Etikettarkiv: självbild

Befrielsen

”Jag är övertygad om att han som har börjat ett gott verk hos er också skall fullborda det till Kristi Jesu dag.” (Fil 1:6)

Är förändring möjlig?

Här är frågan: Kan jag förändas? D.v.s. kan jag förändras på djupet, så djupt att man kan tala om inte bara förändring utan förvandling?

Vågar jag tro på att min depression kan lyfta?

Vågar jag tro på att jag ska kunna känna livsglädje?

Vågar jag tro på att jag ska börja brinna för någonting mer?

Vågar jag tro på att jag ska börja tro på livet igen och att jag snart ska kunna vakna upp till en ny dag med förväntan om att den kan bli bra?

Vågar jag tro på att jag kan bli fri, verkligt fri, fri från gamla minnen, från egna skamfyllda svek och från nedtryckt vrede efter andras ovarsamma behandling?

Vågar man tro på sådant?

Det ges ett underbart löfte till kung Saul i 1 Sam 10:6: ”HERRENS Ande skall komma över dig, och du skall… bli förvandlad till en annan människa.”

Detta är Guds löfte. Livet kan börja på nytt. Guds Ande ska göra dig ”till en annan människa”.

Det kunde ju nu låta lite skrämmande. ”En annan människa”… som att man förlorar sig själv, suddas ut och inte längre vet vem man är. Fast då har man läst sin Bibel slarvigt, och måste läsa lite till, som t.ex. de här bibelorden från Ps 139: ”Du vävde mig i moderlivet… Du kände mig alltigenom… Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt.” För förvandlingen är i själva verket en befrielse där vi befrias till att bli allt vi är skapade att vara.

När jag blir stor ska jag bli någonting annat!

Jag minns filmen, den lilla korta barnfilmen, så väl. Det finns ett skäl till det. Vi hade sparat pengar och kunde nu köpa vår första videobandspelare. Den var stor som en gräsklippare, en koreansk lågprisvariant med lågprisbild, d.v.s. något grovkornig. För första gången kunde vi spela in ett TV-program. Det blev ett barnprogram. Och barnen såg det om och om igen till dess vi kunde vakna mitt i natten och återge var enda sekund av filmen.

Det var en tecknad liten film på kanske fem minuter. Den handlade om en larv som kröp runt en damm. Alla han mötte fick höra honom säga en och samma sak: ”När jag blir stor ska jag bli något annat.” ”Jasså”, svarade alla, ”vad ska du bli då?” Och larven svarade: ”När jag blir stor ska jag bli en fjäril.”

Och så slutade det. Larven blev en fjäril.

Här är min fråga: Blev han något annat eller blev han sig själv? Svaret är väl både ock. För visst blev han något annat, men ändå inte. Han blev ju egentligen bara det han skapats för att vara, nämligen en vacker fjäril.

Och så tänker jag att det också är det Jesu ord betyder, Joh 8:36: ”Om nu Sonen befriar er blir ni verkligen fria.” Jag tänker att detta är förvandlingen, att du förvandlas och blir något annat, ”en annan människa” men ändå inte. D.v.s. du befrias att få bli allt du är tänkta att vara.

Men hur går då det till? Jag ser på den lilla äppelkärnan och tanken svindlar. Vilken potential den har! Det känns nästan som att den är på väg att explodera i min hand. Man brukar ju säga att vi alla kan räkna antalet kärnor i ett äpple men att ingen kan räkna antalet äpplen i en kärna. För med rätt förutsättningar för liv och utveckling så kan den lilla kärnan bli ett träd som producerar äpplen år efter år.

Guds verk

Äppelkärnan är en fantastisk sak. Det lilla barnet också. För varje liten människa är sprängfylld av möjligheter. Här är en viktig bibelvers i det sammanhanget, Ef 2:10: ”Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.”

Du är Guds verk. D.v.s. du är inte bara ditt eget självförverkligandeprojekt, utan Guds verk, Guds projekt… och Guds idé. Den som tror och förstår det får en helt ny ingång till allt, för om det nu är Gud som har tänkt dig så handlar det inte längre bara om att du ska få som du vill, eller bli vad du vill, som om det vore allt, utan att man också kan få söka Guds vilja och om vad Gud kan göra med ett liv som läggs i hans händer. För om du är Guds verk så är detta goda nyheter. Då är du inte längre lämnad åt dig själv att lyckas med allt utan kan be om Guds hjälp.

Jordmåner

Det finns en viktig tillväxtfaktor för såväl fröets som barnets utveckling. Jesus talar om jordmånen. Du hittar hans liknelse i Matt 13: ”En man gick ut för att så. När han sådde föll en del på vägkanten, och fåglarna kom och åt upp det. En del föll på de steniga ställena, där det inte fanns mycket jord, och det kom fort upp eftersom myllan var tunn. Men när solen steg sveddes det och vissnade bort eftersom det var utan rot. En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp och kvävde det. Men en del föll i den goda jorden och gav skörd, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt.”

Lärjungarna undrar vad detta betyder och Jesus förklarar: Sådden är Guds ord, säger han. Och vi är de som hör. När vi hör Guds ord behöver vi fundera över hur vi tar emot, och kanske gensvarar på det vi hör. Hos en del faller det vid då vägkanten. De är alltid på väg någon annanstans och glömmer snart det de hört. En del av sådden faller i ytlig jord, där det växer snabbt men där det också vissnar snabbt, som hos den som tog emot entusiastiskt med snart lämnade allt. Annat föll bland tistlar och kvävdes, så som växten ibland kvävs av bekymmer och annat i våra liv. Men en del föll i god jord, växte och bar frukt. Och så vill Jesus utmana oss och hjälpa oss att ta emot det vi hör på ett fruktbärande sätt.

Låt oss låna Jesu bild en liten stund, när vi också tänker på våra liv. För man skulle ju kunna säga, efter att ha läst Ef 2:10, att också du är ett frö, med inneboende potential, bestämd till något… till något som nu kan få utvecklas i ditt liv. Och då är det inte oviktigt i vilken jordmån du växt upp.

Barnet som aldrig mötte kärlek och bekräftelse frös kanske inne. En omogen förälder som inte kunde hjälpa dig att växa kanske istället krympte dig. Men den som fick växa upp i en varm miljö fick utveckla både ett blomstrande självförtroende och en massa förmågor.

Jag vet att frågan är svår. Den är svår att besvara, och kanske ännu svårare att bära omkring på när man väl hittar vissa svar och till dessa svar också måste söka försoning. För det måste man nog. För om man inte försonas och förlåter går vreden inåt och ödelägger ditt liv.

Men ändå… för att frågan trots allt är viktig, låt mig ställa den: Vad har du växt upp i för jordmån? Är du en av dem som kan tacka Gud för ett gott och tryggt hem och en uppväxt i den goda jorden, eller är du någon som fått kämpa med näringsfattig jord när det kommer till trygghet och bekräftelse.

Jag satte mig ner och beskrev ett minne. Du ska få ett litet utdrag av min berättelse. Den är rätt självutgivande, men var lugn… vi ska ta oss i land den här gången också.

Minnesanteckningar

”Det minne som nu lagt allt under sig kom från den tiden, från den där tiden då jag lärt mig att gråta tyst för att ingen skulle höra det, lärt mig sova räv och ligga stilla när någon öppnade dörren och att somna med genomvåt kudde. Det var den tiden som satte djupast spår. Inte den förestående skilsmässan i sig. Det var kriget dessförinnan som skördade flest offer.

Det var lördagkväll. Det var sent. Mamma och pappa var berusade. Kraftigt. Deras äktenskap var ett eländesträsk. En oframkomlig terräng. En pågående undergång de inte var i närheten av att klara av att avstyra. De färdades mot ett stup, men visste inget om vare sig ratt eller broms. Och jag var maktlös.

Någon släppte bomben. ”Skilsmässa”, sa någon. Och nu var det på riktigt. Det gick inte längre.

Samtalet var annorlunda den här gången. Det handlade om färdvägar framåt, om hus och boende, om ägodelar och om oss. Vem skulle ta hand om barnen? Orden trängde obarmhärtigt genom tak och väggar. Jag ville inte höra, men ingen flyktväg fanns. Orden trängde rakt genom tak och väggar och in i hjärtat där de slet sönder allt: ”Bara jag får ta hand om Malin. Micke är det inte så noga med.”

Vissa ord går inte att ta tillbaka. När de väl är uttalade och hörda är det redan för sent. Det finns efter detta, för all framtid, ett före och ett efter.

Rösten var mammas. Orden var hennes. Hon fick välja först. Och hon valde min syster. För med mig var det inte så noga…

Jag stoppade ner orden så djupt jag kunde, försökte glömma dem, försökte fly dem, fast det inte gick. Jag gömde och glömde och teg mig igenom, till dess minnet bleknade, fast skuggan dröjde sig kvar, som ännu ett sorgflor över livet, detta att vara den som det inte är så noga med.

Hur formas man av sådant? Och… ännu viktigare… hur begär man replik i debatten? Hur överklagar man domen? Hur tröstar man barnet som fortfarande gråter långt inne i ens bröst? Hur får man hjärnan att börja tänka andra tankar och hjärtat att inte längre tro på lögn?”

Varför läser jag detta? Inte för att utlämna mina föräldrar. Min mamma dog för 19 år sedan. Vi har försonats för länge sedan. Det var frid mellan oss. Nej, jag läser för att ge dig hopp. För en sak vet jag med all säkerhet: Ingen av oss har haft den perfekta uppväxten. Man behöver kanske förstå något av den för att förstå varför man är den man är. Men man behöver också förlåta för att få frid. Och en sak till, nämligen själva huvudsaken, evangeliet. Har man växt upp i en fattig jordmån så kan man få omplanteras.

Som en yr mullvad

Så här är det. Bara för att du ska veta hur jag har det.

Det händer att jag kommer hem en dag, kanske en vårdag i april, och finner mitt kök i kaos. Det står krukväxter överallt. Det ligger jord i högar. Mitt kök är en åker. Och mitt i den står min fru som en yr mullvad och förklarar att hon nu planterat om alla våra krukväxter.

Jag förstår lika lite av det som katten som sitter skeptisk i ett hörn och undrar vad som händer, vilket i och för sig är hennes naturliga tillstånd i livet vad vi än gör.

Så går det några dagar, för det tar oftast inte längre tid, och Maria pekar på blommorna och säger: – Ser du nu hur de trivs och växer? Varpå hon tillägger, lycklig, att de har fått ett nytt liv.

Jag vet inte vad du växt upp i för jordmån. Den kanske var rik. Du kanske har växt så det knakat i hela ditt liv. Eller så kanske din jordmån var fattig; fattig på bekräftelse och kärlek, så att du aldrig fick växa dig stor och stark. Men jag vet att du kan få bli omplanterad. Jag vet det, för det har skett i mitt liv. Jag har blivit omplanterad.

Psaltaren inleds med en psalm som handlar om att den finner sin gemenskap med Gud blir som ett träd planterat vid vattenbäckar, som bär sin frukt i rätt tid.

Vad är detta för jordmån, som en människa kan bli omplanterad i, så att hon börjar växa och bära frukt? Paulus sammanfattar det vackert i välsignelseorden från 2 Tess 2:16-17: ”Må vår herre Jesus Kristus själv och Gud, vår fader, som älskar oss och i sin nåd har gett oss evig tröst och säkert hopp, uppmuntra och styrka er till allt gott i gärning och ord.”

Kärlek… nåd… evig tröst… fast hopp och uppmuntran… det är klart att någonting nytt kan börja växa i en så god jordmån.

Hur kan man omplanteras?

Vad ska vi göra? frågade folket Petrus på pingstdagen i Jerusalem i Apg 2. Och Petrus svarar, så enkelt, på denna svåra fråga: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva.”

Vänd er till Gud. Ta emot hans förlåtelse. Låt döpa er… för dopet är just detta, en omplantering, där något gammalt avslutas och någonting nytt kan börja.

Låt mig avsluta och sammanfatta: Varje liten människa föds med en enorm potential. Men vilka vi blir avgörs också av våra val och av vår uppväxtmiljö. Här är livet knappast rättvist. Någon föds i ett rikt land, en annan i ett fattigt. Någon föds i fred, en annan i krig. Någon berikas av kärlek och bekräftelse. En annan får växa upp i en kall miljö. Och allt detta blir vår jordmån.

Här är evangelium: Man kan få ge sitt liv till Gud. Man kan få bli omplanterad, som trädet vid vattenbäcken, som en människa vars rötter funnit fram till Gud, och som därför bär frukt. Jag satte mig ner för några år sedan, skrev och försökte finna ord för denna djupa upplevelse. Så här blev det:

Du älskar mig!

”Du älskar mig…

Orden är som en soluppgång efter en lång, svår natt.

Orden är en läkande salva, som en smekning,

som en omfamning mitt i sorgen.

Orden är som en skogsglänta en varm vårdag.

De är en tillflykt och en rastplats.

En rast plats… och en rustplats,

där en människa får hämta ny kraft,

nytt mod och rustas för nya utmaningar.

Dina ord är en rastplats och en rustplats.

Så hur kommer det sig då att det är så svårt

att känna det så?

Så svårt att slå sig ner i gläntan

och låta solen värma det frusna.

Varför vågar vi inte vila i din försäkran?

Så frusna vi är!

Så frusna är vi, att vi måste förbli i ljuset länge,

innan vi vågar tro att det är sant.

Men du älskar mig.

Därför låter du din kärlek förbli över mig.

Och sakta, som när livet kommer åter om våren,

vågar jag tro det.

Tro att ditt ansikte lyser över mig,

Och sakta, mycket sakta, börjar jag se hela världen

i det ljuset.

För du älskar mig!”


Predikan, Micael Nilsson, Korskyrkan, Borås, söndagen den 26 mars 2017

Annonser

Skrattspeglar

Luk 15:11-24: ”En man hade två söner. Den yngre sade till sin far: Far, ge mig min del av egendomen. Då delade han sin egendom mellan dem. Kort därefter packade den yngre sonen ihop allt sitt och for långt bort till ett främmande land. Där förde han ett utsvävande liv och slösade bort det han ägde. Men när han hade gjort slut på allt, kom en svår hungersnöd över det landet, och han började lida nöd. Då gick han bort och slöt sig till en av inbyggarna där, som skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han skulle gärna ha velat äta sig mätt på de fröskidor som svinen åt, men ingen gav honom något. Då kom han till besinning och sade: Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här håller jag på att dö av svält. Jag vill stå upp och gå till min far och säga till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få bli som en av dina daglönare. Och han stod upp och gick till sin far. Medan han ännu var långt borta, fick hans far se honom och förbarmade sig över honom. Fadern skyndade emot honom, föll honom om halsen och kysste honom. Sonen sade till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Men fadern sade till sina tjänare: Skynda er att ta fram den bästa dräkten och klä honom i den och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter! Och hämta den gödda kalven och slakta den, och låt oss äta och vara glada. Ty min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen. Och festen började.”

En massa ord som börjar på ”själv”

Den 19 februari startade vi upp en predikoserie över sju söndagar. Till den, och till de samtalsgrupper som samlas för att ha prata vidare och djupare om allt, och för den enskilda läsningen har vi tagit fram en enkel bok, ”Om Gud hade en mobiltelefon skulle han ha dig som bakgrundsbild i den”.

Varje enskild gudstjänst står på egna ben, men det är också, förhoppningsvis, sant att de alla knyter an till varandra och läggs samman lite som när man lägger ett pussel.

Detta stora tema handlar i grund och botten, liksom alla dessa enskilda samlingar om att vara människa. Vilka är vi egentligen? Vad är det vår längtan försöker säga oss? Hur ska man kunna förstå sig själv? Är det ens möjligt?

Vi talar ofta om ”självbilden”. Och till självbilden kopplas så mycket annat som har med ordet ”själv” att göra, så som självförtroende, självkänsla, självuppfattning”, kanske även det där svåra, självföraktet, eller i bättre stunder självuppskattningen, för visst vore det väl fantastisk om vår självuppfattning kunde få mynna ut i självuppskattning, även om det minsann är lättare att önska än att uppnå.

Vad säger då Bibeln? undrar vi som har förtroende för den boken och som läser den mer som karta än roman.

Svaret är att Bibeln lyfter perspektivet. Ordet ”självbild”, hur viktigt det än är, blir för litet.

Idéen med att vi kan förjaga självföraktet genom att boosta självkänslan faller, visar också nyare forskning, på att de båda blir självbeskådande, d.v.s. de jagar båda in oss i oss själva så att vi till slut hamnar i en återvändsgränd.

Den goda självkänslan är bra… förstås, men när vi faktiskt faller, syndar, när det visar sig att vi helt enkelt inte alltid är så där bra, då faller allt ihop som ett korthus.

Självbespeglande

Kommer du ihåg berättelsen från den grekiska mytoligin, berättelsen om Narkissos? Han som var så vacker att alla som såg honom blev förälskade i honom.

Problemet är att han avvisar all denna kärlek. Han förmår inte ta emot den och avböjer därför den unga kvinnan Echos kärlek. Istället får han syn på sin egen spegelbild i en damm, där han fastnar… i sig själv.

Berättelsen är ursprunget till begreppet ”narcissism”, d.v.s. en människas självupptagenhet, självförhärligandet och den överdrivna tron på sig själv.

Inom psykiatrin talar man dessutom om narcissism som ett sjukligt tillstånd, om narcissistisk personlighetsstörning, om extrem självhävdelse, bristande självkännedom, en orealistisk självbild, ett sjukligt behov av att vara i centrum och om avsaknad av empati.

Här är det väl också viktigt att säga att det verkligen är en väsensskild skillnad på sjuklig narcissism och vårt helt friska behov av att få känna oss omtyckta.

Problemet med både självförakt och alla våra försök att förjaga det genom att boosta vår självkänsla med tusen olika metoder är att vi både i vårt självförakt och i vår egenkärlek kommer att likna Narkissos som fastnar i bilden av oss själva. Vi sitter där självbespeglande och grubblande oavsett om vi hatar eller älskar det vi ser.

Hjälp att lyfta blicken

Jag har inte glömt bort det där jag sa om Bibelns större perspektiv. Jag lovar dyrt och heligt att inte lura dig på det. Jag ska återkomma till detta större perspektiv, till det där som hjälper oss att lyfta blicken från dammen, alldeles strax. Men först, låt oss tänka en stund omkring det där med våra spegelbilder.

Människan är skapad så att hon inte kan se sitt eget ansikte. Alltså behöver barnet speglar.

Våra första speglar är våra föräldrars ansikten. Det går vackert igen i välsignelseorden från 4 Mos, i orden om Guds ansikte: ”Han låter sitt ansikte lysa över dig.”

Men alla ansikten lyser inte, och alla ögon välsignar inte. Inte ens alla föräldrars. Så kanske såg barnet upp i en slocknad blick utan att få den bekräftelse barnet behövde på att det var viktigt och självklart älskad. Denna leende blick som fyller i barnets konturer och bekräftar att ”Du finns, och det är bra”. Och vad händer då med vår tidiga självförståelse?

Förvrängda bilder

Också andra spegelbilder har både hjälp oss och ställt till det för oss. En del av dessa speglar har hjälpt dig att formulera vem du är på ett gott sätt. Andra har gjort dig förvirrad, för den bild du såg av dig själv i dessa speglar liknade skrattspeglarnas bilder.

Tänk efter. På tivolit finns skrattspeglar. I en är du för tjock. I nästa för smal. I en annan är du kort. I en fjärde är du tre meter lång. Om du nu växte upp i en sådan miljö, där den bild du såg av dig själv alltid var förvriden, hur skulle du då någonsin kunna förstå hur du verkligen såg ut? Din självbild skulle ha formats av skrattspeglarnas förvrängda bild av vem du är, inte sant?

Den bild vi möter av oss själva, i en trasig värld är ofta förvrängd. I konsumtionssamhället är vi konsumenter, d.v.s. viktiga för vår köpkraft. I prestationssamhället avgörs vårt värde utifrån vad vi kan. I skolan lär sig barnen att evolutionen, inte en god Gud, ”skapade” dem. Alltså har vi blivit faderlösa och vilsna. Vår generation ser sig ofta som resultatet av en slumpmässig utveckling. Med andra ord finns det ingen objektiv ”mening med livet” att söka. Meningen med livet får man skapa själv. Vi måste med andra ord ”självförverkligas”.

T.o.m. våra uppväxtmiljöer var fulla av skrattspeglar. Vi fick veta vilka vi skulle vara och hur vi skulle bete oss för att få vara med i gemenskapen, inte så sällan med skammen som uppfostringsredskap, på ett sätt som gjort att vi fått kämpa med vår trygghet alltsedan dess.

I en miljö som domineras av budskap som att du är viktig för det du äger eller för hur du ser ut… Om du bedöms utifrån om du är ung, framgångsrik, intressant, socialt kompetent eller inte… då sovras många… kanske de flesta… ja rent av alla till slut bort. Vi mår allt sämre, äter allt mer psykofarmaka, försöker köpa oss ut ur tristess och vilsenhet… fast då mår ju själva jorden istället allt sämre.

Från självhjälp till Guds hjälp

För att göra en lång och alltför komplicerad historia kort: Vi behöver ett större perspektiv på oss själva än alla de där orden som börjar med ”själv”.

Bibeln hjälper oss att lyfta blicken, från spegelbilden i dammen där vi fastnat i oss själva, upp mot himlen och mot det leende ansikte som alltid lyst över våra liv. Bibeln byter nämligen ut ordet ”självbild” mot ordet ”avbild”.

Efter all denna kamp med alla dessa svåra tankar och erfarenheter, är det oändligt gott att få vila i dessa bibelord, Ef 2:10: ”Det är Gud själv som har gjort oss till vad vi är och gett oss nytt liv genom Kristus Jesus. Så förvandlade han oss till att göra det goda, som han från början bestämt oss till.” (NLB)

Så får vi hjälp att lyfta blicken. Från självbild till avbild. Från självhjälp till Guds hjälp. Från krampframkallande självförverkligande till orden om att det är Gud som har gjort oss till vad vi är och som förvandlar oss till att bli vad vi ska. Känner du hur annorlunda allt blir, här i detta ljus och i denna nåd, där all vår ensamhet bryts?

Jag har lärt mig att älska dessa ord från 2 Kor 1:19. De handlar om Jesus, och jag kan dessutom tillägga, inte bara i teologin utan också i min egen erfarenhet: ”i honom finns bara ett ja.”

Jag tänker på alla skrattspeglar jag speglat mig i.

Jag tänker på alla ögon som sett på mig; de varma och bejakande men också på de kalla och stränga.

Några av dem har sagt ”ja”. Andra har sagt ”nja”. Några har sagt att ”du får väl duga i väntan på något bättre”, som vore jag en tallrik kall gröt. Andra har sagt ”kanske” och ytterligare några ”nej”. Men ”i honom finns bara ett ja.”

Jag är oändligt tacksam för Jesu blick. Jag har kommit till honom med tunga steg och med undflyende blick, och tänkt att nu… nu räcker det nog… Men varje gång har jag känt, också när jag minst av allt förtjänat det att ”i honom finns bara ett ja.” Ett förmanande ja, när det behövts, men lika fullt ett omedelbart och otvetydigt ja. I honom finns bara ett ja. Ett ja utan dubbla bottnar.

Jag tror att jag vet hur det är. Jag tror att du har speglat dig i många ansikten och i många skrattspeglar. Och jag tror att du får kämpa med de sanningar du tror dig sett.

Men jag vet också att Gud ställer fram en annan spegel.

När människor ser sig själva i den ser de något nytt, som när David sjunger sin lovsång i 2 Sam 22:20: ”Han förde mig ut i frihet, han räddade mig, ty han älskar mig.”

Vilken befriande och räddande insikt är inte detta? ”Han älskar mig!” Lycklig den som vet att det är sant. För livet blir så mycket mer i detta ljus, och så mycket större än när vi speglar våra egna ansikten i den mörka dammen.

Och då kan David också, i Ps 139, till slut be ut detta i sin tacksägelse: ”Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad.” För ska man kunna be så måste man ju först förstå att man är just ”skapad”, d.v.s. önskad och älskad. Är det inte förunderligt hur väl dessa ord rimmar med varandra?

Hela vägen hem

Jag tror att det är dit vi måste. Vi måste tillbaka till Gud för att finna oss själva. Precis som Jesus berättar det i den liknelse jag inledde med att läsa från Luk 15.

Berättelsen är Jesu analys av vår livskamp och hans vägledning till alla oss som längtar hem, för berättelsen om honom som vi kallar för ”den förlorade sonen” är i själva verket berättelsen om oss alla. Här har du huvudpunkterna: Gud har skapat oss, men vi har lämnat Gud. Vi har slarvat bort arvet. Det räcker med en minut framför vilken nyhetssändning som helst för att konstatera det.

Men vägen hem är fortfarande öppen. Den som söker Gud i ödmjukhet kommer att tas emot. Vår väg hem till Gud blir därför också vägen tillbaka till oss själva och till allt vi en gång skapades att vara. För det är Gud som har gjort oss till vad vi är och som förvandlar oss till att göra det goda, han från början bestämt oss till.

Men här är vårt problem. Vi nöjer oss ofta med för lite. Den vilsne sonen speglar sig i falska spegelbilder. Så länge andra tjänar på honom blir han bekräftad. Men när hans pengar är slut håller inte den gamla självbilden längre. Han förkastas och blir ensam, och bilden av den unge framgångsrike och intressante mannen slås i spillror. Och då vet han inte längre vem han är. Allt faller. Han hamnar bland svinen. Men du… lyssna nu… ibland är våra kriser våra bästa vänner. För utan dem skulle vi aldrig omorientera och därför heller aldrig hitta hem igen.

Där i krisen, vid svinhoarna, kommer han till besinning. Ordagrant står det faktiskt att han ”kom till sig själv”. Det är bra. Självinsikt är en förutsättning för mycket annat. Men han var inte hemma än.

Då börjar han gå hemåt. Det är också bra. För insikter måste leda till att vi börjar ta steg i rätt riktning. Det hjälper inte med att du förstår viktiga saker om du inte börjar handla efter dem.

Så nu börjar den unge mannen ta nya steg mot en bättre framtid, baserade på nya insikter och bättre värderingar. Vilket är bra. Men han är inte hemma än.

På vägen hem börjar han söka försoning. Det är t.o.m. ännu bättre. För om vi inte söker försoning blir vi aldrig fria. ”Utan förlåtelsen är vi fjättrade till den människa som har skadat oss”, skriver Desmond Tutu. Och utan att själva be om förlåtelse blir vi aldrig fria från vår skuld.

Så, allt detta är bra. Den unge mannen är på rätt väg.

Men han är inte hemma än.

När kommer då den förlorade sonen hem? Var får förlorade söner och döttrar ro? Här är Jesu vägledning. Det är först i faderns famn den förlorade sonen kommer hem. Det är först där han får ta av sig det gamla och klä sig i något nytt.

Det här är vad jag tror att Bibeln säger. Du får inte stanna vid svinhoarnas insikter eller halvvägs hemma med att du tagit ett antal goda steg, eller ens med förståelsen att du behöver försonas. För du blir hel först i Guds famn. Du är inte hemma förrän du kommer hem.

Det är först där, i Guds odelade ja över ditt liv, bilden av vem du är blir mer än en självbild du ständigt måste jobba på. Det är först där du blir en avbild av Gud, ett barn som blir älskat på rätt sätt och som kan börja förstå vad det är.

Allt detta, hela denna märkliga helandeprocess, där blicken stegvis lyfts från självbespeglingen i dammen och vågar möta Guds lysande ansikte, sammanfattas i sin essens, i dessa ord, 1 Joh 4:19: ”Vi älskar därför att han först älskade oss.”

Förstår du vad du läser? Detta är så mycket mer än ett platt och krampaktigt: ”Älska dig själv.”

Bibelns vägledning är istället: ”Låt dig bli älskad av Gud”. För där i Guds varma famn går tjälen ur själen och så kan också du börja älska, både dig själv och andra.

Nattvardskö och hemväg

Nu ska vi fira nattvard. Det blir bra. Då kan du se nattvardskön som din väg hem. Som när den förlorade sonen inte stannade vid svinhoarna eller på halva vägen, utan fortsatte hela vägen in i fadersfamnen.

Och när du tar emot bröd och vin, och hör orden uttalas över dig, ”för dig utgiven”, ”för dig utgjutet”, kan du spegla dig i det ansikte som lyser över ditt liv. Och när du tar emot nattvarden är det bara du och Gud, för ett livsviktigt ögonblick. Och hos honom finns bara ett ja.

Predikan hållen i Korskyrkan, Borås 170305, Micael Nilsson, den första i en serie över sju söndagar om gudsbild och självbild, ”Om Gud hade en mobiltelefon så skulle han ha dig som bakgrundsbild i den”.

Till Guds avbild

”Herre, vad är en människa att du bryr dig om henne, en dödlig att du räknar med honom?” Ps 144:3

Oönskade barn

Jag var ett oönskat barn. Två ungdomar möttes. Jag var resultatet av det. Och det är inte så svårt att gissa hur de första tecknen på min existens väckte stor oro i en ung tonårstjejs liv. Mamma och pappa fick veta att de nu fick se till att gifta sig och ta hand om detta lilla barn, nästan som när man måste ta konsekvenserna av ett brott.

Så kom jag till världen. Till världen… där mormor tog emot. Min mormor är en av mitt livs två hjältinnor… (Behöver jag säga att den andra är min fru. Dessa två båda som burit omkring på och tagit hand om mig.) Min mormor är en historia för sig, på alla möjliga sätt.

Min stora, pratsamma, bullriga, varma mormor var också ett oönskat barn. Fast i en helt annan tid. Född 50 år tidigare bar hon sitt kainsmärke livet igenom. Också hon var frukten av ett hastigt möte, ”en man från Jösse härad” på genomresa, viskade hon fram, när hon en enda gång i livet tog sats för att berätta för mig. Och en enda gång hade hon besökt honom, d.v.s. tagit bussen till Arvika för att leta upp hans grav. Hon hade ett fotografi därifrån. Det föreställde en gammal gravsten. Det var hennes enda minne av sin pappa, som kom och gick och aldrig dök upp igen. Själv fick hon växa upp hos släkten i Askersby när mamma i Svenserud bildade ny familj med annan man.

”Oäkta” stod det i kall skrift efter hennes namn i kyrkans bokföring, fast ingenting kunde vara mer fel, för var det något min mormor var så var det äkta.

Hon slogs som en lejoninna för mig, för att jag aldrig skulle behöva bära hennes kainsmärke ”oäkta”. Hos henne fick vi bo, mamma och jag, under mitt första år i livet, och när det gråtande barnet blev för mycket för en ung tonåring var det mormor som bar mig genom natten. Men kanske bar hon också omkring på sig själv där i köket; bar mig som hon önskat att någon burit henne och helat hennes sår. Ja, ju mer jag tänk på den bilden desto oklarare har det blivit för mig: Vem bar egentligen vem? Bar den vuxne barnet eller var det barnet som bar den vuxne. Kanske är sanningen den att två oönskade barn bar varandra.

Du är också ett oönskat barn. Kanske inte på samma sätt, men på något sätt. Åtminstone om de har rätt som säger att det inte finns någon Gud och att du inte alls är skapad i ordets egentliga mening, utan snarare tillbliven, ett resultat av ren och skär slump, en osannolik produkt av en explosion med påföljande evolution, där ingen Gud någonsin velat ditt liv, vävt dig samman i moderlivet eller lett i glädje över din födelse.

Minnesförlust

Det är smärtsamt att följa någon man stått nära och älskat genom en demenssjukdom. Det är nästan mer än man klarar av. Först suddas minnet av enskilda händelser bort. Då kan man nästa skratta åt alltihop. ”Så tokigt det blev.” Men i takt med att utsuddandet blir allt mer effektivt blir det också svårare med skrattet. Namnen på bekanta försvinner. Cirkeln krymper. Tids nog bleknar också namnet på de närmaste; barn och barnbarn blir främlingar man tycker att man känner igen, men inte riktigt får tag på. Minnena blir som en hal tvål i duschen. De halkar bara omkring och går inte riktigt att få greppet om.

Sist glömmer man det egna, vem man själv är, vad man gjort i livet och tyckt vara viktigt. Vem man älskat. Den egna identiteten försvinner in i glömska. Och så släcks människan ner. För minnesförlusten är en enorm förlust. Med minnet förlorar vi nästan oss själva.

Man skulle kunna se sekulariseringen som en enda stor minnesförlust. Jag är så gammal att jag varit med om att varje skoldag började med psalmsång och andakt.

”Din klara sol går åter opp.

Jag tackar dig min Gud.

Med kraft och mod och nyfött hopp

jag höjer glädjens ljud.”

Så sjöng man i Åmbergsskolan, till tramporgel, under mina tre första skolår. Och det var verkligen inte så illa alls. Jag kan inte minnas några arga föräldrar som rasade mot psalmsång. Och att som barn få börja skoldagen med tacksamhet över ännu en ny dag, under klar sol och inför en Gud som bryr sig… Vad har man ersatt det med som blivit bättre?

Man skulle kunna se sekulariseringen som en slags minnesförlust, snarare än en upplysning, d.v.s. en utveckling till det bättre, som en och annan förstås hävdar. Men om sekulariseringen vore en upplysning, varför lever vi då inte i ett starkare ljus, d.v.s. i samförstånd och empati, i frihet och tillfredsställelse, nu när vi ingen Gud har? Varför går vi då med böjda nackar och tunga steg genom livet? Varför all denna uppgivenhet och livsleda?

Nej, man skulle kunna se sekulariseringen som en slags minnesförlust där Gud glömts bort, och där vi därför också glömt vilka vi själva är eller varför vi ens lever på den här jorden. För hur ska vi kunna förstå det utan den Gud som ville våra liv?

Jag tycker att sekulariseringen gjort människan fattig. Någon sa det ungefär så här: Kopernikus lärde oss att människan var ett dammkorn i universum. Darwin lärde oss att vi var djur. Marx lärde oss att vi är materia. Freud menade att vi definieras av vår sexualdrift. Kapitalismen ser oss som konsumenter.

Och vad blir kvar? En biologisk maskin… en naken apa utan svans eller livsmening… vilsna barn i ett oändligt Universum… Vintergatans oönskade gatubarn?

Vad kostar en människa?

”Du är värd exakt 1,880,010 dollar.”

Jag ryggar tillbaka inför den krassa siffran. Webbsidan ”Human for sale” värderar människors liv utifrån fyra kriterier: 1) fysik, 2) intelligens, 3) livsstil och 4) personlighet. Jag försöker svara så gott jag kan på alla frågor och får veta att jag är värd 1,880,010 dollar. Exakt.

Lite intressant är det ju ändå. Jag gör om testet och låtsas istället vara en tio år äldre kvinna i ett fattigt afrikanskt land, bara för att se om mina farhågor kommer att besannas, vilket de gör då jag nedvärderas till 402,960 dollar. Jag försöker igen med min gamla svärmor, 90 år gammal och svårt dement. Prislappen blir så låg att jag inte ens vill återge den, för siffrorna är så kalla att jag fryser långt inne i själen.

Kan man verkligen räkna ut en människas värde?

Vad är det i så fall som bestämmer det?

Kampen står hård omkring din identitet. Vem är du? Vad är du värd? Hur ser du på dig själv? Vad känner du inför det du ser?

Många av oss får kämpa med en otydlig, eller kanske i värsta fall t.o.m. med en helt förvriden självbild. Vi dras åt olika håll och mellan olika viljor, och slits mellan vilka vi vill vara och vad andra vill.

En del har en grandios självbild, d.v.s. en orimlig, orealistisk och uppblåsbar självbild. Fast de är få. Fler får istället brottas med dålig självkänsla, kanske t.o.m. med självförakt. För om vi är oönskade barn är vi ju till slut så oändligt ensamma. Och hur i all världen ska vi då få ihop vår trasiga självbild, när den ligger i skärvor, som en krossad kristallvas någon kastat i marken?

Bibeln förankrar människovärdet i Gud. På prislappen står det ”ovärderlig”. Så här berättar 1 Mos 1:26 om Guds beslut att skapa människan, ”Gud sade: ’Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.’”

”Vad är en människa?”, frågar kung David i Ps 144. Och Bibeln svarar: Människan är skapad till Guds avbild. Detta slår vakt om hennes värde.

I en i och för sig svår, men också viktig text från 1 Mos 9:6 återanvänder Bibeln begreppet och låter det stå som ett skyddande tecken över människans liv: ”Den som utgjuter människoblod, hans blod skall utgjutas av människor, ty Gud gjorde människan till sin avbild.” D.v.s. ingen får döda en annan människa, eftersom den människan, vem han eller hon än må vara, är skapad av Gud och till Gud, som ”Guds avbild”. Med andra ord, orden ”Guds avbild” är ett skyddande tecken över ditt liv. Du är inte vad som helst som vem som helst får göra vad han eller hon vill med, för du är skapad av Gud, till Gud, som ”Guds avbild”.

I den evige Värderingsmannens ögon

Så, efter många timmars bibelstuderande, här är min slutsats: Varje människa är Guds avbild. Det betyder att vårt värde inte ligger i vår ålder, i vad vi kan eller äger, i hur vi ser ut eller kan prestera, utan i vad vi är skapade till att vara. Du finns för att Gud finns och för att Gud ville ditt liv. Skönheten ligger i Betraktarens ögon. Därav ditt orubbliga värde. Det är helt enkelt okränkbart. Den ofödde, den nyfödde, den unge, den gamle och den döende vägs på samma våg och bedöms i den evige Värderingsmannens ögon som… ovärderliga.

Jag tänker dessutom att korset, Jesu kors, ser ut som en gammal balansvåg. Som en gammal våg där människan vägs och värderas så högt att Kristus själv är beredd att ge sitt liv för hennes skull.

När människan vägs mot krassa och kalla vikter av stål, så som skönhet, hälsa, ålder, duktighet, kompetens och produktivitet behövs en tung och stabil motvikt.

Bibelorden om att människan är skapad till Guds avbild är denna motvikt. Ditt värde är inte förhandlingsbart, eftersom varje människa, sjuk eller frisk, stark eller svag, fattig eller rik, ung eller gammal… ja, jag vågar till slut skriva, i ljuset av mitt evighetshopp, död eller levande; eftersom varje människa är oändligt högt värderad och skapad för något oerhört.

Men, lyssna nu, orden om att vi är skapade till Guds avbild handlar inte bara om vårt värde utan också om vår identitet, d.v.s. om vilka vi innerst inne är. Orden är en spegel. Det är först genom dessa ord du kan förstå vem du är, vad du längtar efter eller varför du är här. D.v.s. du kan inte förneka Gud utan att också förneka någonting djupt hos dig själv, om du nu är skapad till Guds avbild.

Och någonstans är det som att vi vet det, som att vi aldrig trott på sekulariseringens ord om ett gudlöst paradis, som att vi alltid vetat bättre, åtminstone när vi var barn.

För kanske har barnet förstått det bättre än oss andra; barnet som leker prins eller prinsessa och ger sig själv en självklar huvudroll i dramats centrum. Kanske att barnet anar det den vuxne glömt efter omständigheternas oömma behandling där han eller hon istället ofta tilldelats en biroll, i dramat om det egna livet. Men visst hade barnet rätt, som såg på livet med nya ögon och klar blick, och som visste att det visst var en prins eller en prinsessa… barn till en kung… satt att regera över världen.

Ju mer jag tänker på det desto tydligare blir det. Det lilla barnet vet att det finns på jorden av stora och viktiga skäl, för det är skapat av en Gud som sagt sitt ja till hennes liv, Ps 139:13-14, 16, Svenska Folkbibeln:

”Du har skapat mina njurar,

du sammanvävde mig i moderlivet.

Jag tackar dig för att jag

är så underbart skapad.

Ja, underbara är dina verk,

min själ vet det så väl…

Alla mina dagar blev skrivna i din bok,

de var bestämda innan någon av dem hade kommit.”

Bara ett ja

Du… det verkar… om vi nu får utgå från två saker 1) Det finns en Gud, och 2) Det finns en Gud som bryr sig om att du finns… För både dessa saker behöver jag få tro för att tron ska bli tröst. Tron på en Gud som finns, men som inte bryr sig om oss blir nästan en svårare tro att förhålla sig till än tron på att Gud inte alls finns.

Men tron på en Gud som också bryr sig om att jag finns, och som sagt sitt ja till mig, som Paulus skriver det i 2 Kor 1:19: ”i honom finns bara ett ja”, så att när jag föddes, oavsett vad alla andra sa, så fanns Gud där, i det där rummet den där dagen och sa sitt otvetydiga ”ja” till detta nya och sköra lilla liv… Ja, om jag får utgå från det så verkar det som att det inte finns några oönskade barn alls.

Och får jag då hjälp att förstå vad detta betyder, och hur högt värderad jag är, och hur noggrant planerad min tid är, ”Alla mina dagar blev skrivna i din bok, de var bestämda innan någon av dem hade kommit.”, då kan helandet börja.

Är du med mig nu? Tro inte allt som sagts om dig. Tro inte heller allt du själv säger om dig. De där orden ”jag är så dum”, ”jag är hopplös”, ”jag är värdelös”, ”jag är misslyckad”, är helt enkelt inte sanna. Du är inte oönskad. Du är skapad. Och skapad för någonting oerhört; för det högsta syfte någon kunde ha, inte för att förverkliga något eget lite pytteprojekt under 70-80 år som du kallar för din karriär, eller ditt självförverkligande. Du är skapad till Guds avbild, för att leva med och för Gud.

Men det är sant att vi lämnat Gud och gått sönder, och det är sant att livet varit hårdhänt mot oss alla, och det är sant att många av oss kämpar en livslång kamp med hur vi känner för allt och framförallt för oss själva. Och därför kom Jesus, för att vi behöver en frälsare, som hjälper oss tillbaka till Gud så att vi som gått sönder kan bli restaurerade och återskapade igen. Och hur det går till ska vi hjälpa varandra att förstå med under de veckor som nu ligger framför, genom ett antal predikningar och föreläsningar, genom att vi samtalar med varandra i husgrupper och kanske andra spontana samtalsgrupper där vi delar tankar och liv med varandra, men där också din personliga andaktsstund, i bön och eftertanke blir viktig, och där vår bok förhoppningsvis kan bli till hjälp.

Kan en mamma glömma sitt barn?

Men låt oss nu stanna upp och bli stilla, just här och just nu, inför den Gud som söker vår uppmärksamhet. För här är hans ord till den som trodde sig vara ett oönskat barn, och håll med om att de överklagar den tanken kraftfullt. Orden som uttalades en gång över Jerusalems nedrivna murar får nu också uttalas över det som rivits ner och ödelagts i ditt liv, över dina murar och gränser, över din integritet och identitet, Jes 49:15-17: ”Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om hon skulle glömma, glömmer jag aldrig dig. Nej, ditt namn är skrivet i mina händer, jag tänker ständigt på dina murar. De som skall bygga upp dig kommer skyndande, de som rev ner och förstörde drar bort.”

Predikan hållen i Korskyrkan, Borås 170219, Micael Nilsson, den första i en serie över sju söndagar om gudsbild och självbild, ”Om Gud hade en mobiltelefon så skulle han ha dig som bakgrundsbild i den”.