Befrielsen

”Jag är övertygad om att han som har börjat ett gott verk hos er också skall fullborda det till Kristi Jesu dag.” (Fil 1:6)

Är förändring möjlig?

Här är frågan: Kan jag förändas? D.v.s. kan jag förändras på djupet, så djupt att man kan tala om inte bara förändring utan förvandling?

Vågar jag tro på att min depression kan lyfta?

Vågar jag tro på att jag ska kunna känna livsglädje?

Vågar jag tro på att jag ska börja brinna för någonting mer?

Vågar jag tro på att jag ska börja tro på livet igen och att jag snart ska kunna vakna upp till en ny dag med förväntan om att den kan bli bra?

Vågar jag tro på att jag kan bli fri, verkligt fri, fri från gamla minnen, från egna skamfyllda svek och från nedtryckt vrede efter andras ovarsamma behandling?

Vågar man tro på sådant?

Det ges ett underbart löfte till kung Saul i 1 Sam 10:6: ”HERRENS Ande skall komma över dig, och du skall… bli förvandlad till en annan människa.”

Detta är Guds löfte. Livet kan börja på nytt. Guds Ande ska göra dig ”till en annan människa”.

Det kunde ju nu låta lite skrämmande. ”En annan människa”… som att man förlorar sig själv, suddas ut och inte längre vet vem man är. Fast då har man läst sin Bibel slarvigt, och måste läsa lite till, som t.ex. de här bibelorden från Ps 139: ”Du vävde mig i moderlivet… Du kände mig alltigenom… Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt.” För förvandlingen är i själva verket en befrielse där vi befrias till att bli allt vi är skapade att vara.

När jag blir stor ska jag bli någonting annat!

Jag minns filmen, den lilla korta barnfilmen, så väl. Det finns ett skäl till det. Vi hade sparat pengar och kunde nu köpa vår första videobandspelare. Den var stor som en gräsklippare, en koreansk lågprisvariant med lågprisbild, d.v.s. något grovkornig. För första gången kunde vi spela in ett TV-program. Det blev ett barnprogram. Och barnen såg det om och om igen till dess vi kunde vakna mitt i natten och återge var enda sekund av filmen.

Det var en tecknad liten film på kanske fem minuter. Den handlade om en larv som kröp runt en damm. Alla han mötte fick höra honom säga en och samma sak: ”När jag blir stor ska jag bli något annat.” ”Jasså”, svarade alla, ”vad ska du bli då?” Och larven svarade: ”När jag blir stor ska jag bli en fjäril.”

Och så slutade det. Larven blev en fjäril.

Här är min fråga: Blev han något annat eller blev han sig själv? Svaret är väl både ock. För visst blev han något annat, men ändå inte. Han blev ju egentligen bara det han skapats för att vara, nämligen en vacker fjäril.

Och så tänker jag att det också är det Jesu ord betyder, Joh 8:36: ”Om nu Sonen befriar er blir ni verkligen fria.” Jag tänker att detta är förvandlingen, att du förvandlas och blir något annat, ”en annan människa” men ändå inte. D.v.s. du befrias att få bli allt du är tänkta att vara.

Men hur går då det till? Jag ser på den lilla äppelkärnan och tanken svindlar. Vilken potential den har! Det känns nästan som att den är på väg att explodera i min hand. Man brukar ju säga att vi alla kan räkna antalet kärnor i ett äpple men att ingen kan räkna antalet äpplen i en kärna. För med rätt förutsättningar för liv och utveckling så kan den lilla kärnan bli ett träd som producerar äpplen år efter år.

Guds verk

Äppelkärnan är en fantastisk sak. Det lilla barnet också. För varje liten människa är sprängfylld av möjligheter. Här är en viktig bibelvers i det sammanhanget, Ef 2:10: ”Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.”

Du är Guds verk. D.v.s. du är inte bara ditt eget självförverkligandeprojekt, utan Guds verk, Guds projekt… och Guds idé. Den som tror och förstår det får en helt ny ingång till allt, för om det nu är Gud som har tänkt dig så handlar det inte längre bara om att du ska få som du vill, eller bli vad du vill, som om det vore allt, utan att man också kan få söka Guds vilja och om vad Gud kan göra med ett liv som läggs i hans händer. För om du är Guds verk så är detta goda nyheter. Då är du inte längre lämnad åt dig själv att lyckas med allt utan kan be om Guds hjälp.

Jordmåner

Det finns en viktig tillväxtfaktor för såväl fröets som barnets utveckling. Jesus talar om jordmånen. Du hittar hans liknelse i Matt 13: ”En man gick ut för att så. När han sådde föll en del på vägkanten, och fåglarna kom och åt upp det. En del föll på de steniga ställena, där det inte fanns mycket jord, och det kom fort upp eftersom myllan var tunn. Men när solen steg sveddes det och vissnade bort eftersom det var utan rot. En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp och kvävde det. Men en del föll i den goda jorden och gav skörd, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt.”

Lärjungarna undrar vad detta betyder och Jesus förklarar: Sådden är Guds ord, säger han. Och vi är de som hör. När vi hör Guds ord behöver vi fundera över hur vi tar emot, och kanske gensvarar på det vi hör. Hos en del faller det vid då vägkanten. De är alltid på väg någon annanstans och glömmer snart det de hört. En del av sådden faller i ytlig jord, där det växer snabbt men där det också vissnar snabbt, som hos den som tog emot entusiastiskt med snart lämnade allt. Annat föll bland tistlar och kvävdes, så som växten ibland kvävs av bekymmer och annat i våra liv. Men en del föll i god jord, växte och bar frukt. Och så vill Jesus utmana oss och hjälpa oss att ta emot det vi hör på ett fruktbärande sätt.

Låt oss låna Jesu bild en liten stund, när vi också tänker på våra liv. För man skulle ju kunna säga, efter att ha läst Ef 2:10, att också du är ett frö, med inneboende potential, bestämd till något… till något som nu kan få utvecklas i ditt liv. Och då är det inte oviktigt i vilken jordmån du växt upp.

Barnet som aldrig mötte kärlek och bekräftelse frös kanske inne. En omogen förälder som inte kunde hjälpa dig att växa kanske istället krympte dig. Men den som fick växa upp i en varm miljö fick utveckla både ett blomstrande självförtroende och en massa förmågor.

Jag vet att frågan är svår. Den är svår att besvara, och kanske ännu svårare att bära omkring på när man väl hittar vissa svar och till dessa svar också måste söka försoning. För det måste man nog. För om man inte försonas och förlåter går vreden inåt och ödelägger ditt liv.

Men ändå… för att frågan trots allt är viktig, låt mig ställa den: Vad har du växt upp i för jordmån? Är du en av dem som kan tacka Gud för ett gott och tryggt hem och en uppväxt i den goda jorden, eller är du någon som fått kämpa med näringsfattig jord när det kommer till trygghet och bekräftelse.

Jag satte mig ner och beskrev ett minne. Du ska få ett litet utdrag av min berättelse. Den är rätt självutgivande, men var lugn… vi ska ta oss i land den här gången också.

Minnesanteckningar

”Det minne som nu lagt allt under sig kom från den tiden, från den där tiden då jag lärt mig att gråta tyst för att ingen skulle höra det, lärt mig sova räv och ligga stilla när någon öppnade dörren och att somna med genomvåt kudde. Det var den tiden som satte djupast spår. Inte den förestående skilsmässan i sig. Det var kriget dessförinnan som skördade flest offer.

Det var lördagkväll. Det var sent. Mamma och pappa var berusade. Kraftigt. Deras äktenskap var ett eländesträsk. En oframkomlig terräng. En pågående undergång de inte var i närheten av att klara av att avstyra. De färdades mot ett stup, men visste inget om vare sig ratt eller broms. Och jag var maktlös.

Någon släppte bomben. ”Skilsmässa”, sa någon. Och nu var det på riktigt. Det gick inte längre.

Samtalet var annorlunda den här gången. Det handlade om färdvägar framåt, om hus och boende, om ägodelar och om oss. Vem skulle ta hand om barnen? Orden trängde obarmhärtigt genom tak och väggar. Jag ville inte höra, men ingen flyktväg fanns. Orden trängde rakt genom tak och väggar och in i hjärtat där de slet sönder allt: ”Bara jag får ta hand om Malin. Micke är det inte så noga med.”

Vissa ord går inte att ta tillbaka. När de väl är uttalade och hörda är det redan för sent. Det finns efter detta, för all framtid, ett före och ett efter.

Rösten var mammas. Orden var hennes. Hon fick välja först. Och hon valde min syster. För med mig var det inte så noga…

Jag stoppade ner orden så djupt jag kunde, försökte glömma dem, försökte fly dem, fast det inte gick. Jag gömde och glömde och teg mig igenom, till dess minnet bleknade, fast skuggan dröjde sig kvar, som ännu ett sorgflor över livet, detta att vara den som det inte är så noga med.

Hur formas man av sådant? Och… ännu viktigare… hur begär man replik i debatten? Hur överklagar man domen? Hur tröstar man barnet som fortfarande gråter långt inne i ens bröst? Hur får man hjärnan att börja tänka andra tankar och hjärtat att inte längre tro på lögn?”

Varför läser jag detta? Inte för att utlämna mina föräldrar. Min mamma dog för 19 år sedan. Vi har försonats för länge sedan. Det var frid mellan oss. Nej, jag läser för att ge dig hopp. För en sak vet jag med all säkerhet: Ingen av oss har haft den perfekta uppväxten. Man behöver kanske förstå något av den för att förstå varför man är den man är. Men man behöver också förlåta för att få frid. Och en sak till, nämligen själva huvudsaken, evangeliet. Har man växt upp i en fattig jordmån så kan man få omplanteras.

Som en yr mullvad

Så här är det. Bara för att du ska veta hur jag har det.

Det händer att jag kommer hem en dag, kanske en vårdag i april, och finner mitt kök i kaos. Det står krukväxter överallt. Det ligger jord i högar. Mitt kök är en åker. Och mitt i den står min fru som en yr mullvad och förklarar att hon nu planterat om alla våra krukväxter.

Jag förstår lika lite av det som katten som sitter skeptisk i ett hörn och undrar vad som händer, vilket i och för sig är hennes naturliga tillstånd i livet vad vi än gör.

Så går det några dagar, för det tar oftast inte längre tid, och Maria pekar på blommorna och säger: – Ser du nu hur de trivs och växer? Varpå hon tillägger, lycklig, att de har fått ett nytt liv.

Jag vet inte vad du växt upp i för jordmån. Den kanske var rik. Du kanske har växt så det knakat i hela ditt liv. Eller så kanske din jordmån var fattig; fattig på bekräftelse och kärlek, så att du aldrig fick växa dig stor och stark. Men jag vet att du kan få bli omplanterad. Jag vet det, för det har skett i mitt liv. Jag har blivit omplanterad.

Psaltaren inleds med en psalm som handlar om att den finner sin gemenskap med Gud blir som ett träd planterat vid vattenbäckar, som bär sin frukt i rätt tid.

Vad är detta för jordmån, som en människa kan bli omplanterad i, så att hon börjar växa och bära frukt? Paulus sammanfattar det vackert i välsignelseorden från 2 Tess 2:16-17: ”Må vår herre Jesus Kristus själv och Gud, vår fader, som älskar oss och i sin nåd har gett oss evig tröst och säkert hopp, uppmuntra och styrka er till allt gott i gärning och ord.”

Kärlek… nåd… evig tröst… fast hopp och uppmuntran… det är klart att någonting nytt kan börja växa i en så god jordmån.

Hur kan man omplanteras?

Vad ska vi göra? frågade folket Petrus på pingstdagen i Jerusalem i Apg 2. Och Petrus svarar, så enkelt, på denna svåra fråga: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva.”

Vänd er till Gud. Ta emot hans förlåtelse. Låt döpa er… för dopet är just detta, en omplantering, där något gammalt avslutas och någonting nytt kan börja.

Låt mig avsluta och sammanfatta: Varje liten människa föds med en enorm potential. Men vilka vi blir avgörs också av våra val och av vår uppväxtmiljö. Här är livet knappast rättvist. Någon föds i ett rikt land, en annan i ett fattigt. Någon föds i fred, en annan i krig. Någon berikas av kärlek och bekräftelse. En annan får växa upp i en kall miljö. Och allt detta blir vår jordmån.

Här är evangelium: Man kan få ge sitt liv till Gud. Man kan få bli omplanterad, som trädet vid vattenbäcken, som en människa vars rötter funnit fram till Gud, och som därför bär frukt. Jag satte mig ner för några år sedan, skrev och försökte finna ord för denna djupa upplevelse. Så här blev det:

Du älskar mig!

”Du älskar mig…

Orden är som en soluppgång efter en lång, svår natt.

Orden är en läkande salva, som en smekning,

som en omfamning mitt i sorgen.

Orden är som en skogsglänta en varm vårdag.

De är en tillflykt och en rastplats.

En rast plats… och en rustplats,

där en människa får hämta ny kraft,

nytt mod och rustas för nya utmaningar.

Dina ord är en rastplats och en rustplats.

Så hur kommer det sig då att det är så svårt

att känna det så?

Så svårt att slå sig ner i gläntan

och låta solen värma det frusna.

Varför vågar vi inte vila i din försäkran?

Så frusna vi är!

Så frusna är vi, att vi måste förbli i ljuset länge,

innan vi vågar tro att det är sant.

Men du älskar mig.

Därför låter du din kärlek förbli över mig.

Och sakta, som när livet kommer åter om våren,

vågar jag tro det.

Tro att ditt ansikte lyser över mig,

Och sakta, mycket sakta, börjar jag se hela världen

i det ljuset.

För du älskar mig!”


Predikan, Micael Nilsson, Korskyrkan, Borås, söndagen den 26 mars 2017

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s