur begär man replik i debatten? Hur överklagar man domen? Hur tröstar man barnet som fortfarande gråter långt inne i ens bröst? Hur får man hjärnan att börja tänka andra tankar och hjärtat att inte längre tro på lögn?”

Varför läser jag detta? Inte för att utlämna mina föräldrar. Min mamma dog för 19 år sedan. Vi har försonats för länge sedan. Det var frid mellan oss. Nej, jag läser för att ge dig hopp. För en sak vet jag med all säkerhet: Ingen av oss har haft den perfekta uppväxten. Man behöver kanske förstå något av den för att förstå varför man är den man är. Men man behöver också förlåta för att få frid. Och en sak till, nämligen själva huvudsaken, evangeliet. Har man växt upp i en fattig jordmån så kan man få omplanteras.

Som en yr mullvad

Så här är det. Bara för att du ska veta hur jag har det.

Det händer att jag kommer hem en dag, kanske en vårdag i april, och finner mitt kök i kaos. Det står krukväxter överallt. Det ligger jord i högar. Mitt kök är en åker. Och mitt i den står min fru som en yr mullvad och förklarar att hon nu planterat om alla våra krukväxter.

Jag förstår lika lite av det som katten som sitter skeptisk i ett hörn och undrar vad som händer, vilket i och för sig är hennes naturliga tillstånd i livet vad vi än gör.

Så går det några dagar, för det tar oftast inte längre tid, och Maria pekar på blommorna och säger: – Ser du nu hur de trivs och växer? Varpå hon tillägger, lycklig, att de har fått ett nytt liv.

Jag vet inte vad du växt upp i för jordmån. Den kanske var rik. Du kanske har växt så det knakat i hela ditt liv. Eller så kanske din jordmån var fattig; fattig på bekräftelse och kärlek, så att du aldrig fick växa dig stor och stark. Men jag vet att du kan få bli omplanterad. Jag vet det, för det har skett i mitt liv. Jag har blivit omplanterad.

Psaltaren inleds med en psalm som handlar om att den finner sin gemenskap med Gud blir som ett träd planterat vid vattenbäckar, som bär sin frukt i rätt tid.

Vad är detta för jordmån, som en människa kan bli omplanterad i, så att hon börjar växa och bära frukt? Paulus sammanfattar det vackert i välsignelseorden från 2 Tess 2:16-17: ”Må vår herre Jesus Kristus själv och Gud, vår fader, som älskar oss och i sin nåd har gett oss evig tröst och säkert hopp, uppmuntra och styrka er till allt gott i gärning och ord.”

Kärlek… nåd… evig tröst… fast hopp och uppmuntran… det är klart att någonting nytt kan börja växa i en så god jordmån.

Hur kan man omplanteras?

Vad ska vi göra? frågade folket Petrus på pingstdagen i Jerusalem i Apg 2. Och Petrus svarar, så enkelt, på denna svåra fråga: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva.”

Vänd er till Gud. Ta emot hans förlåtelse. Låt döpa er… för dopet är just detta, en omplantering, där något gammalt avslutas och någonting nytt kan börja.

Låt mig avsluta och sammanfatta: Varje liten människa föds med en enorm potential. Men vilka vi blir avgörs också av våra val och av vår uppväxtmiljö. Här är livet knappast rättvist. Någon föds i ett rikt land, en annan i ett fattigt. Någon föds i fred, en annan i krig. Någon berikas av kärlek och bekräftelse. En annan får växa upp i en kall miljö. Och allt detta blir vår jordmån.

Här är evangelium: Man kan få ge sitt liv till Gud. Man kan få bli omplanterad, som trädet vid vattenbäcken, som en människa vars rötter funnit fram till Gud, och som därför bär frukt. Jag satte mig ner för några år sedan, skrev och försökte finna ord för denna djupa upplevelse. Så här blev det:

Du älskar mig!

”Du älskar mig…

Orden är som en soluppgång efter en lång, svår natt.

Orden är en läkande salva, som en smekning,

som en omfamning mitt i sorgen.

Orden är som en skogsglänta en varm vårdag.

De är en tillflykt och en rastplats.

En rast plats… och en rustplats,

där en människa får hämta ny kraft,

nytt mod och rustas för nya utmaningar.

Dina ord är en rastplats och en rustplats.

Så hur kommer det sig då att det är så svårt

att känna det så?

Så svårt att slå sig ner i gläntan

och låta solen värma det frusna.

Varför vågar vi inte vila i din försäkran?

Så frusna vi är!

Så frusna är vi, att vi måste förbli i ljuset länge,

innan vi vågar tro att det är sant.

Men du älskar mig.

Därför låter du din kärlek förbli över mig.

Och sakta, som när livet kommer åter om våren,

vågar jag tro det.

Tro att ditt ansikte lyser över mig,

Och sakta, mycket sakta, börjar jag se hela världen

i det ljuset.

För du älskar mig!”


Predikan, Micael Nilsson, Korskyrkan, Borås, söndagen den 26 mars 2017

Annonser

Skrattspeglar

Luk 15:11-24: ”En man hade två söner. Den yngre sade till sin far: Far, ge mig min del av egendomen. Då delade han sin egendom mellan dem. Kort därefter packade den yngre sonen ihop allt sitt och for långt bort till ett främmande land. Där förde han ett utsvävande liv och slösade bort det han ägde. Men när han hade gjort slut på allt, kom en svår hungersnöd över det landet, och han började lida nöd. Då gick han bort och slöt sig till en av inbyggarna där, som skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han skulle gärna ha velat äta sig mätt på de fröskidor som svinen åt, men ingen gav honom något. Då kom han till besinning och sade: Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här håller jag på att dö av svält. Jag vill stå upp och gå till min far och säga till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få bli som en av dina daglönare. Och han stod upp och gick till sin far. Medan han ännu var långt borta, fick hans far se honom och förbarmade sig över honom. Fadern skyndade emot honom, föll honom om halsen och kysste honom. Sonen sade till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Men fadern sade till sina tjänare: Skynda er att ta fram den bästa dräkten och klä honom i den och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter! Och hämta den gödda kalven och slakta den, och låt oss äta och vara glada. Ty min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen. Och festen började.”

En massa ord som börjar på ”själv”

Den 19 februari startade vi upp en predikoserie över sju söndagar. Till den, och till de samtalsgrupper som samlas för att ha prata vidare och djupare om allt, och för den enskilda läsningen har vi tagit fram en enkel bok, ”Om Gud hade en mobiltelefon skulle han ha dig som bakgrundsbild i den”.

Varje enskild gudstjänst står på egna ben, men det är också, förhoppningsvis, sant att de alla knyter an till varandra och läggs samman lite som när man lägger ett pussel.

Detta stora tema handlar i grund och botten, liksom alla dessa enskilda samlingar om att vara människa. Vilka är vi egentligen? Vad är det vår längtan försöker säga oss? Hur ska man kunna förstå sig själv? Är det ens möjligt?

Vi talar ofta om ”självbilden”. Och till självbilden kopplas så mycket annat som har med ordet ”själv” att göra, så som självförtroende, självkänsla, självuppfattning”, kanske även det där svåra, självföraktet, eller i bättre stunder självuppskattningen, för visst vore det väl fantastisk om vår självuppfattning kunde få mynna ut i självuppskattning, även om det minsann är lättare att önska än att uppnå.

Vad säger då Bibeln? undrar vi som har förtroende för den boken och som läser den mer som karta än roman.

Svaret är att Bibeln lyfter perspektivet. Ordet ”självbild”, hur viktigt det än är, blir för litet.

Idéen med att vi kan förjaga självföraktet genom att boosta självkänslan faller, visar också nyare forskning, på att de båda blir självbeskådande, d.v.s. de jagar båda in oss i oss själva så att vi till slut hamnar i en återvändsgränd.

Den goda självkänslan är bra… förstås, men när vi faktiskt faller, syndar, när det visar sig att vi helt enkelt inte alltid är så där bra, då faller allt ihop som ett korthus.

Självbespeglande

Kommer du ihåg berättelsen från den grekiska mytoligin, berättelsen om Narkissos? Han som var så vacker att alla som såg honom blev förälskade i honom.

Problemet är att han avvisar all denna kärlek. Han förmår inte ta emot den och avböjer därför den unga kvinnan Echos kärlek. Istället får han syn på sin egen spegelbild i en damm, där han fastnar… i sig själv.

Berättelsen är ursprunget till begreppet ”narcissism”, d.v.s. en människas självupptagenhet, självförhärligandet och den överdrivna tron på sig själv.

Inom psykiatrin talar man dessutom om narcissism som ett sjukligt tillstånd, om narcissistisk personlighetsstörning, om extrem självhävdelse, bristande självkännedom, en orealistisk självbild, ett sjukligt behov av att vara i centrum och om avsaknad av empati.

Här är det väl också viktigt att säga att det verkligen är en väsensskild skillnad på sjuklig narcissism och vårt helt friska behov av att få känna oss omtyckta.

Problemet med både självförakt och alla våra försök att förjaga det genom att boosta vår självkänsla med tusen olika metoder är att vi både i vårt självförakt och i vår egenkärlek kommer att likna Narkissos som fastnar i bilden av oss själva. Vi sitter där självbespeglande och grubblande oavsett om vi hatar eller älskar det vi ser.

Hjälp att lyfta blicken

Jag har inte glömt bort det där jag sa om Bibelns större perspektiv. Jag lovar dyrt och heligt att inte lura dig på det. Jag ska återkomma till detta större perspektiv, till det där som hjälper oss att lyfta blicken från dammen, alldeles strax. Men först, låt oss tänka en stund omkring det där med våra spegelbilder.

Människan är skapad så att hon inte kan se sitt eget ansikte. Alltså behöver barnet speglar.

Våra första speglar är våra föräldrars ansikten. Det går vackert igen i välsignelseorden från 4 Mos, i orden om Guds ansikte: ”Han låter sitt ansikte lysa över dig.”

Men alla ansikten lyser inte, och alla ögon välsignar inte. Inte ens alla föräldrars. Så kanske såg barnet upp i en slocknad blick utan att få den bekräftelse barnet behövde på att det var viktigt och självklart älskad. Denna leende blick som fyller i barnets konturer och bekräftar att ”Du finns, och det är bra”. Och vad händer då med vår tidiga självförståelse?

Förvrängda bilder

Också andra spegelbilder har både hjälp oss och ställt till det för oss. En del av dessa speglar har hjälpt dig att formulera vem du är på ett gott sätt. Andra har gjort dig förvirrad, för den bild du såg av dig själv i dessa speglar liknade skrattspeglarnas bilder.

Tänk efter. På tivolit finns skrattspeglar. I en är du för tjock. I nästa för smal. I en annan är du kort. I en fjärde är du tre meter lång. Om du nu växte upp i en sådan miljö, där den bild du såg av dig själv alltid var förvriden, hur skulle du då någonsin kunna förstå hur du verkligen såg ut? Din självbild skulle ha formats av skrattspeglarnas förvrängda bild av vem du är, inte sant?

Den bild vi möter av oss själva, i en trasig värld är ofta förvrängd. I konsumtionssamhället är vi konsumenter, d.v.s. viktiga för vår köpkraft. I prestationssamhället avgörs vårt värde utifrån vad vi kan. I skolan lär sig barnen att evolutionen, inte en god Gud, ”skapade” dem. Alltså har vi blivit faderlösa och vilsna. Vår generation ser sig ofta som resultatet av en slumpmässig utveckling. Med andra ord finns det ingen objektiv ”mening med livet” att söka. Meningen med livet får man skapa själv. Vi måste med andra ord ”självförverkligas”.

T.o.m. våra uppväxtmiljöer var fulla av skrattspeglar. Vi fick veta vilka vi skulle vara och hur vi skulle bete oss för att få vara med i gemenskapen, inte så sällan med skammen som uppfostringsredskap, på ett sätt som gjort att vi fått kämpa med vår trygghet alltsedan dess.

I en miljö som domineras av budskap som att du är viktig för det du äger eller för hur du ser ut… Om du bedöms utifrån om du är ung, framgångsrik, intressant, socialt kompetent eller inte… då sovras många… kanske de flesta… ja rent av alla till slut bort. Vi mår allt sämre, äter allt mer psykofarmaka, försöker köpa oss ut ur tristess och vilsenhet… fast då mår ju själva jorden istället allt sämre.

Från självhjälp till Guds hjälp

För att göra en lång och alltför komplicerad historia kort: Vi behöver ett större perspektiv på oss själva än alla de där orden som börjar med ”själv”.

Bibeln hjälper oss att lyfta blicken, från spegelbilden i dammen där vi fastnat i oss själva, upp mot himlen och mot det leende ansikte som alltid lyst över våra liv. Bibeln byter nämligen ut ordet ”självbild” mot ordet ”avbild”.

Efter all denna kamp med alla dessa svåra tankar och erfarenheter, är det oändligt gott att få vila i dessa bibelord, Ef 2:10: ”Det är Gud själv som har gjort oss till vad vi är och gett oss nytt liv genom Kristus Jesus. Så förvandlade han oss till att göra det goda, som han från början bestämt oss till.” (NLB)

Så får vi hjälp att lyfta blicken. Från självbild till avbild. Från självhjälp till Guds hjälp. Från krampframkallande självförverkligande till orden om att det är Gud som har gjort oss till vad vi är och som förvandlar oss till att bli vad vi ska. Känner du hur annorlunda allt blir, här i detta ljus och i denna nåd, där all vår ensamhet bryts?

Jag har lärt mig att älska dessa ord från 2 Kor 1:19. De handlar om Jesus, och jag kan dessutom tillägga, inte bara i teologin utan också i min egen erfarenhet: ”i honom finns bara ett ja.”

Jag tänker på alla skrattspeglar jag speglat mig i.

Jag tänker på alla ögon som sett på mig; de varma och bejakande men också på de kalla och stränga.

Några av dem har sagt ”ja”. Andra har sagt ”nja”. Några har sagt att ”du får väl duga i väntan på något bättre”, som vore jag en tallrik kall gröt. Andra har sagt ”kanske” och ytterligare några ”nej”. Men ”i honom finns bara ett ja.”

Jag är oändligt tacksam för Jesu blick. Jag har kommit till honom med tunga steg och med undflyende blick, och tänkt att nu… nu räcker det nog… Men varje gång har jag känt, också när jag minst av allt förtjänat det att ”i honom finns bara ett ja.” Ett förmanande ja, när det behövts, men lika fullt ett omedelbart och otvetydigt ja. I honom finns bara ett ja. Ett ja utan dubbla bottnar.

Jag tror att jag vet hur det är. Jag tror att du har speglat dig i många ansikten och i många skrattspeglar. Och jag tror att du får kämpa med de sanningar du tror dig sett.

Men jag vet också att Gud ställer fram en annan spegel.

När människor ser sig själva i den ser de något nytt, som när David sjunger sin lovsång i 2 Sam 22:20: ”Han förde mig ut i frihet, han räddade mig, ty han älskar mig.”

Vilken befriande och räddande insikt är inte detta? ”Han älskar mig!” Lycklig den som vet att det är sant. För livet blir så mycket mer i detta ljus, och så mycket större än när vi speglar våra egna ansikten i den mörka dammen.

Och då kan David också, i Ps 139, till slut be ut detta i sin tacksägelse: ”Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad.” För ska man kunna be så måste man ju först förstå att man är just ”skapad”, d.v.s. önskad och älskad. Är det inte förunderligt hur väl dessa ord rimmar med varandra?

Hela vägen hem

Jag tror att det är dit vi måste. Vi måste tillbaka till Gud för att finna oss själva. Precis som Jesus berättar det i den liknelse jag inledde med att läsa från Luk 15.

Berättelsen är Jesu analys av vår livskamp och hans vägledning till alla oss som längtar hem, för berättelsen om honom som vi kallar för ”den förlorade sonen” är i själva verket berättelsen om oss alla. Här har du huvudpunkterna: Gud har skapat oss, men vi har lämnat Gud. Vi har slarvat bort arvet. Det räcker med en minut framför vilken nyhetssändning som helst för att konstatera det.

Men vägen hem är fortfarande öppen. Den som söker Gud i ödmjukhet kommer att tas emot. Vår väg hem till Gud blir därför också vägen tillbaka till oss själva och till allt vi en gång skapades att vara. För det är Gud som har gjort oss till vad vi är och som förvandlar oss till att göra det goda, han från början bestämt oss till.

Men här är vårt problem. Vi nöjer oss ofta med för lite. Den vilsne sonen speglar sig i falska spegelbilder. Så länge andra tjänar på honom blir han bekräftad. Men när hans pengar är slut håller inte den gamla självbilden längre. Han förkastas och blir ensam, och bilden av den unge framgångsrike och intressante mannen slås i spillror. Och då vet han inte längre vem han är. Allt faller. Han hamnar bland svinen. Men du… lyssna nu… ibland är våra kriser våra bästa vänner. För utan dem skulle vi aldrig omorientera och därför heller aldrig hitta hem igen.

Där i krisen, vid svinhoarna, kommer han till besinning. Ordagrant står det faktiskt att han ”kom till sig själv”. Det är bra. Självinsikt är en förutsättning för mycket annat. Men han var inte hemma än.

Då börjar han gå hemåt. Det är också bra. För insikter måste leda till att vi börjar ta steg i rätt riktning. Det hjälper inte med att du förstår viktiga saker om du inte börjar handla efter dem.

Så nu börjar den unge mannen ta nya steg mot en bättre framtid, baserade på nya insikter och bättre värderingar. Vilket är bra. Men han är inte hemma än.

På vägen hem börjar han söka försoning. Det är t.o.m. ännu bättre. För om vi inte söker försoning blir vi aldrig fria. ”Utan förlåtelsen är vi fjättrade till den människa som har skadat oss”, skriver Desmond Tutu. Och utan att själva be om förlåtelse blir vi aldrig fria från vår skuld.

Så, allt detta är bra. Den unge mannen är på rätt väg.

Men han är inte hemma än.

När kommer då den förlorade sonen hem? Var får förlorade söner och döttrar ro? Här är Jesu vägledning. Det är först i faderns famn den förlorade sonen kommer hem. Det är först där han får ta av sig det gamla och klä sig i något nytt.

Det här är vad jag tror att Bibeln säger. Du får inte stanna vid svinhoarnas insikter eller halvvägs hemma med att du tagit ett antal goda steg, eller ens med förståelsen att du behöver försonas. För du blir hel först i Guds famn. Du är inte hemma förrän du kommer hem.

Det är först där, i Guds odelade ja över ditt liv, bilden av vem du är blir mer än en självbild du ständigt måste jobba på. Det är först där du blir en avbild av Gud, ett barn som blir älskat på rätt sätt och som kan börja förstå vad det är.

Allt detta, hela denna märkliga helandeprocess, där blicken stegvis lyfts från självbespeglingen i dammen och vågar möta Guds lysande ansikte, sammanfattas i sin essens, i dessa ord, 1 Joh 4:19: ”Vi älskar därför att han först älskade oss.”

Förstår du vad du läser? Detta är så mycket mer än ett platt och krampaktigt: ”Älska dig själv.”

Bibelns vägledning är istället: ”Låt dig bli älskad av Gud”. För där i Guds varma famn går tjälen ur själen och så kan också du börja älska, både dig själv och andra.

Nattvardskö och hemväg

Nu ska vi fira nattvard. Det blir bra. Då kan du se nattvardskön som din väg hem. Som när den förlorade sonen inte stannade vid svinhoarna eller på halva vägen, utan fortsatte hela vägen in i fadersfamnen.

Och när du tar emot bröd och vin, och hör orden uttalas över dig, ”för dig utgiven”, ”för dig utgjutet”, kan du spegla dig i det ansikte som lyser över ditt liv. Och när du tar emot nattvarden är det bara du och Gud, för ett livsviktigt ögonblick. Och hos honom finns bara ett ja.

Predikan hållen i Korskyrkan, Borås 170305, Micael Nilsson, den första i en serie över sju söndagar om gudsbild och självbild, ”Om Gud hade en mobiltelefon så skulle han ha dig som bakgrundsbild i den”.

Att resa ett altare

Framsteg

Jag började mina predikoförberedelser i fredags med att lyssna igenom ett antal cellostycken, alla framförda av cellisten Pablo Casals. Skälet till det var att jag läst ett citat från honom som gjort mig intresserad.

Den spanske cellisten Pablo Casals blev 97 år gammal. I slutet av hans liv, när han var 95 år besöktes han av en ung journalist, som frågade: ”Mr. Casals, du är 95 år gammal och den främste cellist som någonsin levat. Ändå övar du fortfarande sex timmar varje dag. Varför? Pablo Casals uppges då ha svarat: ”Därför att jag tycker att jag fortfarande gör framsteg.”

Hur går det för dig? Gör du några framsteg? När du övar, inte på ditt instrument, utan på detta storslagna och betydligt mer komplexa att vara människa, gör du då några framsteg?

Förändringar

För 50 dagar sedan startade vi upp ett projekt här i Korskyrkan. Vi kallade det för ”50 dagar av förändring” eller ”Ge dig själv en ärlig chans”.

Skälet till det var att vi tänkte oss att vi alla går omkring med en längtan efter förändring på något område av våra liv. Någonstans finns det alltid något som borde förändras, utvecklas, rättas till eller t.o.m. helrenoveras.

För någon handlar det om hälsan, vikten, konditionen… d.v.s. om hur kroppen mår. Andra gånger handlar det om insidan, om hur själen mår, om relationer, om livsglädjen eller kanske om ensamhet. Och djupast sett, det både tror och påstår jag, handlar det om det ännu djupare, nämligen om anden, d.v.s. om Gud… om Gud och dig; om tron, sinnesfriden och evighetshoppet… Det är denna förändring aposteln Paulus siktar på när han skriver, 2 Kor 5:20: ”låt försona er med Gud.”

För det andra trodde vi att förändring är möjlig. Du kanske inte vet hur du ska förändra allt. Du kanske inte kan det själv. Faktum är att Bibeln säger att du inte kan förändra allt själv. För livets djupaste förändringar behöver du både andras och Guds hjälp.

Jag fick i uppgift att tänka vidare omkring detta. Vad krävs för att ett liv ska kunna förändras? Oj, vilken uppgift! Det finns förmodligen hur mycket att säga om det som helst. Men det orkar vi inte. Jag orkar inte säga hur mycket som helst och du orkar inte lyssna till hur mycket som helst. Så om man nu ändå ska säga något om förändring… vad är då det viktigaste?

Det här är min övertygelse. För att förvandlas behöver jag min Bibel. Bibeln är nämligen inte bara en bok, den är också ett verktyg. När jag ska slå i en spik tar jag fram min hammare. När jag ska såga av en bräda tar jag fram min såg. När jag ska skruva i en skruv tar jag fram en skruvmejsel. Och när Gud ska förändra en människa på djupet så tar han fram en Bibel.

-Ja… men jag har så svårt med Bibeln… jag vet inte om jag tror på allt… Jag förstår. Det där behöver man förstås reda ut. Det finns bra böcker som kan hjälpa dig om du behöver gå till botten med din bibeltro och med dina bibeltvivel. Men… lägg bort det där en stund… Du får tvivla och grubbla och söka hur mycket du vill. Tala med Gud om allt och gärna med kloka människor… men jag föreslår att du ibland bara lägger bort dina frågor runt omkring Bibeln och helt enkelt läser den. En gammal predikant, Charles Spurgeon, sa en gång: – Bibeln behöver försvaras lika lite som ett lejon i en bur. Släpp ut lejonet och det kommer att försvara sig själv.

Börja gärna din läsning i evangelierna och berättelserna om Jesus och se vad Bibeln gör med dig. För jag tror på fullt allvar att den kommer att börja göra något med dig. Detta är vad Paulus skriver i 2 Tim 3:16-17, The Message: ”Varje del av Skriften är full av gudsanda och till nytta på ena eller andra sättet. Den säger sanningen, varnar oss för syndens konsekvenser, rättar till våra misstag och hjälper oss att gå Guds vägar. Genom ordet blir det ordning på våra liv, och vi blir tränade för de uppgifter Gud har för oss.”

Kort sagt, Guds ord, kunskapen om Gud, gör något gott med oss. Alltså tog vi fram en andakts- och arbetsbok där vi steg för steg, med Bibelns hjälp, kunde tänka och arbeta oss igenom våra liv. Idag, öppnar vi det sista kapitlet, och läser där denna rubrik: ”Att resa ett altare”.

Jag ska göra mitt bästa för att förklara, både för dig som följt med på den här resan, liksom för sig som bara besöker oss här idag, vad detta betyder.

Bibelns många altare

I det gamla Israel restes många altaren. När Noa landat på berget Ararat efter syndafloden byggde han ett altare och offrade åt Gud. När Abraham kom till det land dit Gud kallat honom byggde han ett altare och tillbad. När Isak förstått Guds kallelse byggde han ett altare. När Gud talat till Jakob vid Betel reste Jakob ett altare…

Vad handlar då dessa altaren om? Jo, de handlar ett stort behov, nämligen om behovet av att få möta Gud så att det märks. Och de handlar om behovet av att stanna upp, dra sig till minnes och att ta beslut för framtiden.

Därför… innan vi nu avslutar denna 50-dagars vandring skulle jag vilja ge dig ännu en utmaning. Den handlar om att resa ett altare, eller om att tydliggöra vad du gjort för framsteg under de senaste 50 dagarna, om du nu deltagit i den resan och – för oss alla – om att ta ut riktningen mot framtiden.

Bibelns altaren var ett fantastiskt pedagogiskt grepp. Dessa altaren hade nämligen flera olika funktioner. För det första var de ett uttryck för att vi ibland behöver göra saker och ting så tydliga vi bara kan. Jag ska strax komma tillbaka till det. Men låt oss här först bara helt enkelt konstatera att vi ibland behöver förtydliga saker och ting. Och Bibelns altare stod där som ett tydliggörande för någon om att här mötte jag Gud.

För det andra var de minnesmärken, d.v.s. ständiga påminnelser om att något viktigt skett på den platsen och i människors liv.

Och för det tredje var de vägmärken som stod vid sidan av vägen och som pekade ut riktningen mot framtiden.

När jag nu uppmanar dig att resa ett altare handlar det förstås inte om att du ska bygga ett stenröse någonstans, utan just om detta att vi mår bra av att förtydliga saker och dra oss till minnes om viktiga beslut och upptäckter.

Låt mig alltså ge dig några grunder för hur du reser ett sådant altare.

Tydlighet

Först vill jag börja med just ordet ”tydlighet”

Så här skriver Paulus i 1 Kor 14:8: ”om en trumpetsignal är otydlig, vem gör sig då färdig till strid?”

Det här är en smått tragikomisk bild. Låt oss tänka att en armé står rustad och uppställd för ett gammalt fältslag. Nu ska striden blåsas igång. Man blåste en stridssignal i hornet och anfallet inleddes.

Tänk dig nu att hornblåsaren träder fram, men istället för en anfallssignal kommer en otydlig trudelutt som ingen förstår. Vad händer då? Jo, istället för att din armé går till verket uppstår en massa frågor i leden. Ingen förstår signalen. Vad ska vi göra nu? Vad betyder det där? Otydligheten skapar förvirring.

Jag brukar säga om det inre och om det andliga livet. – Du väljer själv. Men egentligen är det enkelt. Om du vill att det ska vara tydligt så gör det tydligt.

D.v.s. om du väljer att leva i dimman… din bekännelse är otydlig, du vet inte vad du vill eller ens om du vill… dina böner är diffusa och konturlösa… du går till kyrkan ibland men lever i hemlig synd… Då kommer också din glädje, din trygghet och ditt hopp att bli lika otydliga som ditt lärjungaskap. Men om du å andra sidan blir tydlig med Gud, ber en tydlig bön, ”Jesus jag vill att du blir min Frälsare. Jag vill leva både med och för dig. Lär mig hur det går till så ska jag försöka följa dig…” Om du ber sådana böner och lever efter dem så kommer också din glädje, din trygghet och ditt hopp att bli tydliga.

Här kommer några förslag på hur du kan vara tydlig. Om du har försökt arbeta och be dig genom ditt liv den här hösten föreslår jag att du försöker fullborda dessa fyra meningar, som finns i dagens läsning i din arbetsbok:

Under denna 50-dagars vandring har jag tagit detta (dessa) beslut… Jag tror att Gud har visat mig… Jag vill tacka Gud för detta… Och inför framtiden vill jag be om…

Det tar några minuter att göra detta. Men det är en väl investerad stund, som du djupast sett ger till dig själv. Den kommer att hjälpa dig att sluta handen om gåvan och att bevara det du fått. Att försöka formulera sina framsteg och sin längtan förtydligar ditt lärjungaskap och din utveckling, eller kanske ditt behov av utveckling. Försök ta den tiden.

Ett annat fantastiskt hjälpmedel för att förtydliga saker är bönen. Ärlig bön kan inte ersättas av meditation eller andra tekniker. Bönen riktar sig nämligen till ett stort ”Du”. Bönen bryter min djupaste ensamhet. Bönen är unik och oersättlig. Bön är nämligen att tala ärligt med Gud.

Eftersom Gud redan vet allt om mig blir det lönlöst att försöka ljuga. Inför Gud måste jag vara – och får jag vara – ärlig. När du berättar för Gud vad du tror och tvivlar på… vad du är rädd för och vad du är glad över, vad som gnager i själen och tynger samvetet och vad du längtar efter kommer saker och ting att förtydligas.

Ödmjukhet

Ytterligare ett viktigt ord för den som vill bygga ett altare är ordet ”ödmjukhet”. För det är skillnad på att bygga ett altare och att bygga en staty över sig själv.

Jag lästa en artikel om Turkmenistans gamle diktator, Saparmurat Nijazov, en man som envisades med, trots all fattigdom som fanns omkring honom, att fylla landet med statyer över sig själv. I huvudstaden Asjchabad restes t.ex. en staty helt i guld föreställande diktatorn. En annan staty, också den guldöverdragen är uppställd på en platta som roterar så att hans ansikte ständigt är vänt mot solen.

Nijazov döpte också om månader i kalendern efter sig själv och sin mor och satsade på storslagna projekt som en sjö mitt i öknen och en vintersportort i de snöfria bergen. Han skrev dessutom en egen ”helig bok”, Ruchnama, som han jämställt med Bibeln och Koranen och sa till sitt folk att det räckte med att de läste hans bok tre gånger för att få komma till paradiset. Denna bok cirkulerar sedan några år tillbaka runt jorden i en rymdkapsel, på diktatorns begäran.

OK… Detta är förstås både tragiskt och övertydligt. Men faktum är att man inte behöver vara diktator i ett land med stora naturtillgångar som Nijazov för att börja bygga statyer över sig själv. Det räcker med att vara en liten pastor som börjar predika sig själv istället för att predika Kristus, eller att vara vem som helst som börjar bygga upp bilden av sitt lyckade liv på sociala medier. Men altaret är något annat än en sådan staty. Vid ett altare böjer man sig för någon som är större. Och det är ett så befriande knäfall. För om Gud nu får vara Gud, ja då slipper ju jag. Och om jag låter Gud få vara Gud, då kan jag äntligen få vara människa.

Att böja sig inför en annan människa kan vara en bild av förnedring. Att böja sig inför Gud är något annat. Faktum är att detta att böja sig inför Gud är att få räta på sig som människa, 1 Petr 5:6: ”Böj er alltså ödmjukt under Guds starka hand, så att han upphöjer er när tiden är inne.”

Så här uppfattar jag detta. Om du vill bygga ett altare, d.v.s. om du vill göra din gudsrelation tydlig, och om du böjer dig där i ödmjukhet… om du bekänner att Gud är Gud och du en människa… då behöver du inte längre försöka klara av allt själv, för då kommer du i kontakt med en betydligt större kraft än din egen. Så här skriver Paulus i 2 Kor 3:5: ”…min förmåga kommer från Gud.”

Lyssna: Om jag hade skrivit en bok och hållit föredrag om hur du kan förändra dig själv, genom knep och knåp, affirmationer, meditationer… då hade jag lurat in dig i en återvändsgränd. Så klart kan du förändra mycket, men inte det viktigaste. För livets djupaste och viktigaste förändringar behöver vi Gud.

Det här är istället evangeliet: Berättelsen om Jesus är berättelsen om en Gud som kommer till dig, söker upp dig och knackar på din dörr. Den dag du släpper in Gud förändras ditt liv. Det viktigaste sker i ett nu. I den stund du gör Jesus till din Frälsare går du från död till liv. I ett nu kan du få frid med Gud… förlåtelse… evigt liv. Allt annat sker dag för dag. Inifrån och ut.

I detta får du något du inte hade förr. ”…min förmåga kommer från Gud”, skrev Paulus. Och du kan få säga detsamma. För med Gud blir det annorlunda.

Framtiden

Sist: Du reser ett altare genom att ta beslut för framtiden. Altaret vid vägen påminde om gårdagens gudsmöten, men de pekade lika mycket ut vägen mot framtidens gudsmöten.

Om du gjort en 50 dagars resa mot förändring är det nu dags att ta sig an nästa etapp… Och du som inte gjort resan… här är en möjlighet till en ny på stigning, att bli delaktig, att slå följe med oss andra. Så finns du här som vill ta viktiga beslut och som vill be en bön för din framtid?

Mina altaren

Bibelns altare var minnesmärken. Vilka minnesmärken har du i ditt liv? De altaren vi rest längst vår livsväg har mycket att säga om hur våra liv gestaltat sig.

Jag minns bänken där jag satt när Gud kopplade greppet om mitt liv. Den elektrifierade laddningen i luften, som jag senare lärde känna som Guds närvaro, när jag bad mitt livs viktigaste bön: – Jesus, jag vill vara din.

Jag minns skogsgläntan ditt jag gick en stjärnklar natt när min bästa kamrat blivit döpt i den helige Ande, fått möta Guds kraft i sitt liv, för att be, under stort allvar, om att också jag skulle få uppleva mer av Gud i mitt liv. Och jag minns källaren i missionskyrkan hemma i Sunne där vi satt när Gud gav svar och utgöt sin Ande med kraft över oss.

Jag minns berget dit jag gick med för att be sommaren när Gud kallade mig till tjänst.

Jag minns talarstolen där jag gav mitt första vittnesbörd.

Jag minns platsen där jag och Maria förlovade oss med en bön till Gud om att få tjäna honom tillsammans.

Jag minns platsen jag stod på när jag för första gången såg någon bli helad genom min handpåläggning och bön.

Jag minns bilen jag satt i när Gud lade en vision i mitt liv om en fungerande församling… vägsträckan mellan Motala och Vadstena, på hemväg till Huskvarna från en konferens uppåt i landet. Och jag minns att jag grät så att jag inte längre såg vägen utan måste stanna vid klosterträdgården i Vadstena för att be.

Och jag minns köksbord och vardagsrumsfåtöljer där jag delat heliga stunder med goda vänner, under varsamma, djupa samtal, där atmosfären varit full av längtan, där jag fått tanka in nytt mod, nytt hopp och ny glädje.

Här är min fråga: Vilka altaren står längst din livsväg? Vilka minnesmärken påminner dig just nu om heliga gudsmöten, och om viktiga beslut?

Om tio år…

Jag vill avsluta där jag började, nämligen med Pablo Casals som vid 95 års ålder fick frågan varför han fortfarande övade på sin cello sex timmar varje dag och svarade: – Därför att jag tycker att jag fortfarande gör framsteg.

En predikant utmanade mig med en fråga: – Vem av oss kan säga att sådant som för tio år sedan var svårt för mig och en väldig utmaning för min tro idag är lätt, eftersom jag nu lärt känna Gud bättre?

Jag tyckte att frågan var bra, för så är det tänkt. Vi ska leva och växa hela livet. Så vad tror du? Kommer det att finnas sådant som är svårt för dig idag men som om tio år kommer att vara enkelt, eftersom du då kommit närmre Gud, sett mer av hans kärlek och makt och förstått mer av hans ledning och omsorg? Jag vet inte svaret på den frågan men jag vet att det är möjligt, för Bibeln lovar, Jak 4:8: ”Närma er Gud, och han skall närma sig er.”

Detta får bli mina slutord för denna predikan och för denna 50 dagars vandring mot förändring. Förändring är möjlig för att Gud är verklig. Låt oss be!

Med blicken på framtiden

Micael Nilsson, predikan, i Korskyrkan, Borås, 2016-11-13

Som ett vilsekommet barn

Jag började min arbetsvecka med att läsa en bön från en gammal bok. Det fanns någonting i orden som berörde mig: ”Alla har brått, Herre. De stiger upp klockan sex. De kastar i sig sin mat och slukar sin morgontidning. De skyndar sig till bilen eller tåget eller bussen. Hela dagen sliter de i sitt arbete, till dess klockan slår och de är fria. Då jagar de hem för att äta och se på TV och sova eller för att hinna ut på teatern, restaurangen, danshaket med den skrällande musiken. Herre, detta kan inte vara ett liv för människor som du har skapat.

Du har lagt evigheten i deras hjärtan. Det finns en tyst fråga hos dem alla. Men den är som ett vilsekommet barn. Herre, tänk på dem. Låt barnet inom dem få komma fram i ljuset och frågan få svar.”

Det var nog framförallt de där orden om frågan som finns hos oss alla, men som blivit som ett vilsekommet barn, som berörde mig. När jag läste dem såg jag nämligen en liten pojke framför mig. Scenen utspelade sig för många år sedan, på en stor konferens, med tusentals människor. Den lille pojken hade tappat bort sin pappa.

Nu ropades det ut i det stora högtalarsystemet att en liten pojke sökte sin pappa vid konferensbyrån. Det följde några allvarsamma minuter innan pappa kom. Men när sedan pappa väl kom behövdes inte mycket. Pappa satte sig ner på huk, öppnade sin famn och pojken, som stått som fastfrusen i marken med skälvande underläpp, sprang omedelbart gråtande in i pappas famn.

Jag tänkte på pojken, som jag mindes så många år senare… och jag tänkte på en annan pojke, ungefär lika gammal, nämligen på mig själv… Jag tänkte på hur jag längtat efter Gud när jag var liten. Så märkligt! Åtminstone om det inte funnits någon Gud att längta efter. Men så var det. Jag längtade efter Gud, fast Guds namn aldrig nämndes i mitt hem… Fast Guds namn aldrig nämndes gick han inte att förtiga. Jag skrev en gång, i ett försök att själv förstå och att förklara för andra hur det var som om ”den onämndes namn ekade i tystnaden”.

Det var dit den gamla bönen tog mig: ”Det finns en tyst fråga hos dem alla. Men den är som ett vilsekommet barn.” Jag tror att det är sant. Jag tror vi alla bär omkring på en fråga. En fråga som möjligen är som ett vilsekommet barn i en sekulariserad tid där så mycket viktigt blivit glömt. Frågan kan uttryckas på många olika sätt. ”Vem är jag?” Visst bär vi väl alla omkring på den frågan. Och lägg en enda bokstav till frågan och den kommer att fördjupas ytterligare: ”Vems är jag?”

Jag släpper frågan, och bilden av den lille pojken i folkvimlet en stund men lovar att komma tillbaka både till honom, mig själv… och kanske också till dig… sist av allt.

Planer för förändring

Dagens tema är: ”Med blicken på framtiden”. Min predikan ska alltså handla om biblisk målmedvetenhet.

Jag kommer att försöka säga något om att planera sin framtid och sina framsteg. Jag kommer också att försöka lyfta perspektivet, så att vi inte bara tänker på vår eget välmående utan också lever med andras liv i vårt synfält och med det eviga livet som vårt slutmål.

Låt oss börja med den här bibeltexten, Luk 14:28-30: ”Om någon av er vill bygga ett torn, sätter han sig då inte ner och räknar ut vad det kostar, för att se om han har råd med bygget? Annars kan det hända att de som ser att han har lagt grunden men inte kan bygga färdigt börjar göra narr av honom och säger: Den där, han satte i gång ett bygge men kunde inte få det färdigt!”

Om du ska bygga något, var börjar du? Du börjar med att planera, inte sant? Du tänker igenom dina behov, ser över dina resurser, tar reda på kostnader… Du planerar.

Varje projekt föregås av någon slags planering. Så är det på varje område av våra liv. Först behöver vi bestämma oss för vilket mål vi har. Därefter behöver förstå hur vägen dit ser ut.

Men jag har en känsla av att denna logik inte längre är lika självklar för oss när vi tänker på det som berör vår tro. Som att det gäller helt andra förutsättningar när det kommer till hur man utvecklas och når sina mål med Gud. För där är det väl Gud som ska göra allt… eller?

Men nu verkar det inte riktigt så i de här orden från Fil 2:12-13: ”Därför, mina kära, ni som alltid har varit lydiga: arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, inte bara så som när jag var hos er utan ännu mer nu när jag är långt borta. Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte.”

Du ska arbeta på din frälsning, skriver författaren, Paulus. D.v.s. du behöver inte arbeta på att bli frälst, för det har Jesus redan klarat av. Att arbeta på att bli frälst, att bli räddad, att förtjäna förlåtelse… att nå evigt liv… det är religion. Och religion är en återvändsgränd. För faktum är att du inte kan klara av det där själv.

Så Paulus skrev inte att du ska arbeta för att bli frälst, utan att du ska arbeta på din frälsning.

Vad menar han? Jo, du blir frälst… du får förlåtelse… du upptas i familjen, som en Guds son eller en Guds dotter… i den stund du gör Jesus Kristus till din Frälsare, i en enkel men ärlig bön. Och sedan, när du alltså redan är frälst ska du arbeta på din frälsning, d.v.s. se till att du växer i din tro, får djupare rötter, lär känna Gud mer och mer, o.s.v.

Och det fina är, för att citera bibeltexten igen… Det fina är att när du arbetar verkar Gud i dig! D.v.s. när du tar dina steg, när du gör det du kan, när du läser din Bibel, lär dig att be, lär dig att ge… När du gör det du kan gör Gud det Gud kan… i ditt inre… så att du förvandlas.

Vill du förändras behöver du alltså arbeta på din frälsning. Och därför behöver du besvara två frågor: 1. På vilka områden behöver du växa? 2. Och hur ser dina planer ut för att det ska ske?

D.v.s om du behöver bli en mer kärleksfull människa… hur ska det gå till? Om du längtar efter ett levande andaktsliv… vilka är dina planer för att det ska förverkligas? Om du vill utvecklas i din profetiska gåva, för det kan man utveckla… hur tänker du dig då att man lär sig lyssna till Gud? Vilka konkreta steg kan du ta?

Här vill jag uppmuntra dig så mycket jag bara kan.

För förändring är möjlig, hur ditt liv än ser ut. Allt kanske inte blir fullkomligt i en ofullkomlig värld, men du kan förändras. För Gud kan förändra människors liv.

Du kanske inte vet hur det ska gå till. Du kanske inte kan det själv. Men du kan börja be om Guds hjälp.

Dessutom är utveckling möjlig. Bibeln visar oss att vi kan leva så länge vi lever. När vi blir gamla kanske krafterna avtar men det betyder inte att du inte kan utvecklas som människa. Tvärtom, lyssna till 2 Kor 4:16: ”Därför ger jag inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag.”

Så din kropp kanske bryts ner. Du kanske ser sämre och hör sämre. Du kanske glömmer bort ett och annat och inte orkar så mycket längre. Men du kan fortfarande lära känna Gud bättre. Ditt inre kan leva i förnyelse även när kroppens krafter avtar, om du planerar för förändring och arbeta på din frälsning.

Du kommer att misslyckas… många gånger

Detta var min första huvudpunkt idag: Den som vill se förändring behöver planera för förändring. Här kommer min andra huvudpunkt: Du kommer att misslyckas med dina planer… många gånger.

Och därför läser jag i Hebreerbrevet, (10:35-36): ”Ge inte upp er frimodighet, den skall rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat.”

Hörde du det där? ”Ge inte upp… var uthålliga…”

Det finns en berättelse i Gamla Testamentet som ofta har sina paralleller i våra liv. Det judiska folket kommer hem till sitt land efter en lång exil och fångenskap i Babel.

Väl hemma i sitt eget hemland igen börjar folket bygga. De bygger på muren omkring Jerusalem. De bygger upp sitt tempel. De bygger hus och hem och framtid. Fram till dess detta händer: ”Folket i landet gjorde allt för att judarna skulle tappa modet och avskräckte dem från att bygga.”, (Esra 4:4).

Vad är lärdomen? Lärdomen är att inte alla jublar över din framgång. Du kommer att möta motstånd, på olika sätt. Du kommer att bli nedslagen ibland, av människor, av omständigheter eller av dina egna tillkortakommanden. Det är s.a.s. en del av processen. Därför måste du lära dig att känna igen och motarbeta modlöshet, för modlösheten lamslår oss och får oss att lägga ner arbetet och ge upp. Detta är mina råd. När du misslyckas:

  1. Håll korta räkningar med Gud. D.v.s. var ödmjuk. Nöj dig inte med att försvara din synd. Bekänn den istället, och ta emot förlåtelse.
  2. Börja om. Du kommer att falla många gånger. Men ett fall behöver inte alls bli ett avfall. Gud upprättar oss varje gång vi ber om det.
  3. Ta emot hjälp från din supportgrupp, d.v.s. från dina vänner. Ensam är inte stark, bara ensam. ”…ve den som är ensam! Om han faller finns det ingen som hjälper honom upp”, (Pred 4:10). Det är vackert uttryckt. I en god andlig miljö får man hjälp att resa sig när man misslyckats. Man avrättas inte. Man upprättas.
  4. Be om den helige Andes kraft att stå starkare nästa gång du möter en frestelse eller en annan utmaning.

Gud kan mer än du!

Min första huvudpunkt var att du behöver planera din förändring och börja arbeta för den. Min andra var att du kommer att misslyckas. Min tredje är den här: Gud kan mer än du!

Fil 1:6 NLB: ”Jag är säker på att Gud, som har börjat detta goda verk i er, ska bevara er och hjälpa er att växa i nåden tills hans arbete med er till sist är färdigt, den dag när Jesus Kristus återvänder.”

Det här är viktig att förstå, för att du inte ska hamna i kramp och förtvivlan. Kristen tro är inte en religion, som handlar om hur du ska göra dig så duktig att Gud kan tänka sig att ta emot dig. Kristen tro är heller inte ett självhjälpsprogram: ”Gör så här och så här så blir du förverkligad.” Kristen tro är ingenting av detta.

Vad är då kristen tro? Jag svarar: Kristen tro är berättelsen om en Gud som inte kan sluta älska. När vi inte längre vill tänka på Gud så tänker Gud ändå på oss. När människan går bort från Gud för att hon själv vill vara Gud blir Gud istället människa och kommer till oss. När vi dödar Guds son uppstår Jesus och besegrar döden för att vi ska få liv. Om vi så ägnar ett liv åt att fly bort från Gud är det ändå bara ett enda steg, en enda enkel bön om nåd, för att vi ska vara hemma igen.

Kristen tro handlar inte om hur du ska kunna förändra dig själv. Den handlar istället om en Gud som kommer till dig, knackar på din dörr och söker din gemenskap. Och det enda du behöver göra är att öppna dörren, ta emot nåd och säga välkommen in. Och när du gjort det säger Bibeln att Gud tar sin boning i ditt inre och börjar sitt arbete i dig, så länge du själv vill och tillåter det.

Sikta på Himlen!

Min första huvudpunkt var att du behöver planera din förändring och arbeta för den. Min andra var att du kommer att misslyckas. Min tredje var att Gud kan mer än du! Här är min sista: Du behöver ett större mål för ditt liv än din egen framgång. Du behöver sikta på Himlen.

Så här läser vi i 1 Kor 9:25-26: ”Var och en som tävlar måste försaka allt — löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar. Jag har målet i sikte när jag löper.”

”Jag har målet i sikte när jag löper…”  Det är intressant att studera Paulus liv. Han var målmedveten. Det hjälpte honom att välja väg och det hjälpte honom att hålla ut. Till slut kan man också konstatera att Paulus liv kom att påverka många. För den som har ett mål kommer att leva kraftfullare än den som inget har. Det finns ett självklart fokus och en tydlig inneboende styrka hos en målmedveten människa, inte sant?

Men vi behöver förstå en sak till om Paulus. Hans mål var inte bara att lyckas med sitt arbete. Nej, Paulus siktade högre. Paulus siktade på Himlen. För någonstans måste det också få handla om Himlen, d.v.s. – för att låna ord av Paulus – om det som ”aldrig vissnar”.

För visst finns det väl många målmedvetna människor, som uppnår karriärsmål, ekonomiska mål eller prestationsmål av olika slag, men som ändå till slut tvingas konstatera att allt vissnade. Karriären vissnade. Pengarnas värde vissnade. Idrottsresultaten vissnade. Världens hyllningsrop tystnade. Det blev ingenting kvar. Men med hoppet om Himlen är det annorlunda. Det vissnar inte.

Det här är vad jag påstår. Det här är vad som bär mig i kampen med egen sorg och med kroppens ohälsa: Himlen är en verklighet! Det finns människor som kallat min tro på Himlen för verklighetsflykt. Men om Himlen är en verklighet är min längtan till Himlen sannerligen ingen verklighetsflykt. Nej, då är det istället vår ovilja att tänka på Himlen som är en verklighetsflykt.

Paulus siktade på Himlen. Lyssna till en förunderlig text som låter oss följa med in i Paulus hjärna, där vi får smyglyssna till hur han resonerar med sig själv, Fil 1:21: ”… för mig är livet Kristus och döden en vinning — såvida inte ett fortsatt liv här på jorden ger mig en vinst genom mitt arbete, för då vet jag inte vad jag skall välja. Jag slits åt båda hållen: jag längtar efter att bryta upp och vara hos Kristus, det vore ju det allra bästa. Men för er skull är det viktigare att jag lever kvar här…”

Så tänker Paulus högt. Och känner hur det drar åt två håll. Den målmedvetne Paulus vet inte längre hur han ska tänka, för hans två stora mål i livet drar honom åt olika håll. Det första, att hjälpa så många som möjligt till tro på Jesus, och det andra, att själv få möta samme Jesus i Himlen, sliter Paulus i olika riktningar.

Vet du vad det är? Sliter det också i ditt liv ibland? Drar det mot Himlen någon gång?

Man har konstaterat att människor som går vilse i skogen går i cirklar. De går runt, runt… och kommer aldrig ut ur snåret. Varför? De ser bara sin närmaste omgivning. Lösningen är att ta ut ett mål längre bort, gå dit och ta ut ett nytt mål ännu längre bort. Problemet är kortsiktighet. Lösningen är långsiktighet. Och Himlen, hoppet, är en fantastisk långsiktig hållbar lösning.

Himlen är värd att se fram emot.

Lyssna vad lärjungen Johannes skriver, 1 Joh 3:2: ”Mina kära, nu är vi Guds barn, men det har ännu inte blivit uppenbart vad vi kommer att bli. Vi vet dock att när han uppenbarar sig kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är.”

Vi ska se Jesus, i en fullkomlig värld, och själva förvandlas… äntligen få bli allt vi är skapade att vara… Detta är en blick vi behöver på framtiden. För i detta hopp finns energi, näring för ny beslutsamhet, hjälp till envis uthållighet… och hur mycket glädje som helst.

Jag har talat om en kristen människas målmedvetenhet.

Min första huvudpunkt var att du behöver planera din förändring och arbeta för den. Min andra var att du kommer att misslyckas och att du därför kommer att behöva ny nåd många gånger. Mitt tredje påstående var att Gud kan mer än du! Och, sist: Du behöver ett större mål för ditt liv än din egen framgång. Glöm inte himlen!

Evigheten i våra hjärta

Jag lovade att sluta där jag började… med den gamla bönen för alla oss som springer fram genom livet, tidspressade och sönderstressade: ”Det finns en tyst fråga hos dem alla. Men den är som ett vilsekommet barn.”

Jag tror att vi alla kan känna denna längtan efter någonting mer. För det finns en väldig kraft i en fråga som söker svar. Den gnager och oroar och driver oss att söka.

Vad handlar allt detta om? Varför längtade en liten pojke i ett sekulariserat hem efter en Gud som aldrig omnämndes? Här är Bibeln svar, Pred 3:11, SFB15: ”Allt har han (Gud) gjort skönt i sin tid. Även evigheten har han lagt i människornas hjärtan. Ändå kan de inte förstå Guds verk från början till slut.”

Nej, vi kan sannerligen inte förstå allt. Men Gud har lagt evigheten i våra hjärtan. Det är det vår längtan vet. Det är det vårt inre efterfrågar. Även om vår längtan kanske är som ett vilset barn i glömskans och sekulariseringens tid, är det som att hjärtat ännu minns.

Jag ser pappan igen som sätter sig ner, ler mot sin lilla rädda pojke och säger ett stilla ”Kom”, varpå pojken springer in i pappas famn.

Kanske är du som är den där lilla pojken, eller som en liten flickan mitt i livets villervalla och vilsenhet, som förlorat Pappas hand… Så Guds lysande ansikte som är vänt till dig, som i välsignelseorden från dagens barnvälsignelse, och den öppna famnen… och den stilla rösten… Guds ”kom”…

Nu ska vi avsluta vår gudstjänst med en stund av bön. Bön är inte svårt. Bön är enkelt. Bön är att göra som den lille pojken, som stått som fastfrusen i marken, ensam och vilse mitt i folkmassan… Bön är att komma till Gud. Bön är att kliva rakt in i den öppna famnen, som ett gensvar på Guds ”kom”, för att få hjälp med så väl det som varit, det som nu är och det som ska komma.

Den livsbejakande Skaparen

David ställer frågan. Kanske står han vid stranden en underbar kväll när solen går ner i Medelhavet. Eller varför inte i Juda öken. Har du någon gång stått i en öken, långt bort från stadslivets gatljus, där ingenting skyler natthimmmlen? I så fall vet du hur stjärnklar en natt i öknen kan bli. Kanske är det där han står när hans bön övergår i förundran i dessa ord från Ps 8: ”När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom?”, (Ps 8:4-5).

Är inte livet mer?

Det finns en gammal berättelse. Den handlar om domens dag. En man förs fram inför Guds tron. Han väntar skräckslagen på vad som ska komma… den granskande undersökningen… alla avslöjanden… domen. Istället böjer sig Gud fram och frågar med förväntan i rösten: ”Vad tyckte du om min skapelse? Njöt du av den?”

När livet krympt ihop och reducerats till bekymmer omkring det egna, ”Vad ska jag äta?”, ”Vad ska jag ha på mig?”, säger Jesus (Matt 6) att vi ska lyfta blicken, som David gjorde, och se på skapelsen… se på fåglarna under himlen och studera liljorna på marken. Därefter ställer han en fråga, med märkvärdig precision, rakt in i problemets kärna: ”Är inte livet mer?”, (v.25).

Ledtrådar

En del av oss lever med en bön om förändring… En del av oss har avskilt 50 dagar, mellan den 2 oktober och den 20 november, för att tänka omkring, samtala med varandra om, och för att be om förändring på olika områden. Som ett hjälpmedel för detta har vi tagit fram en mycket, mycket enkel liten andaktsbok… bara några tankar… och en bön att börja dagen med. Jag berättar där, i denna andaktsbok, om en liten tradition från barnens uppväxt.

Barnens födelsekalas innehöll nämligen alltid en skattjakt i vårt hem. Maria stod för inköp och förberedelser. Först behövdes en skatt värd namnet, d.v.s. godis. Dessutom behövdes en skattkarta eller ett antal ledtrådar. ”Leta under bordet i stora rummet”, kunde det stå. Och under bordet fanns ännu en ledtråd som ”Här gör vi mat”, vilket betydde att nästa ledtråd låg i ugnen. Och så höll det på, fram till dess barnen fann sin skatt.

Jag har alltid tyckt att den där leken påmint mig om Gud. För Gud gör så. Gud gömmer ledtrådar överallt. Ledtrådar som kan leda oss fram till Den Stora Skatten, d.v.s. fram till ett liv med honom själv. Det finns en ledtråd i soluppgången, en i det lilla barnets förväntansfulla ögon, en i kärleken och en i varje osjälvisk handling.

Så tänker jag att det var för David, den där gången han stod där inför skapelsens skönhet… kanske en stjärnklar natt… när stjärnorna och månen och universums storslagenhet fyllde honom med en helig respekt men samtidigt också med en sådan glädje över att den Gud som skapat allt detta stora också såg honom, en liten människa.

Och visst är det väl också det Jesus säger? ”Följ ledtrådarna!” – Se på fåglarna! Studera blommorna. Lyft blicken! Ser du inte att vintergatan leder hem?

Aposteln Paulus skriver detsamma, Rom 1:20: ”alltsedan världens skapelse har hans (Guds) osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga.” Eller, enklare uttryckt: genom att studera skapelsen kan vi förstå något om Skaparen.

Vad kan vi då förstå om Skaparen genom skapelsen?

Här följer några förslag: Att Gud finns! Och att den Gud som finns är mäktig. Att Skaparen tycker om mångfald och skönhet. Att Gud är generös och obegripligt kreativ… För att bara säga något.

Jag tycker om den gamla berättelsen om mannen som fick frågan av Gud, vid domens dag: ”Vad tyckte du om min skapelse? Njöt du av den?”

Vad svarar vi själva? Njuter vi av det Gud ger oss? Tar vi vara på livet, med öppna hjärtan? I så fall får vi, som kvinnan i bibeltexten, från gudstjänstens inledning, säkert också hjälp av vår tro.

En tro som hjälper?

”Din tro har hjälp dig…” Fast jag har märkt att många föreställer sig Gud mer som problemet än lösningen.

Karin Kittelmann Flensner gjorde en djupdykning i den svenska skolan 2012-2013 och skrev en doktorsavhandling om detta. Hennes forskning visar att samtalen under lektioner i religionskunskap på gymnasiet ofta framställer människor med en religiös tro som ointelligenta och lurade. Hon upptäckte att det i klassrumssamtalen beskrevs som svårt att vara religiös och samtidigt vara en modern och självständigt tänkande människa.

Sådana attityder går rakt igenom vår sekulariserade kultur. Ofta, i filmer, i litteraturen och i samhällsdebatt, framställs tron som ett problem snarare än som en tillgång.

Vilket tar mig till min egen uppväxt, och till min egen framväxande tro, någonstans i början av tonåren, då jag berättade för mina föräldrar att jag varit med mina vänner i den lilla missionskyrkan på orten. Vilket fick min mamma att varna mig å det skarpaste: – Vad du än gör Micke så får du inte gå och bli frälst?

Varför sa hon så? Vad var det hon trodde skulle ske med hennes tonåring i den där rejäla och genomsnälla trygga gamla missionsförsamlingen?

Och pappa… vad trodde han? Jag tror att jag fyllde 17 år den där gången. Pappa ville väl ge mig ett erkännande. Det var faktiskt ganska fint gjort. Han ville väl, på sitt sätt, säga att det var rätt OK att jag var en kristen, trots allt. Så han köpte en kristen LP-skiva till mig, när jag fyllde år.

En LP-skiva med gamla läsarsånger. Det hade varit en väldigt bra födelsedagspresent… åt min svärfar. Men min musik var det ju inte. Fast pappa – som gjorde så gott han kunde – verkade tänka att det liksom följde med i hela paketet. Blev man en kristen så lyssnade man väl helt enkelt på sådan musik – vare sig man ville eller inte.

Jag uppskattade pappas budskap i detta. Det var ändå inte så farligt att jag blivit en kristen. Han såg ju min tro hade hjälpt mig. Men det tog minsann sin tid för mina föräldrar att inse det. Och deras första reaktion var nog ändå att försöka få mig på andra tankar när jag började orientera mig mot Gud. Men varför?

Jag tror att det var för att de älskade mig, och för att deras syn på saken var att den kristna kyrkan var livsförnekande, sträng och livlös. Hade de rätt eller fel?

Jag tror inte att deras bild av kyrkan var helt rättvis, men kanske inte heller helt fel. För visst har vi predikat en ganska tråkig Gud ibland. En sträng Gud, som håller sina barn kort, som älskar förbud och som kräver och kväver. Fast… inte är väl det den Gud Jesus uppenbarar för oss?

När Jesus säger att vi ska se på fåglarna och blommorna för att förstå vem Gud är, vad ser vi då? Ser vi inte mångfald? Ser vi inte skönhet? Känner vi inte dofter? Möter vi inte en osannolik rikedom?

Har verkligen en grå och dyster Gud skapat dessa färger? Har verkligen en livsförnekande Gud lärt koltrasten sjunga sin vackra sång? Knappast! Nej… skapelsens Gud, för visst är det det han slås av, intas av och förundras inför, David, inför det öppna himlavalvet… Skapelsens Gud är tillvarons största livsbejakare och aldrig blir livet så rikt som när det levs i gemenskap med den Gud som skapat det.

Bibelns Gud är tillvarons största livsbejakare. Men hur är det egentligen med dig och mig? Vad svara vi på frågorna? ”Tycker du om min skapelse? Njuter du av den?”

Svarar vi ”ja”… eller har vi fastnat i det allt för trånga, i ”jag, mig, mitt”, i problem och bekymmer och i att leva för dagen, så att Jesus också måste fråga oss: ”är inte livet mer?”

En gammal villolära

Vad är då hans poäng, när han nu vill hjälpa oss att lyfta vår blick, med hjälp av koltrastar, blåmesar och sparvar? Jag ska återkomma till det.

Men först, du som läser andaktsboken kommer i veckan bl.a. att läsa om en gammal villolära. Den har skuggat kyrkan i 2000 år. Gnosticismen, så kallas den. Gnosticismen stod för en tydligt tvådelad livssyn. En god Gud hade skapat människosjälen. En ond gud hade skapat den fysiska världen och den mänskliga kroppen, där själen nu hålls fången och måste frigöras.

Denna lära avvisades snart av den tidiga kyrkan, men fragment, attityder och vissa synsätt dröjde sig ändå kvar, inte minst i synen på kroppen. Världen och kroppen var ond, eller åtminstone mindre viktiga. Själen och anden var det verkliga och väsentliga. Och det kan man nog höra ekot av i många predikningar också i vår tid. Men det är inte kristendom. I min Bibel skapar Gud himmel och jord. Gud skapar en människas kropp och säger att den är god. Ja, Gud t.o.m. föds själv som en människa i en mänsklig kropp.

Tron på en Gud som vet vad det är att vara människa är helt grundläggande för all sund kristen tro. Hebreerbrevets författare skriver, Hebr 4:15-16: ”Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.” D.v.s. Gud är inte bara en ”andlig Gud” för andliga behov. Bibelns Gud är hela livets Gud.

Gud vet vad det är att vara människa!

Gud vet vad det är att vara människa. Jesus föddes inte i kungens palats eller i Jerusalems tempel. Du får förlåta mitt språkbruk, men samtidigt är det faktiskt just så det måste sägas: Barnet i krubban, undanträngd till en bakgård, bland djur i ett stall och bland förtryckta människor i ett ockuperat land… det är Gud mitt i skiten. Det är Gud mitt i allt. Det är Gud mitt i trasighet och förtryck. Det är Gud utan VIP-kort på kavajen. Det är Gud, helt ocensurerad.

Och var är hoppet i detta? Det här är hoppet: En påhittad Gud blir kvar i din fantasivärld. En religiös Gud blir kvar i kyrkan. Men en verklig Gud finns hos dig, mitt i din egen verklighet, så som den är idag.

Och, lyssna nu, när Jesus talar till människor som behöver lyfta blicken, när livet blivit för litet, för att få hjälp att förstå att livet är mer… visst talar Jesus då om att leva hela livet, inför hela livets Gud, Matt 6:25-33: ”Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga? Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.”

När livet blivit för litet

Får jag göra mig till tolk en stund. Det här är vad jag tycker att Jesus säger. Jag tycker att han säger att vi krymp ner livet till något allt för litet. Jag tycker att han säger att hetsen, detta att alltid sträva framåt efter mer och efter högre positioner i själva verket fyller livet med oro. Det gör inte livet större. Det krymper livet.

När allt till slut handlar om det egna, min mat, mina kläder, min trygghet, min framgång… Då frågar Jesus: – Är inte livet mer?

Och för att hjälpa oss att förstå… att förstå att livet är mer… hjälper han oss att lyfta blicken. – Se på skapelsen, säger han. Följ ledtrådarna. Talar de inte om en stor Gud? Visar de inte på en god Gud? Och om nu Gud har skapat allt så fantastiskt, är det då inte makalöst att tänka att det mest dyrbara i hela skapelsen, för denne gode Gud, det är du? Du och alla människor omkring dig?

Om Gud är så rik, kommer ditt liv inte att bli fattigare utan rikare med Gud. För Gud är inte problemet. Gud är lösningen. Och tron på en sådan Gud bara måste ju vara en tro som hjälper. För viss hjälper det, mitt i en orostyngd värld, att tänka att de händer som skapat stjärnevärldarna också omsluter mitt liv. ”När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom?”

Kan du vara i bättre händer än i de händer som format koltrasten och havsörnen, liljorna på marken och hela blomsterängen därtill?

”Lägg ditt liv i dessa händer!” Visst är det väl det Jesus säger? Och gör det med glädje utan rädsla, för Gud är god. Att säga ja till den Gud som alltid sagt sitt ja till dig… är inte det att säga ja till själva livet?

Hissnande perspektiv

Jag skrev några ord för väldigt många år sedan. De har följt mig genom åren. Jag avslutar min predikan med att läsa dem för dig. Så… håll i dig, för nu åker vi rakt upp genom kyrktaket, på en svindlande färd, ut i rymden.

150 miljoner km från solens strålande yta, upphängd på spänningsfält och dragningskrafter i tomma intet finns jorden, en roterande planet i en perfekt rotation omkring solen, som i sin tur roterar i en större bana i ett enormt system av stjärnor och planeter. Tillsammans bildar de en galax: Vintergatan. Fast den är obegripligt stor är den bara en av 100-tals miljoner galaxer i ett väldigt universum.

Den galax som ligger oss närmast är den s.k. Andromedanebulosan; belägen på ca. 2 miljoner ljusår. Ljuset färdas 300 000 km på en sekund, d.v.s nio biljoner, 460 miljarder, 800 miljoner km, per år. Den siffran gånger 2 miljoner och du når vår närmaste galax. Det finns 100-tals miljoner till – längre bort, skapade av en intelligens långt utöver vårt förstånd.

Jordens storlek, position och vinkel är exakt avmätt för livets förutsättningar. Några få grader närmare solen och hettan skulle utplåna allt liv. Några grader längre bort och allt skulle frysas ner.

Jordens axel är lutad i exakt 23 graders vinkel. En händelse som ser ut som en tanke. Denna vinkel tillåter nämligen solens strålar att fördelas jämnt över hela jorden så att det ekologiska systemet kan fungera.

Eller… tänk en stund på sammansättningen av syre och kväve i luften vi andas. Det råkar helt enkelt att vara just den exakta blandning livet behöver. En sammansättning som inte finns på någon annan planet vi känner till.

Bibeln säger att alltsedan världens skapelse har Guds osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet kunnat uppfattats i hans verk.

Om det finns en konstruktion så finns det en konstruktör.

Om det finns en skapelse finns det en Skapare.

Om det finns en plan finns det någon som har planerat.

Om det finns underverk så finns det en Gud.

Månen kontrollerar tidvattnet. Tidvattnet är städhjälpen som renar oceanerna. Inte ens vågorna slår mot stranden förgäves. Vattnet drar föroreningarna ner i havens djup. Det är naturens eget återvinningssystem.

Stjärnorna rör sig med en så exakt precision att tom atomuret som bara felar på 3 sekunder på 1000 år måste korrigeras efter dem. Genom det tysta universum svävar solen, månen och stjärnorna som himmelska evangelister och ropar till jordens invånare: -Det finns en Gud.

Det var Gud som skapade himmel och jord och besmyckade universum med ljus. Det var Gud som andades på en hög med stoft, en kropp formad av lera från jorden, och skapade människan till sin avbild.

Det var Gud som lade en ande i våra liv som kunde längta. Vi blev inte biologiska maskiner, utan människor med en avgrundsdjup längtan efter att få lära känna Skaparen. Det var Gud som sände sin Son att dö på ett kors för att röja allt det åt sidan som hindrar oss att ha gemenskap med Gud. Och det är bara… Det är bara hos Gud vi kommer hem. Utan Gud är vi vilsna. Utan Gud är vi vintergatans hemlösa gatubarn. Bara hos Gud får vi ro, försonade med Gud, livet, varandra och oss själva.

Detta är frälsning. Detta är försoning. Aposteln Paulus skriver, Ef 2:19: ”Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan… har ert hem hos Gud.”

Hos Gud kommer jag hem. En flykting, ett vintergatans gatubarn, rastlös, hemlös och orolig, kommer in från kylan och möts av Gud varma leende och orden: – Välkommen hem min son.

Så ser min tro ut.

Och den hjälper.

Lev ett givande liv!

Predikan, Micael Nilsson, Korskyrkan, Borås den 16 oktober 2016

Tråkigt!

Jag tänker att du nog lyssnat till en och annan tråkig predikan genom åren. (Herre, förbarma dig!) Men har du någon gång lyssnat till en predikan om tråkighet?

OK… du ska slippa höra en hel predikan om tråkighet, men ändå… låt mig börja… tråkigt…

Han kallades för världens visaste man… Jag tänker förstås på Salomo. Hans historia är mycket intressant. Salomo fick be om vad han ville. ”Be mig om det du vill att jag ska ge dig”, säger Gud. Vilket erbjudande! Så här långt är det inte särskilt tråkigt alls. Vad hade du bett om?

Vad bad då Salomo om?

-Han bad om vishet, skulle kanske en och annan föreslå. För det var ju vad han fick. Men det gjorde han faktiskt inte. Salomo bad om något men fick något mer.

Det här är hans bön, 1 Kung 3:9: – Ge mig ett lydigt hjärta.

Det gäller att läsa noga här. Den unge Salomo bad om ett lydigt hjärta. Jag undrar hur många av oss som satt den bönen högst upp på önskelistan, men det gjorde alltså Salomo. Han tänkte att ska jag bli en bra ledare så måste jag först bli en lydig lärjunge. Och när han nu bett så svarar Gud: ”Eftersom du har bett om detta och inte bett om ett långt liv, inte heller om rikedom eller om dina fienders liv, utan om att kunna förstå vad som är rätt, se, därför vill jag göra som du önskar och ge dig ett så vist och förståndigt hjärta att någon lik dig inte har funnits före dig och inte heller skall komma efter dig.”

Hänger du med? Så här står det i Ps 111:10: ”Att frukta Herren är vishetens begynnelse, insikt vinner de som gör hans vilja.”

Hur blir man klok, enligt Bibeln? Svaret är att man blir klok när man lär sig att lyda Gud.

Det började bra för Salomo. Han var ödmjuk. Han bad om hjälp att lyda. Och han blev klok. Vilken välsignelse för ett land att ha kloka ledare! Och ändå är berättelsen om Salomo en slags tragedi. För det räcker inte med att vara klok. Också kloka människor är svaga människor. Också kloka människor kan dåras av sin egen stolthet. För inte heller kloka människor är gudar.

Salomos blues

Salomo blev rik. Han var kung i en högkonjunktur. Han kunde köpa allt han ville ha. Han omgav sig med lyx, sex, bekvämlighet, tjänare, palats… För den åldrade Salomo tappade bort sin ungdoms Gud, och blev en bitter cyniker. Han försökte fylla tomrummet efter Gud med allt som gick att köpa för pengar, bara för att upptäcka att det förblev lika eländes tomt därinne. Det är då han skriver sin blues, Predikaren, kapitel 1.

Jag är ledsen för att behöva läsa en så tråkig text för dig, men kanske finns det ändå något att lära av honom som tömt bägaren i botten, som blev en supermaterialist, som sökte allt annat först och förlorade Guds rike… Kanske måste vi därför ändå lyssna till denna varningstext. För så tänker jag att det är. Det finns varningstexter på baksidan av cigarettpaketen. ”Om du röker den här kan du dö en smärtsam död”, står det… ungefär. Och så tänker jag att denna varningstext också kunde stå på baksidan av vår egen supermaterialistiska kultur.

Lyssna till några utvalda ord från Pred 1, (NLB): ”… Allt är meningslöst, det finns ingenting som är värt något.

Vad får egentligen en människa ut av allt sitt arbete? Generationer kommer och går, men det gör varken till eller från. Solen går upp och ner och skyndar sig runt för att gå upp igen. Vinden blåser åt söder och åt norr, fram och tillbaka utan att komma någonstans. Floderna rinner ut i havet, men havet blir aldrig fullt, och vattnet återvänder till floderna och flyter sedan än en gång ut i havet.

Allt detta är oerhört tröttsamt. Det spelar ingen roll hur mycket vi får se, för vi blir ändå aldrig nöjda. Och hur mycket vi än får höra får vi inte nog. Historien upprepar sig. Ingenting är nytt under solen… Allt har gjorts eller sagts tidigare. Kan man peka på något som verkligen är nytt? … Jag har skaffat mig mer kunskap än någon annan tidigare kung i Jerusalem. Jag har mer förstånd och vet mer. Jag ansträngde mig verkligen för att bli vis, men nu inser jag att det också var som att jaga efter vinden, för ju mer visdom jag skaffade mig, desto mer bekymmer fick jag. Att få mera kunskap gör bara ont.”

Hmm… Jag kanske måste ställa dig samma fråga som jag brukar ställa till min fru när jag ber att få läsa igenom mitt utkast för henne en sen lördagskväll: – Är du fortfarande vaken! (Jag har då upptäckt att min fru utvecklat förmågan att svara ja i sömnen… varför jag då ibland kan frestas av att också passa på att ställa andra frågor.)

Tråkighetsforskningen

Hur som helst… tråkigt detta… eller hur? Och tråkigare ska vi ha, för nu ska jag citera en professor. Nämligen Lars Svendsen, professor i filosofi vid universitetet i Bergen. Han har skrivit en bok omkring sin tråkighetsforskning. Boken heter ”Långtråkighetens filosofi”, vilket möjligen kan vara ett julklappstips till hämnd för de där hemska strumporna du fick av din svåger förra året.

Vi gör lidande kort. Boken, som presenteras i en artikel i Svenska Dagbladet, går ungefär ut på att det finns många slags tråkigheter, men där två är tydligare än andra. Den första är ”situationsbunden”, d.v.s. vi har det tråkigt p.g.a. den situation vi befinner oss i, som vid ointressanta föreläsningar eller kanske långa bilresor. Det som är bra med den tråkigheten är att den går över snabbt. Den andra tråkigheten är den ”existentiella” tråkigheten.

Den existentiella tråkigheten är det som inte går över så lätt. Det är känslan av att livet är meningslöst.

Lars Svendsen förklarar vidare: allteftersom vår kultur blivit mer individualistisk och vi blivit mer självupptagna har våra liv fått ett bäst före-datum på ett sätt som inte funnits tidigare. Mode och det ”nya” har upphöjts till princip och verkliga behov har ersatts av ett omättligt begär efter upplevelser. Vi pratar sällan om djupare värden utan fäller i stället ytliga omdömen, någonting är antingen roligt eller tråkigt. Rastlösheten är utbredd.

Jag måste säga att för att vara så tråkigt var det här ändå rätt intressant. Vår kultur, där de flesta av oss har vad vi behöver på det mest grundläggande planet, en säng, mat på bordet, kläder på kroppen… har drabbats av den stora livsledan. Alltså konstruerar vi märkliga ord som t.ex. ”tidsfördriv”, som att vi inte klarar av den stillhet där vi måste möta oss själva eller själva livet. Vi tar istället, nästan tvångsmässigt, fram vår mobiltelefon så snart vi hittat platsen på bussen, bara för att försöka fördriva tiden och tristessen. Den tiden kallar vi t.o.m. för dötid, fast den där dötiden skulle kunna vara väldigt livgivande, rätt använd, för återhämtning och omorientering.

Hur blev det då dötid av den där tiden? Vem vet. Kanske dog den för att vi ägnar så mycket kraft åt ett annat märkligt begrepp, nämligen åt att slå ihjäl vår tid.

Vet du vad jag tror? Jag tror att tristessen och livsledan är en indikator, ett rop från själens djup, som vi inte alltid borde försöka överrösta eller tysta ner. Jag tror att livsledan är själens rop efter vår uppmärksamhet. Jag tror att själen försöker säga dig att det blivit för tomt på insidan. Ja, kanske är livsledan andens rop efter Gud.

Hur får man ett givande liv?

Jag skrev en liten dikt för många år sedan. Det är en bön till Gud:

”Jag frågade i min tristess:

Säg hur får man ett givande liv?

Och hans svar har följt mig sén dess:

”Det är enkelt”, han sa, ”bara giv.”

Temat för min predikan idag är en uppmaning. ”Lev ett givande liv.” För ska vi ägna 50 dagar åt att studera, samtala omkring och be om förändring, måste vi med all nödvändighet också komma till detta.

Jag har sagt det förr, och jag är beredd att säga det tusen gånger till. Det moderna projektet… det där som handlar om ”jag, mig och mitt”… det där som handlar om att jag ska ”förverkliga mig själv”… precis som om jag nästan inte finns… som om jag nästan inte är verklig… och nu därför måste kämpa hårt för att bli förverkligad… Det projektet är på förhand dömt att misslyckas.

Varför? Jo, för att det är alldeles för litet. Om du går inåt dig själv, intresserar dig för din egen framgång, lyssnar intresserat till dina egna tankar och känslor, ständigt citerar dig själv och pyntar och smyckar ditt eget hus… Om världen snabbt går ut ur fokus vid den egna tomtgränsen… Jag är ledsen, men du är helt enkelt inte så intressant att detta att bara satsa på sig själv räcker för att du ska leva ett meningsfullt och stimulerande liv. Nej, ska ditt liv bli givande måste du vända dig utåt, med ansiktet mot Gud, mot skapelsen och medmänniskor…

Jag sa inte att du är oviktig, för det är du inte. Du är i själva verket så viktig att Jesus valde att dö för dig. Vilken värdering av ditt liv! Men… du är faktiskt inte hela världen.

Salomo hade kunnat berätta mer.

Lyssna: En stark drivkraft för förändring, också av det egna livet, är upptäckten av att du finns mitt i ett större och ännu viktigare sammanhang än det som bara berör det begränsade ”jag, mig och mitt”.

Kan det uttryckas så mycket mer fantastisk än i Paulus ord i Ef 1:10 (NLB): ”Det är Gud själv som har gjort oss till vad vi är och gett oss nytt liv genom Kristus Jesus. Så förvandlade han oss till att göra det goda, som han från början bestämt oss till.

Här är idén bakom allt. Du finns för att Gud vill det. Redan innan du föddes, ja, enligt den här texten, redan innan Gud skapade jorden… redan då såg Gud dig i ett större sammanhang och begåvande dig för en speciell livsinsats, din stund på jorden.

Jesus visar oss vägen ut ur livsledan och tidsfördrivandet, när han säger sitt : ”Följ mig.” ”Följ mig”, säger Jesus och går till ett kors, för att ge sitt liv, och för att ge liv. ”Följ mig”, vilket betyder ”gör som jag” sa Jesus och gav.

Det är hans livgivande riktning. Och du kan här och nu faktiskt bestämma dig för att ge ditt gensvar på hans ord. Du kan bestämma dig för att bli en trendbrytare. Du kan bestämma dig för att börja leva ett givande liv.

”Det gav mig ingenting”, sa någon efter en gudstjänst.

Bryt då trenden. Bli en som inte bara kommer för att få. Gå till gudstjänsten för att ge. ”Det gav mig ingenting.” Tråkigt, men vad gav du då själv?

”Jag får inte ut någonting av den här relationen”, sa en annan. Jag svarar: Bryt trenden. Måste det alltid handla om dig? Det är saligare att ge än att få, menade Jesus.

Att börja ge är ett nödvändigt steg mot förändring.

Jag minns henne så väl. Hon hade det så tungt. Hon tvivlade och kände efter och kände ingenting, och grubblade. Vi hade många samtal, men inga samtal hjälpte.

Så kom praktikveckan. Hon hade valt själv, vilket förundrade mig, att göra sin praktik i en kyrka med starkt socialt arbete. Dag efter dag stod hon vid ett soppkök där hon mötte samhällets olycksbarn med tuffa, tuffa liv. Och jag undrade så hur hon skulle klara det.

Nästa vecka var hon tillbaka. Jag kunde knapps minnas att jag sett en sådan snabb förändring i någons liv på så kort tid. Hon kvittrade som en fågel om våren när hon berättade om sina upplevelser. Det som hade skett i hennes liv kunde man inte resonera sig, eller grubbla sig fram till.

Mötet med andras nöd hade hjälpt henne att lyfta blicken från ”jag, mig och mitt”. Hon hade fått ge till andra, och därmed känt av kraften i ett givande liv. Och av det mådde hon bra. För det är saligare att ge än att få.

Vad kan du ge? Du kan ge mycket. Du kan ge pengar. Den som har lite pengar kan ge lite pengar och den som har mer kan ge mer. Poängen är ändå att det kommer att stå något viktigt om din livsinriktning i dina kontoutdrag.

Och du kan ge tid. Tid och omsorg. Liksom du kan ge av de gåvor och talanger Gud har gett dig. Jag gör detta kort idag, eftersom du kommer att kunna läsa mer om det här i andaktsboken under veckan, både om vad du kan ge och hur du kan upptäcka de gåvor Gud gett dig.

Trendbrytare och isbrytare

Nu ska jag avsluta. Eftersom jag började med en tråkig bibeltext vill jag kompensera dig, sist av allt, genom att läsa en allt annat än tråkig text. Min avslutningstext är nämligen själva motsatsen till min inledningstext.

Inledningstexten handlade om tristessen i ett liv som fokuserar på sig själv. Den handlade om egoismens och materialismens återvändsgränd. Men den här texten handlar om en trendbrytande och isbrytande gemenskap, som vänder sig utåt och lever generöst och givande.

När jag läser dessa ord kan jag inte låta bli att tänka på vilken kraft en sådan här kyrka skulle vara i ett samhälle som vårt. Ja, tänk om det skulle strömma ut varma, generösa, kloka, utgivande, ansvarsbärande, uppmuntrande och livgivande människor ur kyrkan, som en varm ström från Borås alla kyrkor och kapell, rakt ut i en kall och rätt hårdhänt tid. Är inte det bild att drömma om?

Jag läser inte alla ord i texten nu. Det kan du göra själv. Jag ger dig några enkla smakprov som jag hoppas ska ge mersmak, Rom 12, (NLB):

”Och nu ber jag er… att ni på grund av Guds godhet gläder honom genom att ge er själva som ett levande och heligt offer till honom. Följ inte världens beteenden och vanor, utan var nya och annorlunda människor med det nya livets friskhet i allt ni gör och tänker…

På samma sätt som en kropp är beroende av att alla dess delar fungerar, så är också vår gemenskap i Kristus beroende av att var och en av oss fungerar. Vi är alla delar i Kristi kropp, var och en av oss med olika uppgifter att sköta, och alla behövs för att göra den fullständig. Vi tillhör därför varandra, och var och en behöver de andra.

Gud har i sin nåd gett oss olika gåvor. Om Gud därför har gett dig gåvan att profetera, profetera då så ofta du kan det och så ofta som din tro är stark nog att ta emot ett budskap från Gud.

Om din gåva är att tjäna andra, tjäna dem väl. Om du undervisar, gör det som en god lärare. Om du är den som förmanar, se till att du ger uppmuntran och tröst. Om Gud har gett dig pengar, var generös och hjälp andra. Om Gud har gett dig ledarförmåga, ta då det ansvaret på allvar. Den som tröstar andra ska göra det med glädje. Låtsas inte bara att ni älskar andra, utan älska dem verkligen…

Älska varandra som syskon. Låt det inte finnas någon gräns för den uppskattning och respekt ni visar varandra…

Om någon behandlar er orättvist för att ni är kristna så döm honom inte, utan be att Gud ska välsigna honom…

Samarbeta med glädje! Försök inte vara främst. Försök inte ställa er in hos betydelsefulla människor, utan uppskatta vanliga människors sällskap. Och tro inte att ni vet allt!

Betala aldrig ont med ont. Var inställda på att göra det som är gott, och låt alla se att ni är alltigenom ärliga…

Ge din fiende mat om han är hungrig. Om han är törstig så ge honom något att dricka… Låt inte det onda ta överhanden, utan besegra det genom att göra gott.

Vad säger du? Låter inte detta som ett givande liv? Är det inte detta liv vi vill leva? Ser du kraften i att leva utgivande? En kraft som kan förändra dig själv och andra.

Och sist, om du sluter dina ögon, och istället ser med dina inre ögon… Kan du se denna ström av trendbrytande, isbrytande människor strömma ut som en varm ström från Borås alla kyrkor?

Och om du kan se detta… Vill du inte göra det den inte alls tråkiga texten uppmanade dig till idag: ”Och nu ber jag er… att ni på grund av Guds godhet gläder honom genom att ge er själva… Följ inte världens beteenden och vanor, utan var nya och annorlunda människor med det nya livets friskhet i allt ni gör och tänker…

Var fanns du som ville börja där? För Bibelns handledning är att ett givande liv börjar med att man först tar emot liv, från Livets Gud, och att man sedan ger det vidare till andra.

Hur utvecklar man en gudsrelation?

I vems händer?

Först… ”Ge dig själv en ärlig chans – 50 dagar av förändring”. Det är rubriken över 50 dagar i höst. D.v.s. förra söndagen, den 2 oktober gick ett startskott. Den 20 november går vi i mål. (Det är inte för sent att starta upp idag eller imorgon. Du kan själv bestämma när du vill starta din 50 dagars period.)

Under den här 50 dagars perioden kommer vi att ge undervisning omkring vad Bibeln har att säga om förändring. Man kan välja ord, men båda varianterna blir rätt: På ett sätt handlar det om att förändras. På ett annat sätt handlar det om att äntligen få bli sig själv.

Den grundläggande idéen bakom allt hämtar vi från Bibelns inledning som säger att du finns för att Gud finns och för att Gud ville dig. Det finns många andra bibelord om detta också. Lyssna t.ex. till Davids ord när han mitt i kampen med livet och inför ovänners elaka ifrågasättande skriver ner denna bön till Gud i Ps 22:10-11: ”Du hjälpte mig ut ur min moders liv, du lät mig vila trygg vid min moders bröst. Från min födelsestund är mitt liv i din hand, alltsedan jag blev till har du varit min Gud.”

Detta är en makalös upptäckt, för tänk så här: Är tron på att det finns en Gud verkligen en självklar tröst? Jag skulle svara nej. För tänk om jihadisterna har rätt. Tänk om Gud är en hämnare. Tänk om det skulle finnas en stor och mäktig Gud, men om denne Gud var en kall diktator med hårda händer. Det är ingen tröstande tanke alls.

Tron på att Gud finns måste gå vidare till frågan: Vem är Gud? Och vem vet i så fall det? Är inte den enes tankar lika goda som den andres? Och blir till slut inte alla våra tankar mest önskedrömmar om vem vi vill att Gud ska vara eller rena gissningar eller kanske t.o.m. farhågor?

Hur kan man veta något säkert?

Vi behöver en fast punkt. Vi behöver en trovärdig källa. För till slut vet ju bara Gud vem Gud är och måste berätta det för oss om vi ska veta något säkert. Så Gud gav oss en bok.

Kan man tro på Bibeln? Jag antar att det blir din hemläxa att ta reda på det. Behöver du bra hjälp så har jag tagit hem ett antal av Lee Strobels utmärkta bok ”Fallet Jesus”, där han intervjuar ett antal prominenta och intelligenta auktoriteter på olika områden för att ta reda på: Håller Bibeln? Eller måste en tänkande människa sluta att tänka för att kunna tro? Den boken har hjälp mig att känna ett lugnt och djupt förtroende för Bibeln.

Men när en bok inte var nog, för att människor inte förstod vad de läste, då kom Gud själv. Ja, detta är vad den kristna tron säger. Jesus är Gud mitt ibland oss. Evangelisten Johannes skriver, Joh 1:18: ”Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.”

Enkelt uttryckt, vi längtar efter Gud, och vi anar Guds existens, men vad vet vi egentligen om Gud? Kastar vi bort Bibeln och vänder oss till oss själva eller till andra är vi vilse i den väglösa godtyckligheten. Men om det är sant att Jesus är Guds självpresentation då är verkligen upptäckten av Guds existens både tröstande och glädjerik. För om Gud är sådan… Om Gud varit ett litet barn, ett flyktingbarn på flykt undan en grym regering; om Gud vet vad det är att vara människa; om Gud är mannen som stannar upp inför den blinde vid vägkanten utanför Jeriko, fast alla andra vill tysta ner honom, bara för att Gud inte kan vända bort blicken och gå förbi; om Gud är han som äter med de förkastade och de föraktade och, hissnande tanke, om Gud är mannen på korset, beredd att dö för mig, då vill också jag våga tro. För då – d.v.s. om Gud är sådan – ja, då är Davids upptäckt i all mening livsviktig: ”från min födelsestund är mitt liv i din hand, alltsedan jag blev till har du varit min Gud.”

Jag tycker så mycket om Christina Lövestams text. Jag gör den gärna, efter ett helt långt livs sökande, prövande, vridande och vändande och trevande till mina egna ord: ”Jag tror på en Gud, som är helig och varm,
som ger kampglöd och identitet,
en helande Gud som gör trasigt till helt,
som stärker till medvetenhet.

Jag tror på en Gud, som gråter med mig,
när jag gråter så allting är gråt,
en tröstande Gud som kan trösta likt den,
som väntar tills gråten gått åt.

Jag tror på en Gud, som bor inom mig
och som bor i allt utanför,
en skrattande Gud som vill skratta med mig,
som lever med mig när jag dör.”

”Från min födelsestund är mitt liv i din hand”, skriver David.

Och min rätt påträngande fråga blir då, ställd till dig så varsamt jag kan, från en som tar sig rätten helt enkelt för att jag själv behöver ställa frågan också inåt mitt eget liv: I vems händer är du? Är ditt liv i dina egna händer? Ligger det i någon annans händer? Känns det rent av ibland som du hamnat i omständigheternas kalla händer? Jag avkräver inget offentligt svar. Men jag ber att få återkomma till frågan om några minuter.

Hur bygger man en gudsrelation?

Så här tänker jag. Innan man kan bygga något måste man veta vad det är man ska bygga. Det är rätt sällan man går ut i snickarboden och tar fram en planka lite på måfå… och så en skruv… och så borrar man lite här och där, och sågar… och snickrar… varefter man drar på lite överbliven färg, fortfarande på måfå… för att komma in till frun med sin skapelse och stolt deklarera: – Titta vad jag har gjort… det blev en… Nej, ska man bygga något behöver man veta vad. Hur ser det ut? Vad består det av? Hur sätter man samman alltihop? Så först av allt, vad är en gudsrelation?

Det är en väldigt stor fråga. Alltså väljer jag att besvara den med ett antal övergripande påståenden, där var och en av dem är värd mycket mer tid än så här. Du får med andra ord ta det som ett förslag till djupare studier på egen hand.

Först: En gudsrelation är… en relation med Gud

Så enkelt… En gudsrelation är en relation, och vill du veta hur man bygger en så är det väl i mångt och mycket på samma sätt som du bygger en relation till vem som helst, d.v.s. det tar tid, det kräver trygghet, det kräver att man både får lyssna och säga sitt… och så är det väl också med relationen till Gud. Den växer genom goda erfarenheter, som det står i Ps 46:2, SFB: ”Gud är vår tillflykt och vår starkhet, en hjälp i nöden, väl beprövad.”

Igår var jag inbjuden att tala till en grupp invandrande vänner med bakgrund i en annan religion, som rätt nyligen kommit till tro på Jesus. Min uppgift var att tala till dem över ämnet: ”Varför ska jag be – och hur?”

De flesta av dem hade nog erfarenhet av bön, men kanske också av bön till en mycket avlägsen Gud, och dessutom av ett väldigt kravfyllt böneliv. Därför funderade jag länge på hur jag skulle kunna hitta en annan ingång i ämnet.

Ungefär så här blev det: – Om den kristna tron vore en religion så kanske att jag skulle börja med att berätta om formerna för bön. Jag kanske skulle tala om hur man ska vara klädd när man ber, på vilka tider man ska be, åt vilket håll man ska vända kroppen när man ber, om man ska stå, sitta eller knäfalla, tända ljus eller inte, eller vilka exakta ord man ska använda sig av. Men nu är inte kristen tro en religion utan en relation. Och därför är inte det viktiga vilka kläder du har, eller på vilka tider du ber, eller åt vilket håll du ber eller vilka ord du använder.

Vad är då istället det viktiga? Jag skulle svara: ärlighet! Eller som det står i 2 Kor 6:6: ”uppriktig kärlek”. Men andra ord är en sund gudsrelation en kärleksrelation, där det finns passion, bekräftelse, glädje… och uppriktighet.

Så när Jesus talar om hur vi ska be i sin bön ”Fader vår”, så börjar han inte med att rada upp olika former för bön, men han lär oss att be: ”Vår Fader, du som är i Himlen. Låt ditt namn bli helgat.” D.v.s. det väsentliga är inte vilka ord du använder utan att du får tilltala Gud som din Fader. Paulus använder t.o.m. det lilla barnets ord ”Abba”, d.v.s. Pappa. För Gud är inte ”någonting”. Gud är ”någon”. Gud är din Far. Alltså är bön gemenskap.

För det andra: En sann gudsrelation är en grund att stå på

Jag tycker väldigt mycket om några ord från Daniels bok i Gamla Testamentet. De handlar om tuffa tider och om svårigheter. De handlar om sådant som kan slå ner oss. Men Daniel skriver om människor som ändå, mitt i allt detta, står fasta, Dan 11:32, SFB: ”de av folket som känner sin Gud ska stå fasta och hålla ut.”

Jag vet att Daniel hade rätt, för jag har också mött dem. Vanligt folk. Små människor, ibland med stora problem och kämpiga liv… Små människor som känt sin Gud, på riktigt… och så har det skapat en stabilitet, en fasthet och en uthållighet som har varit fantastisk att få ta del av.

För en verklig gudsrelation ger ett viktigt perspektiv på allt annat också. Vet du – av djup och egen erfarenhet – att du äger Guds erkännande är det kanske inte hela världen om en och annan ifrågasätter dig. Nej, då är det kanske inte ens hela världen om hela världen ifrågasätter dig. Inte om du hör Gud, med stolthet i rösten, säga: – Du är mitt barn! Du är min lilla pojke. Du är min lilla flicka. Det är vad jag tror att hon menade Christina Lövestam när hon skriver om en Gud som ”stärker till medvetenhet”.

För det tredje: en gudsrelation ger kraft till förändring

Paulus skriver det så här i 2 Kor 3:18: ”Och alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden.”

OK… ett antal svåra ord här. Jag håller med. Men det är väl värt att ge lite tid åt att försöka förstå det här: ”utan slöja för ansiktet”… förvandlas vi ”av denna härlighet som kommer från Herren”.

Jag tror att detta betyder att om jag låter mig avslöjas… om jag låter mig bli genomskådad av den Gud som vet allt om mig, utan att jag försöker fly in i skuggorna, bort från honom… Om jag står kvar där, mitt i ljuset, inför den Gud som hållit mitt liv i sina händer sedan min födelsestund och låter honom komma nära så kommer det att förändrar mig på ett sätt och i ett djup jag helt enkelt inte klarar av själv.

Jag tänker att det är lite som med solen på sommaren. Solen kan förvandla t.o.m. en blek svensk så att han ser lite friskare ut med lite mer vacker färg på huden.

D.v.s. du kan inte sitta inne i källaren och försöka bli brun. Men om du går ut i ljuset så kommer ljuset att förändra dig. Och så tänker jag att det är med Gud. Att bara vara inför Gud förändrar oss.

Hur bygger man en gudsrelation?

Det finns tusen saker till – minst – att säga om vad en gudsrelation är. De får vi ta en annan gång. Men nu måste vi till frågan: Hur bygger man en gudsrelation? För, visst är det väl så? Relationer bygger man. Goda äktenskap är väl byggda. Långvarig vänskap bygger man. Och på samma sätt måste man bygga, eller utveckla, sin relation till Jesus.

Kom!

Vi får god hjälp på vägen av bara fyra korta ord från honom. De handlar om hur man kan bygga på och växa i sin relation till Gud, Mark 1:17: ”Kom och följ mig.”

Fyra ord. Korta ord. Enkla ord. Men med potential att förändra ditt liv. Vi tar dem ett efter ett. Först ordet ”Kom!”

Här är saken: Det är Gud som inbjuder. Det är Gud som tar initiativet. Min lilla dotterdotter berättade om sin låtsaskompis. Låtsaskompisen var bra att ha. En bra sak var t.ex. att man kunde bestämma som man ville över sin låtsaskompis. Behövdes hon fantiserade man fram henne. Men en sak var tråkig. Det var aldrig låtsaskompisen som tog initiativet.

Med Gud är det annorlunda, för Gud finns på riktigt. Och om det är sant, d.v.s. att Gud finns på riktigt, då behöver du inte tro på honom för mina ords skull. En verklig Gud kan tala för sig själv och ta initiativ. Inte sant?

Kanske vet du att Gud redan gjort det. Kanske har du redan hört hans ”kom”. Kanske har du hört Guds ”kom” i en solnedgång när världen var så där vidunderligt vacker, så vacker att du anade en Skapare bakom skapelsen, och nästan hörde Guds ”kom” i lommens rop över vattnet.

Kanske anade du en god Gud i det lilla barnets ögon. Kanske har det ekat ett ovanligt efterhängset ”kom” genom ditt liv, alltsedan du var ett litet barn fram till idag. Ja, kanske hör du det t.o.m. just nu, detta varsamma ”kom”, som en viskning in i själens djup.

Det handlar om nåd. ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila”, säger Jesus, (Matt 11:28)

Följ!

Det andra ordet är ordet ”följ”

En relation är något ömsesidigt. Du kommer och du följer.

En kristen är nämligen en som följer Jesus, d.v.s. någon som håller på att lära känna Jesus och att lära sig vilka konsekvenser det får.

Ett sätt att följa honom på är att läsa Bibeln, d.v.s. att försöka lyssna till Gud. Ett annat sätt är att be, d.v.s. att tala med Gud. Andaktslivet är som en andning. Man måste andas både in och ut. I läsningen andas jag in och tar emot. I bönen andas jag ut. In och ut, läsa och tala själv, hämta in kraft och bära ut sopor… Det är andaktslivets rytm.

Att gå på gudstjänst, att bli delaktig i en gemenskap, att bli delaktig i andras liv… allt detta är växthjälp. Liksom att tjäna andra och att göra sin insats för att världen ska bli en bättre plats. För det är så man följer Jesus.

Och

Det tredje ordet är ordet ”och”. ”Kom och följ”. Man kan tycka att ordet ”och” inte är så viktigt. ”Kom” handlade om att ta emot nåd; att komma till Jesus. Det är viktigt! Och ”följ” handlar om att tjäna Gud och t.o.m.om att lyda Gud. Men också ordet ”och” är viktigt. Det är inte bara det ena eller det andra. Ordet ”och” handlar om balans. Att ta emot OCH att ge ut. Att vila OCH att arbeta.

Regalskeppet Wasa sjönk p.g.a. ett balansproblem. Många människor har också gått under p.g.a. balansproblem. En del har bara arbetat till dess de arbetade sig sönder och samman. Andra vill bara vila, till dess de tynar bort i tristessen och i sorgen över ett ganska fruktlöst liv. Hemligheten ligger i ett ”och”, nämligen i att finna balans mellan att verka OCH att vila, eller att komma till Gud OCH att följa Gud.

Mig

Dagens sista ord blir det viktigaste, för det viktigaste av dessa fyra ord, ”Kom och följ mig” är ordet ”mig”. Det anger nämligen kärnan i det kristna livet. Jesus säger inte bara: – ”Kom till min kyrka” eller : ”Följ min lära!” Jesus säger: ”Kom till mig”.

Jag kan inte finna ord för hur mycket detta betyder för mig. Jag är inte uppvuxen i en kristen familj, men blev en kristen p.g.a. fyra korta ord: ”Kom och följ mig.”

Jag var inte intresserad av religion. Jag var inte intresserad av filosofi. Jag var inte intresserad av kyrklig verksamhet. Med andra ord: – Om Jesus sagt: Kom och följ min religion, så tror jag att jag tackat nej. Men nu sa han ”mig”. – Kom till mig, Micael. Och jag kunde inte tänka ett bättre liv, eller ens ett annat liv, än att få leva det tillsammans med honom, så jag sa ja. – Ja, Jesus, jag vill komma till dig. Jag vill följa dig. Och så blev Davids ord mina: ”Du hjälpte mig ut ur min moders liv, du lät mig vila trygg vid min moders bröst. Från min födelsestund är mitt liv i din hand, alltsedan jag blev till har du varit min Gud.”

En möjlig bön

Kommer du ihåg frågan? I vems händer är du idag? I dina egna. I andras händer? I omständigheternas grepp?

Det finns tusen saker att säga om vad en gudsrelation är. Och det finns tusen saker till att säga om hur man bygger en. Men det kanske inte finns något viktigare än detta. En gudsrelation börjar med att du lägger ditt liv i Guds händer.

Du gör som du vill, för kärlek utan fri vilja är ett övergrepp, men om jag nu får välja fritt så vet jag i vems händer jag vill lägga mitt liv. Jag vill lägga mitt liv i de händer som formade universum. Jag vill lägga mitt liv i de händer som naglades fast på ett grovhugget kors på Golgata kulle. Jag vill lägga mitt liv i de händer som bröt dödens makt, en gång för alla, på uppståndelsens bländvita påskdag, den ljusaste dagen i mänsklighetens historia… hitintills.

Och om du vill kan du göra detsamma, just nu och just här, i en enkel bön, Ps 31:6: ”Jag överlämnar mig i dina händer. Du befriar mig, Herre, du sanne Gud.”