Etikettarkiv: kristna högtider

Till Guds avbild

”Herre, vad är en människa att du bryr dig om henne, en dödlig att du räknar med honom?” Ps 144:3

Oönskade barn

Jag var ett oönskat barn. Två ungdomar möttes. Jag var resultatet av det. Och det är inte så svårt att gissa hur de första tecknen på min existens väckte stor oro i en ung tonårstjejs liv. Mamma och pappa fick veta att de nu fick se till att gifta sig och ta hand om detta lilla barn, nästan som när man måste ta konsekvenserna av ett brott.

Så kom jag till världen. Till världen… där mormor tog emot. Min mormor är en av mitt livs två hjältinnor… (Behöver jag säga att den andra är min fru. Dessa två båda som burit omkring på och tagit hand om mig.) Min mormor är en historia för sig, på alla möjliga sätt.

Min stora, pratsamma, bullriga, varma mormor var också ett oönskat barn. Fast i en helt annan tid. Född 50 år tidigare bar hon sitt kainsmärke livet igenom. Också hon var frukten av ett hastigt möte, ”en man från Jösse härad” på genomresa, viskade hon fram, när hon en enda gång i livet tog sats för att berätta för mig. Och en enda gång hade hon besökt honom, d.v.s. tagit bussen till Arvika för att leta upp hans grav. Hon hade ett fotografi därifrån. Det föreställde en gammal gravsten. Det var hennes enda minne av sin pappa, som kom och gick och aldrig dök upp igen. Själv fick hon växa upp hos släkten i Askersby när mamma i Svenserud bildade ny familj med annan man.

”Oäkta” stod det i kall skrift efter hennes namn i kyrkans bokföring, fast ingenting kunde vara mer fel, för var det något min mormor var så var det äkta.

Hon slogs som en lejoninna för mig, för att jag aldrig skulle behöva bära hennes kainsmärke ”oäkta”. Hos henne fick vi bo, mamma och jag, under mitt första år i livet, och när det gråtande barnet blev för mycket för en ung tonåring var det mormor som bar mig genom natten. Men kanske bar hon också omkring på sig själv där i köket; bar mig som hon önskat att någon burit henne och helat hennes sår. Ja, ju mer jag tänk på den bilden desto oklarare har det blivit för mig: Vem bar egentligen vem? Bar den vuxne barnet eller var det barnet som bar den vuxne. Kanske är sanningen den att två oönskade barn bar varandra.

Du är också ett oönskat barn. Kanske inte på samma sätt, men på något sätt. Åtminstone om de har rätt som säger att det inte finns någon Gud och att du inte alls är skapad i ordets egentliga mening, utan snarare tillbliven, ett resultat av ren och skär slump, en osannolik produkt av en explosion med påföljande evolution, där ingen Gud någonsin velat ditt liv, vävt dig samman i moderlivet eller lett i glädje över din födelse.

Minnesförlust

Det är smärtsamt att följa någon man stått nära och älskat genom en demenssjukdom. Det är nästan mer än man klarar av. Först suddas minnet av enskilda händelser bort. Då kan man nästa skratta åt alltihop. ”Så tokigt det blev.” Men i takt med att utsuddandet blir allt mer effektivt blir det också svårare med skrattet. Namnen på bekanta försvinner. Cirkeln krymper. Tids nog bleknar också namnet på de närmaste; barn och barnbarn blir främlingar man tycker att man känner igen, men inte riktigt får tag på. Minnena blir som en hal tvål i duschen. De halkar bara omkring och går inte riktigt att få greppet om.

Sist glömmer man det egna, vem man själv är, vad man gjort i livet och tyckt vara viktigt. Vem man älskat. Den egna identiteten försvinner in i glömska. Och så släcks människan ner. För minnesförlusten är en enorm förlust. Med minnet förlorar vi nästan oss själva.

Man skulle kunna se sekulariseringen som en enda stor minnesförlust. Jag är så gammal att jag varit med om att varje skoldag började med psalmsång och andakt.

”Din klara sol går åter opp.

Jag tackar dig min Gud.

Med kraft och mod och nyfött hopp

jag höjer glädjens ljud.”

Så sjöng man i Åmbergsskolan, till tramporgel, under mina tre första skolår. Och det var verkligen inte så illa alls. Jag kan inte minnas några arga föräldrar som rasade mot psalmsång. Och att som barn få börja skoldagen med tacksamhet över ännu en ny dag, under klar sol och inför en Gud som bryr sig… Vad har man ersatt det med som blivit bättre?

Man skulle kunna se sekulariseringen som en slags minnesförlust, snarare än en upplysning, d.v.s. en utveckling till det bättre, som en och annan förstås hävdar. Men om sekulariseringen vore en upplysning, varför lever vi då inte i ett starkare ljus, d.v.s. i samförstånd och empati, i frihet och tillfredsställelse, nu när vi ingen Gud har? Varför går vi då med böjda nackar och tunga steg genom livet? Varför all denna uppgivenhet och livsleda?

Nej, man skulle kunna se sekulariseringen som en slags minnesförlust där Gud glömts bort, och där vi därför också glömt vilka vi själva är eller varför vi ens lever på den här jorden. För hur ska vi kunna förstå det utan den Gud som ville våra liv?

Jag tycker att sekulariseringen gjort människan fattig. Någon sa det ungefär så här: Kopernikus lärde oss att människan var ett dammkorn i universum. Darwin lärde oss att vi var djur. Marx lärde oss att vi är materia. Freud menade att vi definieras av vår sexualdrift. Kapitalismen ser oss som konsumenter.

Och vad blir kvar? En biologisk maskin… en naken apa utan svans eller livsmening… vilsna barn i ett oändligt Universum… Vintergatans oönskade gatubarn?

Vad kostar en människa?

”Du är värd exakt 1,880,010 dollar.”

Jag ryggar tillbaka inför den krassa siffran. Webbsidan ”Human for sale” värderar människors liv utifrån fyra kriterier: 1) fysik, 2) intelligens, 3) livsstil och 4) personlighet. Jag försöker svara så gott jag kan på alla frågor och får veta att jag är värd 1,880,010 dollar. Exakt.

Lite intressant är det ju ändå. Jag gör om testet och låtsas istället vara en tio år äldre kvinna i ett fattigt afrikanskt land, bara för att se om mina farhågor kommer att besannas, vilket de gör då jag nedvärderas till 402,960 dollar. Jag försöker igen med min gamla svärmor, 90 år gammal och svårt dement. Prislappen blir så låg att jag inte ens vill återge den, för siffrorna är så kalla att jag fryser långt inne i själen.

Kan man verkligen räkna ut en människas värde?

Vad är det i så fall som bestämmer det?

Kampen står hård omkring din identitet. Vem är du? Vad är du värd? Hur ser du på dig själv? Vad känner du inför det du ser?

Många av oss får kämpa med en otydlig, eller kanske i värsta fall t.o.m. med en helt förvriden självbild. Vi dras åt olika håll och mellan olika viljor, och slits mellan vilka vi vill vara och vad andra vill.

En del har en grandios självbild, d.v.s. en orimlig, orealistisk och uppblåsbar självbild. Fast de är få. Fler får istället brottas med dålig självkänsla, kanske t.o.m. med självförakt. För om vi är oönskade barn är vi ju till slut så oändligt ensamma. Och hur i all världen ska vi då få ihop vår trasiga självbild, när den ligger i skärvor, som en krossad kristallvas någon kastat i marken?

Bibeln förankrar människovärdet i Gud. På prislappen står det ”ovärderlig”. Så här berättar 1 Mos 1:26 om Guds beslut att skapa människan, ”Gud sade: ’Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.’”

”Vad är en människa?”, frågar kung David i Ps 144. Och Bibeln svarar: Människan är skapad till Guds avbild. Detta slår vakt om hennes värde.

I en i och för sig svår, men också viktig text från 1 Mos 9:6 återanvänder Bibeln begreppet och låter det stå som ett skyddande tecken över människans liv: ”Den som utgjuter människoblod, hans blod skall utgjutas av människor, ty Gud gjorde människan till sin avbild.” D.v.s. ingen får döda en annan människa, eftersom den människan, vem han eller hon än må vara, är skapad av Gud och till Gud, som ”Guds avbild”. Med andra ord, orden ”Guds avbild” är ett skyddande tecken över ditt liv. Du är inte vad som helst som vem som helst får göra vad han eller hon vill med, för du är skapad av Gud, till Gud, som ”Guds avbild”.

I den evige Värderingsmannens ögon

Så, efter många timmars bibelstuderande, här är min slutsats: Varje människa är Guds avbild. Det betyder att vårt värde inte ligger i vår ålder, i vad vi kan eller äger, i hur vi ser ut eller kan prestera, utan i vad vi är skapade till att vara. Du finns för att Gud finns och för att Gud ville ditt liv. Skönheten ligger i Betraktarens ögon. Därav ditt orubbliga värde. Det är helt enkelt okränkbart. Den ofödde, den nyfödde, den unge, den gamle och den döende vägs på samma våg och bedöms i den evige Värderingsmannens ögon som… ovärderliga.

Jag tänker dessutom att korset, Jesu kors, ser ut som en gammal balansvåg. Som en gammal våg där människan vägs och värderas så högt att Kristus själv är beredd att ge sitt liv för hennes skull.

När människan vägs mot krassa och kalla vikter av stål, så som skönhet, hälsa, ålder, duktighet, kompetens och produktivitet behövs en tung och stabil motvikt.

Bibelorden om att människan är skapad till Guds avbild är denna motvikt. Ditt värde är inte förhandlingsbart, eftersom varje människa, sjuk eller frisk, stark eller svag, fattig eller rik, ung eller gammal… ja, jag vågar till slut skriva, i ljuset av mitt evighetshopp, död eller levande; eftersom varje människa är oändligt högt värderad och skapad för något oerhört.

Men, lyssna nu, orden om att vi är skapade till Guds avbild handlar inte bara om vårt värde utan också om vår identitet, d.v.s. om vilka vi innerst inne är. Orden är en spegel. Det är först genom dessa ord du kan förstå vem du är, vad du längtar efter eller varför du är här. D.v.s. du kan inte förneka Gud utan att också förneka någonting djupt hos dig själv, om du nu är skapad till Guds avbild.

Och någonstans är det som att vi vet det, som att vi aldrig trott på sekulariseringens ord om ett gudlöst paradis, som att vi alltid vetat bättre, åtminstone när vi var barn.

För kanske har barnet förstått det bättre än oss andra; barnet som leker prins eller prinsessa och ger sig själv en självklar huvudroll i dramats centrum. Kanske att barnet anar det den vuxne glömt efter omständigheternas oömma behandling där han eller hon istället ofta tilldelats en biroll, i dramat om det egna livet. Men visst hade barnet rätt, som såg på livet med nya ögon och klar blick, och som visste att det visst var en prins eller en prinsessa… barn till en kung… satt att regera över världen.

Ju mer jag tänker på det desto tydligare blir det. Det lilla barnet vet att det finns på jorden av stora och viktiga skäl, för det är skapat av en Gud som sagt sitt ja till hennes liv, Ps 139:13-14, 16, Svenska Folkbibeln:

”Du har skapat mina njurar,

du sammanvävde mig i moderlivet.

Jag tackar dig för att jag

är så underbart skapad.

Ja, underbara är dina verk,

min själ vet det så väl…

Alla mina dagar blev skrivna i din bok,

de var bestämda innan någon av dem hade kommit.”

Bara ett ja

Du… det verkar… om vi nu får utgå från två saker 1) Det finns en Gud, och 2) Det finns en Gud som bryr sig om att du finns… För både dessa saker behöver jag få tro för att tron ska bli tröst. Tron på en Gud som finns, men som inte bryr sig om oss blir nästan en svårare tro att förhålla sig till än tron på att Gud inte alls finns.

Men tron på en Gud som också bryr sig om att jag finns, och som sagt sitt ja till mig, som Paulus skriver det i 2 Kor 1:19: ”i honom finns bara ett ja”, så att när jag föddes, oavsett vad alla andra sa, så fanns Gud där, i det där rummet den där dagen och sa sitt otvetydiga ”ja” till detta nya och sköra lilla liv… Ja, om jag får utgå från det så verkar det som att det inte finns några oönskade barn alls.

Och får jag då hjälp att förstå vad detta betyder, och hur högt värderad jag är, och hur noggrant planerad min tid är, ”Alla mina dagar blev skrivna i din bok, de var bestämda innan någon av dem hade kommit.”, då kan helandet börja.

Är du med mig nu? Tro inte allt som sagts om dig. Tro inte heller allt du själv säger om dig. De där orden ”jag är så dum”, ”jag är hopplös”, ”jag är värdelös”, ”jag är misslyckad”, är helt enkelt inte sanna. Du är inte oönskad. Du är skapad. Och skapad för någonting oerhört; för det högsta syfte någon kunde ha, inte för att förverkliga något eget lite pytteprojekt under 70-80 år som du kallar för din karriär, eller ditt självförverkligande. Du är skapad till Guds avbild, för att leva med och för Gud.

Men det är sant att vi lämnat Gud och gått sönder, och det är sant att livet varit hårdhänt mot oss alla, och det är sant att många av oss kämpar en livslång kamp med hur vi känner för allt och framförallt för oss själva. Och därför kom Jesus, för att vi behöver en frälsare, som hjälper oss tillbaka till Gud så att vi som gått sönder kan bli restaurerade och återskapade igen. Och hur det går till ska vi hjälpa varandra att förstå med under de veckor som nu ligger framför, genom ett antal predikningar och föreläsningar, genom att vi samtalar med varandra i husgrupper och kanske andra spontana samtalsgrupper där vi delar tankar och liv med varandra, men där också din personliga andaktsstund, i bön och eftertanke blir viktig, och där vår bok förhoppningsvis kan bli till hjälp.

Kan en mamma glömma sitt barn?

Men låt oss nu stanna upp och bli stilla, just här och just nu, inför den Gud som söker vår uppmärksamhet. För här är hans ord till den som trodde sig vara ett oönskat barn, och håll med om att de överklagar den tanken kraftfullt. Orden som uttalades en gång över Jerusalems nedrivna murar får nu också uttalas över det som rivits ner och ödelagts i ditt liv, över dina murar och gränser, över din integritet och identitet, Jes 49:15-17: ”Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om hon skulle glömma, glömmer jag aldrig dig. Nej, ditt namn är skrivet i mina händer, jag tänker ständigt på dina murar. De som skall bygga upp dig kommer skyndande, de som rev ner och förstörde drar bort.”

Predikan hållen i Korskyrkan, Borås 170219, Micael Nilsson, den första i en serie över sju söndagar om gudsbild och självbild, ”Om Gud hade en mobiltelefon så skulle han ha dig som bakgrundsbild i den”.

Annonser

Vad ska vi ha andra advent till?

En (slags) bön

Måndag till fredag, nio till fem: arbetsvecka.

Jag drömde en gång om revolution… om stora segrar, skaror och mirakler… Men med blicken i backspegeln tvingas jag nog konstatera att det mesta har gått till det helt vanliga… till att axla en vanlig människas vanliga ansvar… till föräldraskap och dagishämtningar, räkningar, släktmiddagar, krånglande bilar, skolgång och studier, ogräsrensning i igenväxta rabatter, renoveringsbehövande gamla hus … och till arbetsvecka efter arbetsvecka där man förväntas prestera på topp. Fast inte ens en elitidrottsman alltid klarar av att ligga på topp.

Så… måndag till fredag… arbetstid.

Därutöver, denna vecka: Måndag 14.30, bilbesiktning; 18.30 husgrupp hemma hos familjen From. Tisdag 10.00, tandläkarbesök. Onsdag 06.00 morgonbön i vår kyrka. (Kom dessutom ihåg att skicka födelsedagskort till farfar.) Torsdag 18.00, tid på gymmet. Fredag kväll, barnbarnen sover över. (Köp taco och glass!) Lördag förmiddag, kyrkans städgrupp. Ring farfar och gratulera på födelsedagen. Ta en fika på stan med Sten som har det tungt. Och, om det hinns med, klipp gräsmattan. Söndag förmiddag, gudstjänst. Därefter, förbered arbetsveckan. Och kom i säng i tid!

Jag försöker följa dig Jesus… men det är så många som tycker… och rycker… och knycker… livskraft… och så mycket som sliter och biter och kräver och kväver… Det är inte lätt att räcka till. Det är inte enkelt för en liten människa att leva upp till sina stora drömmar. Det är inte lätt med sinnesfriden.

Drömmen om det stora göms… och glöms… så ofta bakom tusen små saker… Jag försöker vara en ärlig lärjunge, en trogen äkta man, en hyfsat bra pappa och en så god vän jag kan. Men Herre…. vad blir det kvar av allt till slut? Min bön och mitt hopp är att… Mitt hopp är att alla dessa försök att leva varje dag så helhjärtat en splittrad människa förmår… och att göra det för dig… ändå till sist ska var mitt bidrag till något större. För jag drömmer fortfarande om något större, om än på annat sätt.

Dag efter dag… vardag efter vardag… Vanliga dagar i en oändlig rad… Jesus, visst kommer du väl ihåg vad du har lovat? Tv:n står på och nyhetsbilderna förkunnar fasa, fruktan… förtvivlan. Visst kommer du väl ihåg? För du har lovat att en av alla dessa dagar… En av alla dessa tvättdagar, eller familjedagar, eller arbetsdagar, eller orosdagar eller glädjedagar… En av alla dessa dagar ska bli den bästa av alla dagar, för en av dessa dagar ska du komma tillbaka.

Andra advent – hur kul är det?

Det är andra advent idag. Hur kul är det? Jag menar… Första advent är fest. Första advent är tradition. ”Hosianna, Davids son…” sjungs det för fulla halsar i fulla kyrkor. Och vi tänder ljus och äter lussebullar med saffran i, oavsett om vi tycker om det eller inte, för det är så det ska vara. Bara för… bara för att det är första advent.

Men den som tyckte att första advent var så bra att man återvänder till gudstjänsten även andra advent möter istället, i allt för många kyrkor i vårt land, något som ser ut som dagen efter festen, med rätt tomma kyrkor. För vad ska vi ha andra advent till? Låt oss ta reda på det.

Först: Advent betyder ”ankomst”. Och ankomst betyder att någon kommer.

Adventstiden består av fyra söndagar. Var och en av dessa fyra söndagar handlar om att vänta på någonting, ur fyra olika vinklar. Den första advent handlar om hur Jesus kom ridande på en åsna in i Jerusalem. Den söndagen handlar om att Jesus är annorlunda. Han kom inte på en vit stridshingst, utan på en åsna. Det är en märklig bild, nästan lite löjeväckande. En kung rider på en ståtlig häst. Den som rider på en åsna kommer nästan som en narr, inte sant? Och så kom Jesus, underifrån, inte uppifrån. Han kom med frid, inte med strid. Han kom i enkelhet och ödmjukhet, Gud nedbländad… för att inte utplåna vår fria vilja… för att kunna komma oss så nära att han kunde vinna våra hjärtan.

Den andra söndagen i advent handlar om riket som kommer. För en kung har ett rike. Hur ser Jesu rike ut? Vad är det han bjuder oss till? Sådana frågor berör andra advent.

Den tredje advent handlar om Johannes döparen, som var en man som gav sitt liv åt att peka på Jesus. Han är en vägvisare. En vägvisare till Guds rike. Kan man bli något större än det? Här är utmaningen till dig som själv funnit vägen att också hjälpa andra till rätta.

Den fjärde advent handlar om Maria, Jesu mamma. Många väntade på Messias, Frälsaren. Men ingen har någonsin väntat på Jesus som Maria. Hon, en mamma som längtar efter sitt barn, får slutligen hjälpa oss med vår egen längtan. Och så förbereds vi för att ta emot julens budskap om hur Gud kommer till oss genom barnet i krubban.

Kärnbudskapet ”Gud med oss”

Budskapet om hur Gud en gång kom till oss är kärnbudskapet i den kristna tron. (Orkar du med lite grundläggande teologi en stund?) Bibeln säger att vi har gått bort från Gud. Människan skapades med en fri vilja, för Gud hatar tvång. Utan den fria viljan vore människan en slags robot. Men det är du inte. Du är en människa med denna förmåga att grubbla, att värdera, att vilja och att välja. Människor, maktmänniskor, kommer att försöka kränka din fria vilja, men aldrig Gud. För det var så han ville ha dig, grubblande, tänkande och kännande… levande, med en egen vilja. Och därför skapade Gud dig t.o.m. med den märkliga rätten att välja bort Gud själv. Tänk på det en liten stund. Vad säger detta om Gud? Vad säger detta om Guds syn på dig? Gud gav dig t.o.m. rätten att säga nej till Gud själv. Men han gav dig också rätten att säga ja.

Och där börjar Bibeln, med berättelsen om en livsbejakande Skapare som ville våra liv, men också med berättelsen hur människan valde att bli sin egen Gud.

Det var inte ett bra beslut. Det finns religioner som gjort detta till sitt evangelium. ”Du kan bli Gud” säger de. Eller t.o.m. – som man ofta kan höra i mötet med den så kallade nyandligheten – du ÄR Gud. ”Det låter bra”, tycker den stolta delen av mig. ”Lyssna till det där Micael”, säger mitt högmod. Men du… det är inget evangelium alls. Inte vid närmare eftertanke. Vid närmare eftertanke kan jag inte tänka mig en större ensamhet. För om jag är Gud då är jag ju helt lämnad till mig själv… d.v.s. fullständigt ensam. Då har jag ingen Gud att stå till svars för när mitt ego, min självupptagenhet, denna tragiska vridning inåt det egna, behöver en motvikt i samvetet. Och jag har heller ingen Gud att gå till som kan bli min frälsare och min hjälpare.

Den gamla tron på att människan kunde vara Gud ledde i slutändan till en värld full av krig, maktkamp och förtvivlan. Människan valde bort Gud och gick vilse i tillvaron. Därav all trasighet omkring oss.

Gud eller Guds?

Tänk vilken skillnad en enda bokstav kan göra. En enda bokstav blir skillnaden mellan fullständig vilsenhet och vägen hem igen. Bibeln säger inte att du är Gud, men att du är Guds, en Guds son eller dotter, och att det därför bara är hos Gud du finner ro och kan försonas med livet.

Gud har ett rymligt hus

Lyssna till Jesus, Joh 14:1-6: ”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.” Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.

Den sticker i ögonen… Den provocerar som få andra bibelverser, Joh 14:6: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”

Dessa ord är helt enkelt för magstarka för vår tid… vilket de för övrigt också var för den tid som först mötte dem.

– Jag är enda vägen till Gud, säger Jesus, och blir hur politisk inkorrekt som helst.

Att tala om en religion som den enda vägen låter intolerant, inte sant? Men, å andra sidan, stämmer det inte alls med vem Jesus var. Läs själv. Vad Jesus nu än var så var han knappast intolerant. Hans motståndare anklagade honom istället för att vara alldeles för tolerant. För de förstod inte Jesu nåd. De tänkte att han var slapphänt och undrade hur det skulle se ut i deras samhälle om man inte fördömde syndaren hårt. Skulle det inte leda till moralens förfall? Så… nej, intolerans beskyllde man aldrig Jesus för.

Den ”enda vägen” måste vara den som går uppifrån och ner

Du måste förstå vad Bibeln säger i det stora för att förstå denna enskilda vers. Den säger då, till att börja med, att vi inte alls kan komma till Gud längre. Vi kan förstås alla be, och Gud hör bön. Men det är ändå sant att vi är så förstörda av det liv vi levt utan Gud att vi inte kan finna hem till Gud utlämnade åt oss själva.

I 1 Tim 3:16 skriver aposteln Paulus om Gud att Gud ”ensam är odödlig” och ” bor i ett ljus som ingen kan nalkas, han som ingen människa har sett eller kan se.”

Det är detta som ligger bakom Jesu ord om den enda vägen till Gud. Eftersom vi lämnat Gud och gått vilse och inte längre kan komma till Gud så finns det bara en väg tillbaka hem igen och det är Guds väg till oss.

Det är lite som för de 33 gruvarbetarna i Chile som satt fast i en gruva, 69 dagar hösten 2010. Gruvan rasade. De fastnade mer än 600 meter under marken. Det gick hela 19 dagar utan någon kontakt innan borren trängde ner till dem.

Dessa män kunde inte komma upp av egen kraft. Det fanns ingen väg upp ur gruvan. Vägen måste öppnas uppifrån.

Och så säger Bibeln att det är. Vi är hopplöst fast i oss själva. Vi kan inte komma ut ur vårt mörker av egen kraft. Den enda vägen ut blir därför inte vår väg till Gud utan Guds väg till oss.

Berättelsen om Jesus är berättelsen om en Gud som älskar för mycket för att sitta kvar i sin himmel och se oss förgöra oss själva. Berättelsen om Jesus är berättelsen om hur Gud kommer till dig som inte kan komma till Gud. Gud har stigit ner. Gud har stigit in i våra liv. Och därför kan Paulus, som ju skrev att Gud bor i ett ljus som ingen kan nalkas, också säga till folket i Aten i sin predikan i Apg 17: ”han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till.”

Hos Jesus blir dessa verser inte en motsättning. Gud är oändligt stor och lika oändligt nära, på en och samma gång, i Jesus från Nasaret. Och det är advent. Gud har kommit. Vår ensamhet är bruten. Och varje gång du kommer till Jesus så kommer Gud till dig, en gång till.

Vi lever fortfarande i advent!

Men advent har ännu ett budskap. Här är saken: Vi lever fortfarande i advent. Vi har liksom firat första advent. D.v.s. Jesus har redan kommit. Nu lever vi i andra advent, d.v.s. det där som handlade om att vänta på hans rike.

Lyssna till Jesus en gång till: ”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är.”

Jag är buren av ett löfte. Jesus säger att Himlen är en plats med många rum. Himmelriket har rum för dig. Så låt oss se till att Himmelrikets ambassad, d.v.s. kyrkan inte blir en liten trång plats där ingen får rum, om vi nu ska representera ett rike med utrymme för alla.

Detta behöver sägas, för sanningen är att det finns andliga miljöer där jag får trångpanik, där få, om ens någon får rum, där man kör med folk och drar snäva linjer för hur man ska vara för att passa in. Men om Gud har ett rike med många rum måste kyrkan redan här och nu byggas rymlig.

Jag tycker så mycket om bilden av Jesus som bereder plats och utrymme för oss.

Inte heller är Himlen en främmande plats. Även om ingen av oss varit där än så kommer vi känna det som att vi kommer hem den dag vi kommer dit. Jesus kallar nämligen Himlen för ”min Faders hus”. Och om Himlen är din faders hus, och du är Guds barn, betyder det att du är barn i huset. Dessutom blir jag så förunderligt varm i hjärtat av Jesu ord om att han ska hämta oss en dag för att vi ska vara där han är. För tänk att han vill det! Tänk att han vill att vi ska vara med!

Detta är adventets hopp. Utan det skulle jag nog förtvivla och förtvina. Jag älskar Guds skapelse, men orkar ofta inte längre se på de naturprogram på TV jag alltid älskat, för i slutet, när vi njutit av naturen och djurlivet får vi ofta se bilder av hur djuren dör, hur regnskogen skövlas, hur haven fylls av skräp och hur isarna smälter när själva jorden fått feber… Och då vill man helst stänga av. Fast det inte går.

I advent finns ett hopp. Jesus ska komma tillbaka. Världen ska inte sluta i undergång. Tillvaron ska återställas och återskapas. Så skriver Paulus… nej han inte bara skriver… han tecknar med sin penna en så vacker bild av hoppet i Rom 8:19-22 (NLB): ”…hela skapelsen är i spänd förväntan inför den dag när Gud ska låta sina barn få uppstå. Allt på denna jorden har kommit vid sidan av sitt syfte. Gud tillät att det blev så, men han gjorde det i hopp om att det en gång ska befrias. För den dagen kommer, när synd, död och förruttnelse ska försvinna, och allt skapat ska få dela den härliga frihet som Guds barn njuter av. För vi vet att hela naturen med både djur och växter, ja allt skapat, väntar på denna stora händelse.”

Jag har varit i länder där maktmänniskor och diktatorer försökt förbjuda kyrkans förkunnelse om Jesu återkomst. Och jag förstår varför. Detta budskap utmanar världens maktmissbrukare så djupt. Deras makt ska ta slut. Min Jesus ska stå för sitt löfte. Och i den tron vill jag fira advent.

Här och nu

Vad gör man av ett sådant här budskap? Det var det där med din fria vilja, inte sant? Det bestämmer ingen annan i ditt ställe. För det bestämmer du. Men om du vill kan du välja att möta honom, som kom en gång och som snart ska komma igen, just nu och just här i en enkel men bottenärlig bön, för ”han är ju inte långt borta från någon enda av oss.”