Författararkiv: micaelnilsson

Om micaelnilsson

Jag heter Micael. Du finner mig i Korskyrkan, Borås, där jag arbetar som pastor. Vill du veta mer om oss finns mer att läsa på www.korskyrkan.org. Här publiceras predikningar, bibelstudier och andra kortare texter. Om du finner något läsvärt blir jag glad. Vill du fråga om något eller ta kontakt av annan anledning ör du välkommen att göra det. Min mailadress är: mail@micaelnilsson.com.

4 saker jag lärt mig under 30 år som pastor, del 2

Inget annat än den första kärleken duger som drivkraft för den som vill vara en tjänare

Micael Nilsson, Korskyrkan den 22 februari 2017

Drivkrafter

Söndagen den 4 januari 1987 välkomnades Maria och jag som pastorspar i Betelförsamlingen i Fornåsa i Östergötland. När nu trettio år hade gått behövde vi stanna upp en stund för att försöka minnas vad vi varit med om.

Några dagar senare satte jag mig ner för att förbereda en predikan. Jag hade tänkt att den skulle handla om något helt annat, men körde fast, och skrev istället spontant ner denna rubrik: ”4 saker jag lärt mig under 30 år som pastor”. Jag hade ärligt talat ingen som helst aning om vad jag skulle skriva därefter, men fortsatte ändå med det första jag kom att tänka på: 1. Jag behöver Gud! 2. Inget annat än den första kärleken duger som drivkraft för den som vill vara en tjänare. 3. Man måste lära sig att hantera besvikelser. 4. Ditt liv är ditt budskap.

Förra söndagen talade om den där första upptäckten: Jag behöver Gud! Dagens predikan ska handla om den andra, d.v.s. om den nödvändiga drivkraften. Så här läser vi i Upp 2:2-5: ”Jag känner dina gärningar, din möda och din uthållighet och vet att du inte kan tåla onda människor. Du har prövat dem som kallar sig apostlar men inte är det, och du har funnit att de är lögnare. Du är uthållig, du har tålt mycket för mitt namns skull och du har inte tröttnat. Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek. Tänk på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör samma gärningar som förr. Annars kommer jag till dig och flyttar bort ditt lampställ, om du inte omvänder dig.”

I Uppenbarelseboken talar Jesus till sju församlingar. Dessa budskap skrivs ner av Johannes och blir till brev som innehåller både erkännanden och förmaningar. De ord vi läst idag är skrivna till kyrkan i Efesos. Där sägs mycket gott. Kyrkan i Efesos arbetar hårt. Kyrkan i Efesos är noga med läran. Kyrkan i Efesos är uthållig. Är inte det ett fantastiskt betyg? ”Men”, säger Jesus, ”det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek.”

Först: det handlar om drivkrafter. Och det är inte enda gången Jesus talar om detta. Vid ett annat tillfälle är lärjungarna upp över öronen entusiastiska över de resultat de fått se i sin tjänst. ”Herre, till och med demonerna lyder oss när vi uttalar ditt namn”, säger de.

Det är inte det att Jesus vill vara en glädjedödare. Sannerligen inte, men där, mitt i glädjen över framgången ser Jesus en liten skevhet som behöver rättas till, och säger: ”gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är upptecknade i himlen.”

Ett annat tillfälle är när Petrus svikit Jesus. När Jesus profeterar om att lärjungarna kommer att förneka honom svarar Petrus att även om alla andra gör det så ska han aldrig göra det. Men också Petrus sviker. När Jesus, efter sin uppståndelse, möter Petrus igen, ställer han frågan: – Petrus, älskar du mig. Och på Petrus svar att Petrus i all sin svaghet ändå älskar Jesus upprättas han med orden: – Var en herde för mina får. För mina lamm på bete. D.v.s. Jesus kallar Petrus in i tjänst, men in i en tjänst där drivkraften måste vara kärlek och inte Petrus tro på sin egen kraft.

Ett annat exempel på fel drivkraft, möter vi i berättelsen om Judas som kritiserar Maria när hon smörjer Jesu fötter med dyrbar balsam och tycker att hon istället skulle sålt sin balsam och gett pengarna till de fattiga. Men, säger Bibeln ”detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades dit.”, Joh 12:6.

Drivkrafterna är viktiga. Tankar du bilen med fel drivmedel förstör du motorn. Fel drivkrafter kanske håller dig igång i många år, men till slut kommer de att förstöra din motor. Jag tror att fel drivkrafter ofta är orsaken till utbrändhet.

Fel drivkrafter ställer dessutom till det i vår påverkan på andra människor. Om vår drivkraft är egenkärlek, snikenhet eller maktbehov kommer det att påverka vår omgivning på ett visst sätt, men om vår drivkraft istället är kärlek så kommer det att ha en god påverkan på andra.

Det finns förstås många olika slags drivkrafter. I Judas fall var det kärleken till pengar. I andras fall är det maktbegär. Människor med onda avsikter kan utnyttja dig för sin egen framgång och därmed krympa och skada dig.

Det här är svårt, eftersom vi inte alltid upptäcker vare sig andras eller våra egna drivkrafter första dagen på jobbet. Det kan ta tid att förstå vilka drivkrafter som ligger bakom våra handlingar. Det är t.o.m. så att mycket som ser bra ut vid första anblick inte alls är så friskt och gott vid närmare eftertanke, som t.ex. när lärjungarna var så där glada över alla de under som skedde i deras tjänst men inte förstod hur glädjen över resultaten är en alltför skör glädje att bygga livet på, och att livet och tjänsten därför istället måste byggas på det som aldrig förändras, nämligen på Guds kärlek.

Viljan att behaga

En skev drivkraft är vår strävan efter att behaga. ”Om jag… ville vara människor till lags skulle jag inte vara Kristi tjänare.”, skriver Paulus i Gal 1:10.

Några av oss får problem här. Vår drivkraft blir alltför lätt att vilja behaga andra. Vi vill vara andra till lags. Vi har nämligen alla ett bekräftelsebehov. Det behöver inte vara fel alls men det kan kantra. Jag vet inte hur många människor jag har mött som har varit mentalt, emotionellt och t.o.m. fysiskt utmattade p.g.a. att de ägnat ett liv åt att försöka tillfredsställa alla andra, så till den grad att de tappat bort sig själva.

Den som drivs av att vilja behaga behöver bli behövd. Han eller hon ägnar mycket tid och mycket kraft åt att försöka läsa av sin omgivning. ”Vad måste jag göra för att du ska bli lycklig så att jag kan bli lycklig?” är deras fråga.

Det finns många farliga fallgropar för den som lider av detta, inte minst i kyrkan. Vårt behov av att vilja behaga passar ibland allt för väl in i kyrkans många behov av tjänare. Det finns kort sagt ingen ände på hur mycket vi kan hitta på för dem att göra för att göra andra lyckligare.

Och det ser ju dessutom så fromt ut detta behov av att behaga. Problemet är bara att det är självfokuserat. Vi vill behaga andra för att själva bli bekräftade. Vem vet varför? Säkert handlar det om någon slags skada, en svaghet i själen, ett inre hål vi försöker fylla. Och då mår man till slut inte särskilt bra. För om du bara mår bra när du får andra att bli nöjda med dig är du fast i ett ekorrhjul där det aldrig att bli nog hur länge eller fort du än springer.

Risken är därför att jag snart kommer att möta dig trött, känslomässigt uttömd och kanske t.o.m. i identitetskris, för människor som lever för att behaga andra tappar förr eller senare kontakten med sig själva. Jag tror att Jesus skulle behöva säga så här till dig: ”Gläd dig inte över att andra är nöjda med dig utan över att Guds ögon lyser över dig.”

Framgångsbehov

En annan skev drivkraft är behovet av framgång. Fanns det ett problem i kyrkan för dem som lever för att behaga andra så är det knappast mindre här, eftersom kyrkan ju har en kallelse att nå hela världen. Vi älskar rapporter om framgång och växande församlingar, inte sant? Men här, utan att vi märker det, eller t.o.m. under det att vi applåderar det, kan kyrkan komma helt vilse när behovet av framgång blir vår drivkraft i tjänsten.

Jag minns en bild ur ett nyhetsbrev från en känd evangelist. På bilden från en av hans kampanjer fanns hur många människor som helst. Det såg fantastiskt ut, till dess någon upptäckte att samma människor kom igen en massa gånger. Bilden var manipulerad. Grupper hade kopierats och klistrats in om och om igen. Det var helt enkel ett patetiskt försök till självupphöjelse, och en billig lögn.

Det var alltför lätt att kasta sten på evangelisten. Vilket gjordes. Men vem tog sitt eget ansvar? Hur många av oss ifrågasatte vår egen tillbedjan av avguden ”framgång” eller frågade varför denne man känt sig tvungen att ljuga om sin egen framgång för att få vårt stöd?

Lyssna: Framgång är inte en hållbar energikälla. Det är därför Jesus säger att vi inte ska glädja oss när andarna är oss underdåniga – d.v.s. över vår framgång – utan att vi ska ha vår glädje i att våra namn är skrivna i livets bok.

En viktig författare, Dallas Willard, skriver: “Det största hotet mot vår överlåtelse till Kristus är vår tjänst för Kristus.” Det är en perfekt kommentar till Jesu fråga om den första kärleken, ställd till den duktiga och aktiva kyrkan i Efesos. “Det största hotet mot vår överlåtelse till Kristus är vår tjänst för Kristus.” Det handlar kanske om en liten fokusförflyttning i början, som är svår att upptäcka. Jag älskar Jesus. Därför vill jag tjäna honom. Så börjar jag med tiden att älska tjänsten. Tjänsten tar mer och mer tid. I början av min tjänst tillbad jag Jesus. Mer och mer blir mina böner nu istället böner för tjänsten. Och till slut lever jag för tjänsten och inte för min relation med Jesus.

Sorgligt nog upptäcker sällan någon vad som sker. Faktum är att andra kanske t.o.m. tycker om vad de ser. Kyrkan hyllar nämligen ofta arbetsnarkomaner. Vi upplever dem som hängiva. Jobba mer så ger vi mer, säger vi. Evangelisten som klistrade och klippte in 1000 tals åhörare i sin manipulerade bild förstod precis. Men framgångsbehov är inte en bra drivkraft. I det långa loppet kommer den att förtära din glädje och göra dig vilsen. För faktum är att många som drivs av sitt framgångsbehov mår illa och att jag har mött många av dem djupt förtvivlade.

Perfektionism

En tredje problematisk drivkraft är perfektionism. Perfektionism är ett problem vi ofta upphöjt till ideal. Pressen på dig att prestera är stor idag. Du ska ha en bra utbildning, göra karriär, vara en fantastisk förälder, ha ett stort socialt nätverk, visa upp bilder av ditt lyckade liv på instagram, vara vältränad, se bra ut, ha ett fint äktenskap med ett fantastiskt samliv, vara intressant och tjäna mycket pengar…

När perfektionism blir ett ideal mår vi inte särskilt bra. Vi utvecklar en rädsla för att misslyckas, att andra ska se att vi inte alls är perfekta, att vi ska avslöjas som operfekta människor, som inte klarar av att leva upp till alla krav.

Perfektionism är helt enkelt inte en bra drivkraft. Inom psykologin ses det t.o.m. som ett sjukdomstillstånd.

– Idag vet vi inte hur många personer som faktiskt lider av perfektionism, men vi vet att detta ofta förekommer hos personer som lider av andra psykiska sjukdomar, såsom depression, ätstörningar och andra ångesttillstånd, säger Gerhard Andersson, professor i psykologi vid Linköpings universitet. (psykologofabriken.se)

I kyrkan har vi vår egen variant av perfektionism. För hur hanterar vi egentligen vår längtan efter Gud och Himlen, d.v.s. efter det fullkomliga, samtidigt som vi försonas med livet i en ofullkomlig värld? Det är svårt. Och inte så sällan misslyckas vi helt med det.

Vi kanske läser bibelord, som Jesu egna ord, ”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.” Men vi glömmer lätt hans ord om att ”ingen är god utan Gud”.

D.v.s. vi kan inte uppnå fullkomlighet. Vilket på sätt och vis är Jesu poäng. Han menar att om vi kunde vara fullkomliga så vore vi som Gud, och ställer oss i det ljuset för att avslöja att vi inte är Gud, och att vi därför alla behöver Gud. Är du med? Jag försöker en gång till. Jesus talar om fullkomlighet för att visa oss att ingen av oss klarar av att vara fullkomliga utan Gud och att vi därför behöver Guds nåd. Och Paulus skriver för att hjälpa oss med sinnesfriden i Rom 3:21-22: ”nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen… en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror.” Enklare uttryckt: det du inte klarat har Jesus klarat, och tro är att få ta emot det han lyckas med och få frid med Gud.

Det är oerhört viktigt att lägga de här grundstenarna rätt i sitt kristna liv. Vi kan längta efter och vi ska söka efter det fullkomliga, men vi måste också förstå att vi själva är trasiga och ofullkomliga och därför behöver nåd. Jesu ord om fullkomlighet pekar med andra ord på korset och på vårt behov av försoning, inte på att vi själva kan bli fullkomliga, om bara kämpar lite mer. Till dem som verkar predika detta ”kämpa lite hårdare så blir du fullkomlig”-budskap säger Jesus något jag aldrig vill höra honom säga till mig, Luk 11:46: ”Ni lastar på människorna bördor som är svåra att bära och rör inte ett finger för att lätta på bördorna.”

Det är svårt att genomskåda sin perfektionism, för vad är egentligen en ärlig längtan efter Gud och vad är en skev drivkraft med rötter i rastlösheten? Kanske måste vi tillslut gå till våra egna hjärtan för att försöka förstå hur vi faktiskt mår. En god och sund längtan tar oss till Gud och hjälper oss att växa, men perfektionisten blir ofta istället full av kritik och missnöje, pekar på alla, för krig mot allt, känner sig ensam och upplever andra som ljumna.

Dessutom är de nästan alltid trötta; så in i märgen trötta, för denna drivkraft efter att försöka nå det perfekta utan Jesu nåd och försoning eller egen vila är en förtärande sak. Och Jesus vet det när han ser dem som kämpar och sliter för att följa alla lagens bud in i minsta detalj och säger, Matt 11:28: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.”

Förstår du detta? Alla dessa skeva drivkrafter ligger så nära det som är rätt. För det är rätt att vilja tjäna andra, men det blir fel när det handlar om att försöka behaga alla. Det är rätt att be om att Guds ord ska få framgång, men det blir fel när vi förirrar oss in i vår stolthet och istället börjar arbeta för egen framgång. Och det är rätt att längta efter mer av Gud och att vilja bli mer likt Jesus, men det blir fel när det övergår till en förslavande perfektionism där vi tappar bort nåden och brinner upp, eller krymper ihop.

Det är därför Gud tagit mig till den där texten från Uppenbarelsebokens inledning med jämna mellanrum, så ofta det behövts, under mina 30 år som pastor; till den där texten som handlade om att man kan vara aktiv och renlärig och t.o.m. uthållig… men också trött, lite arg på insidan, bärande på en dyster besvikelse, och med en falnande låga i hjärtat, för att fråga hur jag har det med den första kärleken.

Vad är ”den första kärleken”?

Så… vad är det Jesus frågar efter? Vad är ”den första kärleken”? Jag har hört många predikningar om det. Den slarviga varianten går ut på att vi inte är entusiastiska nog, för lama och ljumna. Fast det är ju inte alls den bild vi får av kyrkan i Efesos. Den är väldigt aktiv. Har man nu problem med drivkrafterna i sitt liv får man knappast hjälp av en sådan predikan. I värsta fall får man bara ytterligare en knuff in i väggen. Nej… ska vi förstå vad Jesus frågar efter måste vi först förstå vad ”den första kärleken” är. Jesus hjälper oss med det, Mark 12:29-31: ”Viktigast är detta: Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren, och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte.”

Den första kärleken är inte en känsla. Den första kärleken är inte entusiasm. Den första kärleken är en relation. Den första kärleken är Gud. Frågan om den första kärleken är alltså en kallelse tillbaka till hjärtats relation med Jesus. Därför handlar det inte om att du ska göra mer, utan snarare om att du ska ta emot mer, för Johannes skriver, 1 Joh 4:19: ”Vi älskar därför att han först älskade oss.”

Jag vänder tillbaka, inte 30 år utan 40, och tänker på den första tiden i mitt kristna liv. Vad utmärkte min tro då? Inte mina teologiska insikter. Inte mitt gedigna arbete och inte min uthållighet. Nej, den första tiden präglades av en befriande glädje som sprang fram ur upptäckten av att vara villkorslöst och absolut älskad av Gud.

Detta är detta Jesus talar med kyrkan i Efesos om. Utan detta kommer ni att slockna, säger han. Du måste ta emot kärlek för att själv kunna älska, som Johannes skrev.

Vägen tillbaka

Så, sist, vad ska vi göra för att finna dit igen? Jesus vägleder oss med tre viktiga ord. Lyssna: ”Tänk på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör samma gärningar som förr.”

Engelska översättningar har goda ord som rimmar väl: Remember, Repent och Return. Så stakas vägen ut; vägen tillbaka till en gudsrelation som blir en kärleksrelation. Kom ihåg, omvänd er och gå tillbaka.

Kom ihåg vem Gud är och vad Gud gjort. Omvänd dig, d.v.s. vänd dig till Gud. Och gå tillbaka. Gå tillbaka till Jesus igen, ta emot hans kärlek igen, gläd dig över honom igen, och be honom att förnya din kärlek.

Gör de gärningar som du gjorde först! D.v.s. Jesus säger inte att kyrkan i Efesos gör för lite eller ska göra mer, utan att de ska komma ihåg vad de gjorde först.

Vad gjorde du den första tiden med Jesus?

Jag minns att jag älskade att vara med honom. Jag läste hans ord, inte för att behaga någon annan, utan för att jag ville lära känna honom.

Jag minns att jag ville tjäna honom, inte för att få framgång, utan bara för att han så självklart var värd det.

Och jag minns att jag ville ha mer av honom i mitt liv, inte p.g.a. ängslig perfektionism som slet ut mig och gjorde mig arg på allt och alla, utan bara för att Jesus var så dyrbar för mig. Och vet du, det är vad jag tror att han säger till kyrkan i Efesos och till oss alla: – Ersätt inte intimitet med aktivitet! Låt kyrkan och tron handla om mig.

Annonser

4 saker jag lärt mig under 30 år som pastor

Micael Nilsson, Korskyrkan, Borås, söndagen den 15 januari 2017

Årsskiftet blev i år ett passerande av ett vägmärke för Maria och mig. Söndagen den 4 januari 1987, d.v.s. för 30 år sedan, välkomnades vi nämligen som pastorspar i Betelförsamlingen i Fornåsa i Östergötland. Jag var då 23 år gammal. Vi var dessutom nyblivna föräldrar. Johan, vår förstfödde, var bara drygt 2 månader gammal. Så… där stod vi nu, framme på scenen, två mycket unga människor med en liten bebis, när en församlingsledning och en samfundsrepresentant högtidligt lade sina händer på oss, överlät oss till Gud och bad oss in i tjänsten.

Vad visste vi då? Hur rustad var en 23 år gammal – eller ung – man för de okända strider som ännu låg i framtiden?

Men facit i hand får man nog konstatera att det är ett mirakel att det fungerade så bra, trots allt.

23 år gammal och med en rätt trasig bakgrund stod jag där och avgav mina pastorala löften om tystnadsplikt och trohet till Guds ord och Guds församling.

När jag tänker på den bilden… När jag tänker på dessa två ungdomar och den lille nyfödde så ser det så skört ut. Det kunde ju nästan ha gått hur som helst.

Jag hade t.ex. aldrig träffat på en äldstekår förr. Jag hade lärt mig, på min utbildning, att det hebreiska ordet för äldste betydde ”man med skägg”. Men viken hjälp skulle jag ha av det nu när jag skulle bli gruppens ledare, ung och skägglös och utan erfarenhet?

Framförallt skulle jag leda en församling. Jag predikade varje vecka, ibland två gånger i veckan, ledde bönemöten, barnmöten, ungdomsmöten och äldresamlingar. Jag gjorde hembesök, skötte de ekumeniska kontakterna, ledde föräldra-barnsamlingar, tillsammans med Maria, som alltid var i kyrkan, med en liten bebis på armen och snart även en hängande i kjolen. Våra barn lekte och sov sig igenom hundratals möten av olika slag. Kyrkbänken blev deras andra hem. Och mitt i all denna tumult, i ett liv som vi ibland tycktes levas på ett framrusande höghastighetståg, oftast på väg någon annanstans, gav Gud oss nåden att få se människors liv beröras. Snart stod vi mitt i en fantastisk ungdomsväckelse där många kom till tro och där Gud gjorde märkliga under.

Detta… denna första tid… var kort sagt en osannolikt intensiv tid. Jag funderar fortfarande på hur klokt allt var, att lämna två unga och oprövade människor mitt i detta pågående kaos, liksom jag nu, när jag ser tillbaka på vårt liv, undrar vad alla dessa erfarenheter har gjort med oss.

Jag klev rakt in… in från ett skilsmässohem… in i Guds hus där jag blev barn i huset. I Guds kyrka fanns en bekräftelse över mitt liv jag aldrig funnit någon annanstans. Den lilla missionskyrkan blev, inte mitt andra hem, utan mitt första.

Där var jag barn i huset några år, innan jag snart blev arbetare i huset, 18 år gammal, i Elimkyrkan uppe i Boden i Norrbotten. Sedan följde några studieår. Och så… den 4 jan 1987 avskildes jag alltså för att förestå hela arbetet i huset. Kort sagt har jag arbetat i Guds församling hela mitt vuxna liv. Detta var vad jag gav mig till som ung, och hur det beslutet format den jag blev är förstås en alltför svår fråga att klara ut.

När nu trettio år hade gått bjöd jag ut min fru på restaurang där vi åt en ogudaktigt dyr middag. För detta att Gud gett oss kraft att stå kvar i ett så svårt och utgivande liv, där vi varje enskild dag känt oss för små, men där vi trots allt ändå har fått vara med och se frukt av arbetet, helt enkelt för att Gud har täckt upp vår inkompetens med sin översvallande nåd… det var värt att fira.

I backspegeln, som jag förstår det finns det bara tre tydliga förklaringar till att hela projektet inte slutade i katastrof. Först: Gud finns på riktigt. För det andra: Min fru är fantastisk. Och för det tredje: Förbönen. Under många år bars vi av min svärfars och svärmors (och så klart också många andras) böner. Inte minst min svärfar stod vid min sida som en trygg gammal pastor och bar mig som en andlig fader genom mina första år i tjänst.

När man passerar ett vägmärke i livet behöver man ibland stanna upp. Man måste fundera på både hur man kom hit och hur man tar sig framåt. Vägmärket påminner om vägvalen. Och så har det varit i inledningen av det här året.

Mitt naturliga steg är framsteget. Så länge jag minns har jag varit på väg någon annanstans.

Och så blir det ett årsskifte… Jag tycker att årsskiften är tuffa. Man går från december, som alltid är speciellt i församlingslivet med en massa olika specialsamlingar. Och plötsligt blir det vardag igen. För oss som arbetar i kyrkan betyder det att vi får sätta full fart mot årsmötet, med redovisningar, förberedande sammanträden, årsberättelser, statistik… Det kräver sitt. Men i år, när jag ville sätta kraften framåt, som alla andra 30 år i kyrkans tjänst så fanns inte kraften där på samma sätt. Jag blev frustrerad. Jag ville sätta fart, men hittade inte kraften.

Nu tror jag att jag förstår varför. Jag tror att jag förstår att jag inte hade kraft för att Gud inte gav kraft. För att Gud inte alls ville att jag bara skulle vända tvärt i kurvan till ett nytt år och gasa på på nästa raksträcka framåt. Jag tror att jag förstår att Gud istället ville att jag skulle sitta ner med honom en stund och tänka, inte framåt, men bakåt.

Livet ska levas

Varför? Jo, för att livet ska levas. För att du och jag inte är maskiner. För att det handlar om hjärtat… och kärleken… och tron. Livet är inte ett projekt vi ska hinna med innan deadline. Livet är Guds gåva till dig, och vad du gör av ditt liv är din gåva till Gud.

Alltså har jag satt mig ner och tänkt en stund… och bett en stund. Jag har tänkt och bett och pratat med min fru och försökt förstå vad 30 år av pastorstjänst och 35 år som församlingsarbetare har gjort med mig och lärt mig.

Det finns förstås hur mycket att säga som helst om det, och väldigt mycket man inte klarar av att reda ut. Men här, i denna talarstol, ska jag göra det så enkelt jag kan. Över de fyra gudstjänster jag predikar, innan vi startar upp vårt stora vårtema, vill jag sätta den här rubriken: ”4 saker jag lärt mig under 30 år som pastor”. En sak för varje gudstjänst. Här kommer de i snabb följd:

1. Jag behöver Gud!

2. Inget annat än den första kärleken duger som drivkraft för den som vill vara en tjänare

3. Man måste lära sig att hantera besvikelser

4. Ditt liv är ditt budskap

Är detta det viktigaste? Jag vet inte. Men när jag sätter mig ner och försöker summera några livsviktiga upptäckter så hamnar just dessa, just nu, längst upp. Så låt mig börja där jag måste, d.v.s. med den första av dem. För den är hur viktig som helst: Jag behöver Gud!

Att inte länge behöva imponera

Så här skriver Paulus, 1 Kor 2:1-5: ”När jag kom till er, bröder, var det inte med förkrossande vältalighet och vishet jag förkunnade Guds hemlighet för er. Det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus. Jag var svag och rädd och full av ängslan när jag uppträdde inför er. Mitt tal och min förkunnelse övertygade inte med vishet utan bevisade med ande och kraft; er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft.”

Idag erbjuds jobbsökarkurser för arbetslösa. Där får man kanske träna sig på att bli intervjuad. Allt spelar roll, första intrycket, kroppsspråket, och naturligtvis hur duktig du är på att sälja dig själv. Där, som så ofta annars i vår kultur, handlar det om att ge intryck av kompetens och självsäkerhet. Ditt CV är ditt hopp. Du ska verka lyckad för att lyckas. Inte sant? Vilket man ju kan tycka är en ganska hård och kall värld att leva i. Det går att förstå att inte alla mår så bra i en sådan värld.

Paulus gör det helt från andra hållet. Paulus bränner sitt fina CV offentligt, Fil 3:4-9: ”om någon tror att han kan förlita sig på något yttre, så kan jag det ännu mer, jag som blev omskuren på åttonde dagen, som är av Israels folk och Benjamins stam, en hebré född av hebreer, i laglydnad en farisé, i trosiver en kyrkans förföljare, i rättfärdighet efter lagen en oförvitlig man. Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom.”

Paulus tar hela sin gamla meritlista och kastar det på sophögen. Varför? Varför tar han allt detta som varit hans stolthet i livet och kastar det i soporna? Ja, inte är det för att kunskap är oviktigt, eller för att du som kristen inte ska värdera kompetens eller erfarenheter. Nej, Paulus är klokare än så. Men… just därför att detta var hans stolthet i livet… för att det gjort honom stolt, eller som han säger det själv ”uppblåst”, 1 Kor 8:1: ”Men kunskapen gör oss uppblåsta, det som bygger upp är kärleken.” Eftersom Paulus stolthet blåste upp honom, så att han blev stor men också tom, som en ballong, kastar han det på sophögen.

All hans kunskap och all hans duktighet gjorde honom så stolt att han började föra krig mot Gud. I tron att han tjänade Gud tog han till våld och förföljde den kristna kyrkan. Men när Paulus äntligen slås till marken i ett personligt möte med Jesus, och ligger där trasig, förvirrad och förblindad… d.v.s. svag och misslyckad, så förstår han hur fel han haft. Han förstår att den som försöker tjäna Gud i tron på sig själv kommer vilse. Så vilse att Paulus börjat föra krig mot Gud, förblindad av övertygelsen om sin egen självtillräcklighet. För ska man verkligen tjäna Gud så måste man först förstå att det inte räcker med att göra så gott man kan. Vad är det Jesus säger? Lyssna, Joh 15:5: ”Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra.”

Sanningen är att Paulus behövde möta både Gud och sig själv. Han behövde möta sanningen om sin egen svaghet och sanningen om Guds makt, för att inte falla tillbaka och börja lita på sig själv igen. För Paulus skulle inte vara uppblåst. Paulus skulle vara uppfylld. Av Gud.

Och stoltheten gör dig uppblåst men kärleken uppfyller dig. Det är en avgrundsdjup skillnad, inte sant? För visst har du också mött dem, de uppblåsta, stora och tomma, som får dig att krympa ner till obetydlighet. Men säkert också de uppfyllda, de kärleksfulla, som blev orsaken till att du inte gav upp.

Och när detta sker… När Paulus får gå i personlig konkurs på vägen till Damaskus, men också får möta Guds kraft och kärlek som aldrig förr, då omskolas och omskapas han och blir något nytt. Efter det vet han att han inte måste imponera eller framstå som lyckad och stark. Den som fortsätter att arbeta för sitt eget ego får aldrig ledigt. Så Paulus har lagt ner det projektet. Och nu… när han kommer till Korinth… kan han skriva ”Jag var svag och rädd och full av ängslan när jag uppträdde inför er. Mitt tal och min förkunnelse övertygade inte med vishet…” utan att detta blir ett hot mot Paulus. För han är trygg i Gud, t.o.m. när han annars är otrygg. Han vet nämligen att vår ”tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft.”

Enkelt uttryck: Du måste inte imponera med dig själv om det är Jesus du predikar. Oavsett om du lyckas eller inte så har han lyckats. Får människor möta honom så är det fullkomligt nog för dig. Mer än så måste du inte lyckas med. Du behöver inte göra dig ett namn, för din bön och ditt liv handlar om att hans namn ska bli känt och ärat. Inte sant?

Du kan inte tjäna Gud… utan Gud

Det jag försöker säga är det här: Du kan inte tjäna Gud utan Gud. Eftersom Paulus vet detta blir hans första fråga när han möter några svaga kristna i den tuffa staden Efesos i Apg 19 ”om de hade fått helig ande när de kom till tro”. När Paulus ser deras kamp och svaghet och alltför ynkliga påverkan på omgivningen måste han fråga: – Hur var det när ni kom till tro? Tog ni emot Guds Ande då?

Vad är det han frågar? Menar Paulus att man kan komma till tro utan att ta emot den helige Ande? D.v.s. man tar emot Jesus, man försöker räta upp livet, man börjar gå till kyrkan och man gör så gott man kan… men livet förändras inte i grund, resultaten uteblir och glädjen är sparsmakad, eftersom man lever sitt liv på en för låg nivå. D.v.s. man försöker själv. Man tror på Gud men litar på sin egen kraft. Och då menar Paulus, som ju vet detta av egen erfarenhet, att det finns ett annat sätt att leva, nämligen tillsammans med den helige Ande.

När Paulus senare skriver ett brev till samma församling behöver han påminna dem om detta igen, Ef 5:18: ”…låt er uppfyllas av ande.” D.v.s. jag behöver Gud. Detta är min erfarenhet efter 30 år som pastor. Varje gång jag försökt i egen kraft har det blivit fruktlöst. Min egen kraft har snart tagit slut och arbetet har blivit ineffektivt. Men när Gud har fått ge mig kraft har jag istället haft kraft att ge till andra.

Det finns en fin vila i det. Jag behöver inte vara bäst i världen. Jag behöver inte vara perfekt. Mina predikningar behöver inte vara verbala mästerverk. Jag behöver inte alltid veta vad jag ska göra eller vad jag ska säga. Faktum är att jag ofta säger till Gud inför ett svårt samtal: – Gud, jag har ingen aning om vad jag ska säga! Ge mig någonting. Eller ännu bättre: – Jag ger dig min kropp, mina öron, mina ögon, min mun… mitt hjärta, så får du säga ditt istället. Och det är förunderligt hur ofta det bär.

Till alla oss som behöver nåd

Jag behöver Guds kraft. Men jag behöver också Guds nåd. För jag misslyckas ibland. Det är nämligen lättare att lova än att leva. Det är enklare att slåss för sina principer än att leva efter dem. Men, här är vad jag har upptäckt: Gud ger nåd till den som ber om nåd, Hebr 4:16: ”Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.”

– Gud älskar mig!

Sist: jag behöver Guds bekräftelse över mitt liv. Så här skriver Paulus i Gal 1:10: ”Är det människor jag nu vill vinna för mig — eller Gud? Söker jag vara människor till lags? Om jag ännu ville vara människor till lags skulle jag inte vara Kristi tjänare.”

Dessa ord liknar Jesu ord i Joh 5:44: ”Hur skall ni kunna tro, ni som vill bli ärade av varandra och inte söker äran hos den ende Guden?”

Här finns en försvagande tendens hos många av oss. Vi vill bli omtyckta. Vi vill att alla ska tala väl om oss. Att vi försöker ha goda relationer med alla – som det står i Rom 12:18: ”Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er” – är inte fel, utan rätt. Idealet är ju inte att vi inte ska bry oss om vad andra säger. Problemet uppstår när detta blir det enda viktiga, eller det viktigaste. För då blir vi sårbara, lättstyrda och ängsliga.

Vad är motmedlet för denna ängslighet? Rom 8:31 säger ”Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss?”

Detta är Jesu hemlighet. När han ifrågasätts och möter motstånd viker han inte av från kallelsens väg, utan säger,

Joh 10:17: ”Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan få det tillbaka.”

”Gud älskar mig!” Den upptäckten förändrar det mesta. Den skapar en fast grund i små skakiga människors liv. För till slut är det inte teologin om Gud utan kärleken från Gud som förvandlar oss. Det är också Guds kärlek som får oss att börja älska, som Johannes skriver, 1 Joh 4:19: ”Vi älskar därför att han först älskade oss.”

Det kan verka som en självklarhet, nästan för självklar för en predikan, att en pastor upptäckt att han behöver Gud. Men så är det. Och inte bara för en pastor. Tron är en relation med Gud. Varje gång vi glömmer det lever vi i en religion istället för en relation. Vi har våra projekt. Vi gör så gott vi kan. Men det blir inte så mycket av något.

Då brukar Gud knacka oss på axeln och viska: – Hej… du… jag är här. Glöm inte mig! Jag älskar dig. Jag ser att du är trött. Kan jag få ge dig kraft? Jag ser att du bär omkring på bördor. Kan jag få bära dem istället? Jag ser att du är skamsen och nedtyngd. Vill du inte ta emot min förlåtelse och lyftas av min nåd? För det var inte tänkt att du skulle göra allt det här du försöker göra för mig istället för mig utan tillsammans med mig.

Vad ska vi ha andra advent till?

En (slags) bön

Måndag till fredag, nio till fem: arbetsvecka.

Jag drömde en gång om revolution… om stora segrar, skaror och mirakler… Men med blicken i backspegeln tvingas jag nog konstatera att det mesta har gått till det helt vanliga… till att axla en vanlig människas vanliga ansvar… till föräldraskap och dagishämtningar, räkningar, släktmiddagar, krånglande bilar, skolgång och studier, ogräsrensning i igenväxta rabatter, renoveringsbehövande gamla hus … och till arbetsvecka efter arbetsvecka där man förväntas prestera på topp. Fast inte ens en elitidrottsman alltid klarar av att ligga på topp.

Så… måndag till fredag… arbetstid.

Därutöver, denna vecka: Måndag 14.30, bilbesiktning; 18.30 husgrupp hemma hos familjen From. Tisdag 10.00, tandläkarbesök. Onsdag 06.00 morgonbön i vår kyrka. (Kom dessutom ihåg att skicka födelsedagskort till farfar.) Torsdag 18.00, tid på gymmet. Fredag kväll, barnbarnen sover över. (Köp taco och glass!) Lördag förmiddag, kyrkans städgrupp. Ring farfar och gratulera på födelsedagen. Ta en fika på stan med Sten som har det tungt. Och, om det hinns med, klipp gräsmattan. Söndag förmiddag, gudstjänst. Därefter, förbered arbetsveckan. Och kom i säng i tid!

Jag försöker följa dig Jesus… men det är så många som tycker… och rycker… och knycker… livskraft… och så mycket som sliter och biter och kräver och kväver… Det är inte lätt att räcka till. Det är inte enkelt för en liten människa att leva upp till sina stora drömmar. Det är inte lätt med sinnesfriden.

Drömmen om det stora göms… och glöms… så ofta bakom tusen små saker… Jag försöker vara en ärlig lärjunge, en trogen äkta man, en hyfsat bra pappa och en så god vän jag kan. Men Herre…. vad blir det kvar av allt till slut? Min bön och mitt hopp är att… Mitt hopp är att alla dessa försök att leva varje dag så helhjärtat en splittrad människa förmår… och att göra det för dig… ändå till sist ska var mitt bidrag till något större. För jag drömmer fortfarande om något större, om än på annat sätt.

Dag efter dag… vardag efter vardag… Vanliga dagar i en oändlig rad… Jesus, visst kommer du väl ihåg vad du har lovat? Tv:n står på och nyhetsbilderna förkunnar fasa, fruktan… förtvivlan. Visst kommer du väl ihåg? För du har lovat att en av alla dessa dagar… En av alla dessa tvättdagar, eller familjedagar, eller arbetsdagar, eller orosdagar eller glädjedagar… En av alla dessa dagar ska bli den bästa av alla dagar, för en av dessa dagar ska du komma tillbaka.

Andra advent – hur kul är det?

Det är andra advent idag. Hur kul är det? Jag menar… Första advent är fest. Första advent är tradition. ”Hosianna, Davids son…” sjungs det för fulla halsar i fulla kyrkor. Och vi tänder ljus och äter lussebullar med saffran i, oavsett om vi tycker om det eller inte, för det är så det ska vara. Bara för… bara för att det är första advent.

Men den som tyckte att första advent var så bra att man återvänder till gudstjänsten även andra advent möter istället, i allt för många kyrkor i vårt land, något som ser ut som dagen efter festen, med rätt tomma kyrkor. För vad ska vi ha andra advent till? Låt oss ta reda på det.

Först: Advent betyder ”ankomst”. Och ankomst betyder att någon kommer.

Adventstiden består av fyra söndagar. Var och en av dessa fyra söndagar handlar om att vänta på någonting, ur fyra olika vinklar. Den första advent handlar om hur Jesus kom ridande på en åsna in i Jerusalem. Den söndagen handlar om att Jesus är annorlunda. Han kom inte på en vit stridshingst, utan på en åsna. Det är en märklig bild, nästan lite löjeväckande. En kung rider på en ståtlig häst. Den som rider på en åsna kommer nästan som en narr, inte sant? Och så kom Jesus, underifrån, inte uppifrån. Han kom med frid, inte med strid. Han kom i enkelhet och ödmjukhet, Gud nedbländad… för att inte utplåna vår fria vilja… för att kunna komma oss så nära att han kunde vinna våra hjärtan.

Den andra söndagen i advent handlar om riket som kommer. För en kung har ett rike. Hur ser Jesu rike ut? Vad är det han bjuder oss till? Sådana frågor berör andra advent.

Den tredje advent handlar om Johannes döparen, som var en man som gav sitt liv åt att peka på Jesus. Han är en vägvisare. En vägvisare till Guds rike. Kan man bli något större än det? Här är utmaningen till dig som själv funnit vägen att också hjälpa andra till rätta.

Den fjärde advent handlar om Maria, Jesu mamma. Många väntade på Messias, Frälsaren. Men ingen har någonsin väntat på Jesus som Maria. Hon, en mamma som längtar efter sitt barn, får slutligen hjälpa oss med vår egen längtan. Och så förbereds vi för att ta emot julens budskap om hur Gud kommer till oss genom barnet i krubban.

Kärnbudskapet ”Gud med oss”

Budskapet om hur Gud en gång kom till oss är kärnbudskapet i den kristna tron. (Orkar du med lite grundläggande teologi en stund?) Bibeln säger att vi har gått bort från Gud. Människan skapades med en fri vilja, för Gud hatar tvång. Utan den fria viljan vore människan en slags robot. Men det är du inte. Du är en människa med denna förmåga att grubbla, att värdera, att vilja och att välja. Människor, maktmänniskor, kommer att försöka kränka din fria vilja, men aldrig Gud. För det var så han ville ha dig, grubblande, tänkande och kännande… levande, med en egen vilja. Och därför skapade Gud dig t.o.m. med den märkliga rätten att välja bort Gud själv. Tänk på det en liten stund. Vad säger detta om Gud? Vad säger detta om Guds syn på dig? Gud gav dig t.o.m. rätten att säga nej till Gud själv. Men han gav dig också rätten att säga ja.

Och där börjar Bibeln, med berättelsen om en livsbejakande Skapare som ville våra liv, men också med berättelsen hur människan valde att bli sin egen Gud.

Det var inte ett bra beslut. Det finns religioner som gjort detta till sitt evangelium. ”Du kan bli Gud” säger de. Eller t.o.m. – som man ofta kan höra i mötet med den så kallade nyandligheten – du ÄR Gud. ”Det låter bra”, tycker den stolta delen av mig. ”Lyssna till det där Micael”, säger mitt högmod. Men du… det är inget evangelium alls. Inte vid närmare eftertanke. Vid närmare eftertanke kan jag inte tänka mig en större ensamhet. För om jag är Gud då är jag ju helt lämnad till mig själv… d.v.s. fullständigt ensam. Då har jag ingen Gud att stå till svars för när mitt ego, min självupptagenhet, denna tragiska vridning inåt det egna, behöver en motvikt i samvetet. Och jag har heller ingen Gud att gå till som kan bli min frälsare och min hjälpare.

Den gamla tron på att människan kunde vara Gud ledde i slutändan till en värld full av krig, maktkamp och förtvivlan. Människan valde bort Gud och gick vilse i tillvaron. Därav all trasighet omkring oss.

Gud eller Guds?

Tänk vilken skillnad en enda bokstav kan göra. En enda bokstav blir skillnaden mellan fullständig vilsenhet och vägen hem igen. Bibeln säger inte att du är Gud, men att du är Guds, en Guds son eller dotter, och att det därför bara är hos Gud du finner ro och kan försonas med livet.

Gud har ett rymligt hus

Lyssna till Jesus, Joh 14:1-6: ”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.” Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.

Den sticker i ögonen… Den provocerar som få andra bibelverser, Joh 14:6: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”

Dessa ord är helt enkelt för magstarka för vår tid… vilket de för övrigt också var för den tid som först mötte dem.

– Jag är enda vägen till Gud, säger Jesus, och blir hur politisk inkorrekt som helst.

Att tala om en religion som den enda vägen låter intolerant, inte sant? Men, å andra sidan, stämmer det inte alls med vem Jesus var. Läs själv. Vad Jesus nu än var så var han knappast intolerant. Hans motståndare anklagade honom istället för att vara alldeles för tolerant. För de förstod inte Jesu nåd. De tänkte att han var slapphänt och undrade hur det skulle se ut i deras samhälle om man inte fördömde syndaren hårt. Skulle det inte leda till moralens förfall? Så… nej, intolerans beskyllde man aldrig Jesus för.

Den ”enda vägen” måste vara den som går uppifrån och ner

Du måste förstå vad Bibeln säger i det stora för att förstå denna enskilda vers. Den säger då, till att börja med, att vi inte alls kan komma till Gud längre. Vi kan förstås alla be, och Gud hör bön. Men det är ändå sant att vi är så förstörda av det liv vi levt utan Gud att vi inte kan finna hem till Gud utlämnade åt oss själva.

I 1 Tim 3:16 skriver aposteln Paulus om Gud att Gud ”ensam är odödlig” och ” bor i ett ljus som ingen kan nalkas, han som ingen människa har sett eller kan se.”

Det är detta som ligger bakom Jesu ord om den enda vägen till Gud. Eftersom vi lämnat Gud och gått vilse och inte längre kan komma till Gud så finns det bara en väg tillbaka hem igen och det är Guds väg till oss.

Det är lite som för de 33 gruvarbetarna i Chile som satt fast i en gruva, 69 dagar hösten 2010. Gruvan rasade. De fastnade mer än 600 meter under marken. Det gick hela 19 dagar utan någon kontakt innan borren trängde ner till dem.

Dessa män kunde inte komma upp av egen kraft. Det fanns ingen väg upp ur gruvan. Vägen måste öppnas uppifrån.

Och så säger Bibeln att det är. Vi är hopplöst fast i oss själva. Vi kan inte komma ut ur vårt mörker av egen kraft. Den enda vägen ut blir därför inte vår väg till Gud utan Guds väg till oss.

Berättelsen om Jesus är berättelsen om en Gud som älskar för mycket för att sitta kvar i sin himmel och se oss förgöra oss själva. Berättelsen om Jesus är berättelsen om hur Gud kommer till dig som inte kan komma till Gud. Gud har stigit ner. Gud har stigit in i våra liv. Och därför kan Paulus, som ju skrev att Gud bor i ett ljus som ingen kan nalkas, också säga till folket i Aten i sin predikan i Apg 17: ”han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till.”

Hos Jesus blir dessa verser inte en motsättning. Gud är oändligt stor och lika oändligt nära, på en och samma gång, i Jesus från Nasaret. Och det är advent. Gud har kommit. Vår ensamhet är bruten. Och varje gång du kommer till Jesus så kommer Gud till dig, en gång till.

Vi lever fortfarande i advent!

Men advent har ännu ett budskap. Här är saken: Vi lever fortfarande i advent. Vi har liksom firat första advent. D.v.s. Jesus har redan kommit. Nu lever vi i andra advent, d.v.s. det där som handlade om att vänta på hans rike.

Lyssna till Jesus en gång till: ”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är.”

Jag är buren av ett löfte. Jesus säger att Himlen är en plats med många rum. Himmelriket har rum för dig. Så låt oss se till att Himmelrikets ambassad, d.v.s. kyrkan inte blir en liten trång plats där ingen får rum, om vi nu ska representera ett rike med utrymme för alla.

Detta behöver sägas, för sanningen är att det finns andliga miljöer där jag får trångpanik, där få, om ens någon får rum, där man kör med folk och drar snäva linjer för hur man ska vara för att passa in. Men om Gud har ett rike med många rum måste kyrkan redan här och nu byggas rymlig.

Jag tycker så mycket om bilden av Jesus som bereder plats och utrymme för oss.

Inte heller är Himlen en främmande plats. Även om ingen av oss varit där än så kommer vi känna det som att vi kommer hem den dag vi kommer dit. Jesus kallar nämligen Himlen för ”min Faders hus”. Och om Himlen är din faders hus, och du är Guds barn, betyder det att du är barn i huset. Dessutom blir jag så förunderligt varm i hjärtat av Jesu ord om att han ska hämta oss en dag för att vi ska vara där han är. För tänk att han vill det! Tänk att han vill att vi ska vara med!

Detta är adventets hopp. Utan det skulle jag nog förtvivla och förtvina. Jag älskar Guds skapelse, men orkar ofta inte längre se på de naturprogram på TV jag alltid älskat, för i slutet, när vi njutit av naturen och djurlivet får vi ofta se bilder av hur djuren dör, hur regnskogen skövlas, hur haven fylls av skräp och hur isarna smälter när själva jorden fått feber… Och då vill man helst stänga av. Fast det inte går.

I advent finns ett hopp. Jesus ska komma tillbaka. Världen ska inte sluta i undergång. Tillvaron ska återställas och återskapas. Så skriver Paulus… nej han inte bara skriver… han tecknar med sin penna en så vacker bild av hoppet i Rom 8:19-22 (NLB): ”…hela skapelsen är i spänd förväntan inför den dag när Gud ska låta sina barn få uppstå. Allt på denna jorden har kommit vid sidan av sitt syfte. Gud tillät att det blev så, men han gjorde det i hopp om att det en gång ska befrias. För den dagen kommer, när synd, död och förruttnelse ska försvinna, och allt skapat ska få dela den härliga frihet som Guds barn njuter av. För vi vet att hela naturen med både djur och växter, ja allt skapat, väntar på denna stora händelse.”

Jag har varit i länder där maktmänniskor och diktatorer försökt förbjuda kyrkans förkunnelse om Jesu återkomst. Och jag förstår varför. Detta budskap utmanar världens maktmissbrukare så djupt. Deras makt ska ta slut. Min Jesus ska stå för sitt löfte. Och i den tron vill jag fira advent.

Här och nu

Vad gör man av ett sådant här budskap? Det var det där med din fria vilja, inte sant? Det bestämmer ingen annan i ditt ställe. För det bestämmer du. Men om du vill kan du välja att möta honom, som kom en gång och som snart ska komma igen, just nu och just här i en enkel men bottenärlig bön, för ”han är ju inte långt borta från någon enda av oss.”

Så enkelt

Jag kippar efter andan.

Det är klart i natt.

Stjärnorna liknar fotspår.

Som om Någon gått Vintergatan fram.

Allt är oändligt.

Det är stort att få vara liten.

Och fullständigt nog.

Dagen var orostyngd och töcknig.

I natt är allting klart.

Att resa ett altare

Framsteg

Jag började mina predikoförberedelser i fredags med att lyssna igenom ett antal cellostycken, alla framförda av cellisten Pablo Casals. Skälet till det var att jag läst ett citat från honom som gjort mig intresserad.

Den spanske cellisten Pablo Casals blev 97 år gammal. I slutet av hans liv, när han var 95 år besöktes han av en ung journalist, som frågade: ”Mr. Casals, du är 95 år gammal och den främste cellist som någonsin levat. Ändå övar du fortfarande sex timmar varje dag. Varför? Pablo Casals uppges då ha svarat: ”Därför att jag tycker att jag fortfarande gör framsteg.”

Hur går det för dig? Gör du några framsteg? När du övar, inte på ditt instrument, utan på detta storslagna och betydligt mer komplexa att vara människa, gör du då några framsteg?

Förändringar

För 50 dagar sedan startade vi upp ett projekt här i Korskyrkan. Vi kallade det för ”50 dagar av förändring” eller ”Ge dig själv en ärlig chans”.

Skälet till det var att vi tänkte oss att vi alla går omkring med en längtan efter förändring på något område av våra liv. Någonstans finns det alltid något som borde förändras, utvecklas, rättas till eller t.o.m. helrenoveras.

För någon handlar det om hälsan, vikten, konditionen… d.v.s. om hur kroppen mår. Andra gånger handlar det om insidan, om hur själen mår, om relationer, om livsglädjen eller kanske om ensamhet. Och djupast sett, det både tror och påstår jag, handlar det om det ännu djupare, nämligen om anden, d.v.s. om Gud… om Gud och dig; om tron, sinnesfriden och evighetshoppet… Det är denna förändring aposteln Paulus siktar på när han skriver, 2 Kor 5:20: ”låt försona er med Gud.”

För det andra trodde vi att förändring är möjlig. Du kanske inte vet hur du ska förändra allt. Du kanske inte kan det själv. Faktum är att Bibeln säger att du inte kan förändra allt själv. För livets djupaste förändringar behöver du både andras och Guds hjälp.

Jag fick i uppgift att tänka vidare omkring detta. Vad krävs för att ett liv ska kunna förändras? Oj, vilken uppgift! Det finns förmodligen hur mycket att säga om det som helst. Men det orkar vi inte. Jag orkar inte säga hur mycket som helst och du orkar inte lyssna till hur mycket som helst. Så om man nu ändå ska säga något om förändring… vad är då det viktigaste?

Det här är min övertygelse. För att förvandlas behöver jag min Bibel. Bibeln är nämligen inte bara en bok, den är också ett verktyg. När jag ska slå i en spik tar jag fram min hammare. När jag ska såga av en bräda tar jag fram min såg. När jag ska skruva i en skruv tar jag fram en skruvmejsel. Och när Gud ska förändra en människa på djupet så tar han fram en Bibel.

-Ja… men jag har så svårt med Bibeln… jag vet inte om jag tror på allt… Jag förstår. Det där behöver man förstås reda ut. Det finns bra böcker som kan hjälpa dig om du behöver gå till botten med din bibeltro och med dina bibeltvivel. Men… lägg bort det där en stund… Du får tvivla och grubbla och söka hur mycket du vill. Tala med Gud om allt och gärna med kloka människor… men jag föreslår att du ibland bara lägger bort dina frågor runt omkring Bibeln och helt enkelt läser den. En gammal predikant, Charles Spurgeon, sa en gång: – Bibeln behöver försvaras lika lite som ett lejon i en bur. Släpp ut lejonet och det kommer att försvara sig själv.

Börja gärna din läsning i evangelierna och berättelserna om Jesus och se vad Bibeln gör med dig. För jag tror på fullt allvar att den kommer att börja göra något med dig. Detta är vad Paulus skriver i 2 Tim 3:16-17, The Message: ”Varje del av Skriften är full av gudsanda och till nytta på ena eller andra sättet. Den säger sanningen, varnar oss för syndens konsekvenser, rättar till våra misstag och hjälper oss att gå Guds vägar. Genom ordet blir det ordning på våra liv, och vi blir tränade för de uppgifter Gud har för oss.”

Kort sagt, Guds ord, kunskapen om Gud, gör något gott med oss. Alltså tog vi fram en andakts- och arbetsbok där vi steg för steg, med Bibelns hjälp, kunde tänka och arbeta oss igenom våra liv. Idag, öppnar vi det sista kapitlet, och läser där denna rubrik: ”Att resa ett altare”.

Jag ska göra mitt bästa för att förklara, både för dig som följt med på den här resan, liksom för sig som bara besöker oss här idag, vad detta betyder.

Bibelns många altare

I det gamla Israel restes många altaren. När Noa landat på berget Ararat efter syndafloden byggde han ett altare och offrade åt Gud. När Abraham kom till det land dit Gud kallat honom byggde han ett altare och tillbad. När Isak förstått Guds kallelse byggde han ett altare. När Gud talat till Jakob vid Betel reste Jakob ett altare…

Vad handlar då dessa altaren om? Jo, de handlar ett stort behov, nämligen om behovet av att få möta Gud så att det märks. Och de handlar om behovet av att stanna upp, dra sig till minnes och att ta beslut för framtiden.

Därför… innan vi nu avslutar denna 50-dagars vandring skulle jag vilja ge dig ännu en utmaning. Den handlar om att resa ett altare, eller om att tydliggöra vad du gjort för framsteg under de senaste 50 dagarna, om du nu deltagit i den resan och – för oss alla – om att ta ut riktningen mot framtiden.

Bibelns altaren var ett fantastiskt pedagogiskt grepp. Dessa altaren hade nämligen flera olika funktioner. För det första var de ett uttryck för att vi ibland behöver göra saker och ting så tydliga vi bara kan. Jag ska strax komma tillbaka till det. Men låt oss här först bara helt enkelt konstatera att vi ibland behöver förtydliga saker och ting. Och Bibelns altare stod där som ett tydliggörande för någon om att här mötte jag Gud.

För det andra var de minnesmärken, d.v.s. ständiga påminnelser om att något viktigt skett på den platsen och i människors liv.

Och för det tredje var de vägmärken som stod vid sidan av vägen och som pekade ut riktningen mot framtiden.

När jag nu uppmanar dig att resa ett altare handlar det förstås inte om att du ska bygga ett stenröse någonstans, utan just om detta att vi mår bra av att förtydliga saker och dra oss till minnes om viktiga beslut och upptäckter.

Låt mig alltså ge dig några grunder för hur du reser ett sådant altare.

Tydlighet

Först vill jag börja med just ordet ”tydlighet”

Så här skriver Paulus i 1 Kor 14:8: ”om en trumpetsignal är otydlig, vem gör sig då färdig till strid?”

Det här är en smått tragikomisk bild. Låt oss tänka att en armé står rustad och uppställd för ett gammalt fältslag. Nu ska striden blåsas igång. Man blåste en stridssignal i hornet och anfallet inleddes.

Tänk dig nu att hornblåsaren träder fram, men istället för en anfallssignal kommer en otydlig trudelutt som ingen förstår. Vad händer då? Jo, istället för att din armé går till verket uppstår en massa frågor i leden. Ingen förstår signalen. Vad ska vi göra nu? Vad betyder det där? Otydligheten skapar förvirring.

Jag brukar säga om det inre och om det andliga livet. – Du väljer själv. Men egentligen är det enkelt. Om du vill att det ska vara tydligt så gör det tydligt.

D.v.s. om du väljer att leva i dimman… din bekännelse är otydlig, du vet inte vad du vill eller ens om du vill… dina böner är diffusa och konturlösa… du går till kyrkan ibland men lever i hemlig synd… Då kommer också din glädje, din trygghet och ditt hopp att bli lika otydliga som ditt lärjungaskap. Men om du å andra sidan blir tydlig med Gud, ber en tydlig bön, ”Jesus jag vill att du blir min Frälsare. Jag vill leva både med och för dig. Lär mig hur det går till så ska jag försöka följa dig…” Om du ber sådana böner och lever efter dem så kommer också din glädje, din trygghet och ditt hopp att bli tydliga.

Här kommer några förslag på hur du kan vara tydlig. Om du har försökt arbeta och be dig genom ditt liv den här hösten föreslår jag att du försöker fullborda dessa fyra meningar, som finns i dagens läsning i din arbetsbok:

Under denna 50-dagars vandring har jag tagit detta (dessa) beslut… Jag tror att Gud har visat mig… Jag vill tacka Gud för detta… Och inför framtiden vill jag be om…

Det tar några minuter att göra detta. Men det är en väl investerad stund, som du djupast sett ger till dig själv. Den kommer att hjälpa dig att sluta handen om gåvan och att bevara det du fått. Att försöka formulera sina framsteg och sin längtan förtydligar ditt lärjungaskap och din utveckling, eller kanske ditt behov av utveckling. Försök ta den tiden.

Ett annat fantastiskt hjälpmedel för att förtydliga saker är bönen. Ärlig bön kan inte ersättas av meditation eller andra tekniker. Bönen riktar sig nämligen till ett stort ”Du”. Bönen bryter min djupaste ensamhet. Bönen är unik och oersättlig. Bön är nämligen att tala ärligt med Gud.

Eftersom Gud redan vet allt om mig blir det lönlöst att försöka ljuga. Inför Gud måste jag vara – och får jag vara – ärlig. När du berättar för Gud vad du tror och tvivlar på… vad du är rädd för och vad du är glad över, vad som gnager i själen och tynger samvetet och vad du längtar efter kommer saker och ting att förtydligas.

Ödmjukhet

Ytterligare ett viktigt ord för den som vill bygga ett altare är ordet ”ödmjukhet”. För det är skillnad på att bygga ett altare och att bygga en staty över sig själv.

Jag lästa en artikel om Turkmenistans gamle diktator, Saparmurat Nijazov, en man som envisades med, trots all fattigdom som fanns omkring honom, att fylla landet med statyer över sig själv. I huvudstaden Asjchabad restes t.ex. en staty helt i guld föreställande diktatorn. En annan staty, också den guldöverdragen är uppställd på en platta som roterar så att hans ansikte ständigt är vänt mot solen.

Nijazov döpte också om månader i kalendern efter sig själv och sin mor och satsade på storslagna projekt som en sjö mitt i öknen och en vintersportort i de snöfria bergen. Han skrev dessutom en egen ”helig bok”, Ruchnama, som han jämställt med Bibeln och Koranen och sa till sitt folk att det räckte med att de läste hans bok tre gånger för att få komma till paradiset. Denna bok cirkulerar sedan några år tillbaka runt jorden i en rymdkapsel, på diktatorns begäran.

OK… Detta är förstås både tragiskt och övertydligt. Men faktum är att man inte behöver vara diktator i ett land med stora naturtillgångar som Nijazov för att börja bygga statyer över sig själv. Det räcker med att vara en liten pastor som börjar predika sig själv istället för att predika Kristus, eller att vara vem som helst som börjar bygga upp bilden av sitt lyckade liv på sociala medier. Men altaret är något annat än en sådan staty. Vid ett altare böjer man sig för någon som är större. Och det är ett så befriande knäfall. För om Gud nu får vara Gud, ja då slipper ju jag. Och om jag låter Gud få vara Gud, då kan jag äntligen få vara människa.

Att böja sig inför en annan människa kan vara en bild av förnedring. Att böja sig inför Gud är något annat. Faktum är att detta att böja sig inför Gud är att få räta på sig som människa, 1 Petr 5:6: ”Böj er alltså ödmjukt under Guds starka hand, så att han upphöjer er när tiden är inne.”

Så här uppfattar jag detta. Om du vill bygga ett altare, d.v.s. om du vill göra din gudsrelation tydlig, och om du böjer dig där i ödmjukhet… om du bekänner att Gud är Gud och du en människa… då behöver du inte längre försöka klara av allt själv, för då kommer du i kontakt med en betydligt större kraft än din egen. Så här skriver Paulus i 2 Kor 3:5: ”…min förmåga kommer från Gud.”

Lyssna: Om jag hade skrivit en bok och hållit föredrag om hur du kan förändra dig själv, genom knep och knåp, affirmationer, meditationer… då hade jag lurat in dig i en återvändsgränd. Så klart kan du förändra mycket, men inte det viktigaste. För livets djupaste och viktigaste förändringar behöver vi Gud.

Det här är istället evangeliet: Berättelsen om Jesus är berättelsen om en Gud som kommer till dig, söker upp dig och knackar på din dörr. Den dag du släpper in Gud förändras ditt liv. Det viktigaste sker i ett nu. I den stund du gör Jesus till din Frälsare går du från död till liv. I ett nu kan du få frid med Gud… förlåtelse… evigt liv. Allt annat sker dag för dag. Inifrån och ut.

I detta får du något du inte hade förr. ”…min förmåga kommer från Gud”, skrev Paulus. Och du kan få säga detsamma. För med Gud blir det annorlunda.

Framtiden

Sist: Du reser ett altare genom att ta beslut för framtiden. Altaret vid vägen påminde om gårdagens gudsmöten, men de pekade lika mycket ut vägen mot framtidens gudsmöten.

Om du gjort en 50 dagars resa mot förändring är det nu dags att ta sig an nästa etapp… Och du som inte gjort resan… här är en möjlighet till en ny på stigning, att bli delaktig, att slå följe med oss andra. Så finns du här som vill ta viktiga beslut och som vill be en bön för din framtid?

Mina altaren

Bibelns altare var minnesmärken. Vilka minnesmärken har du i ditt liv? De altaren vi rest längst vår livsväg har mycket att säga om hur våra liv gestaltat sig.

Jag minns bänken där jag satt när Gud kopplade greppet om mitt liv. Den elektrifierade laddningen i luften, som jag senare lärde känna som Guds närvaro, när jag bad mitt livs viktigaste bön: – Jesus, jag vill vara din.

Jag minns skogsgläntan ditt jag gick en stjärnklar natt när min bästa kamrat blivit döpt i den helige Ande, fått möta Guds kraft i sitt liv, för att be, under stort allvar, om att också jag skulle få uppleva mer av Gud i mitt liv. Och jag minns källaren i missionskyrkan hemma i Sunne där vi satt när Gud gav svar och utgöt sin Ande med kraft över oss.

Jag minns berget dit jag gick med för att be sommaren när Gud kallade mig till tjänst.

Jag minns talarstolen där jag gav mitt första vittnesbörd.

Jag minns platsen där jag och Maria förlovade oss med en bön till Gud om att få tjäna honom tillsammans.

Jag minns platsen jag stod på när jag för första gången såg någon bli helad genom min handpåläggning och bön.

Jag minns bilen jag satt i när Gud lade en vision i mitt liv om en fungerande församling… vägsträckan mellan Motala och Vadstena, på hemväg till Huskvarna från en konferens uppåt i landet. Och jag minns att jag grät så att jag inte längre såg vägen utan måste stanna vid klosterträdgården i Vadstena för att be.

Och jag minns köksbord och vardagsrumsfåtöljer där jag delat heliga stunder med goda vänner, under varsamma, djupa samtal, där atmosfären varit full av längtan, där jag fått tanka in nytt mod, nytt hopp och ny glädje.

Här är min fråga: Vilka altaren står längst din livsväg? Vilka minnesmärken påminner dig just nu om heliga gudsmöten, och om viktiga beslut?

Om tio år…

Jag vill avsluta där jag började, nämligen med Pablo Casals som vid 95 års ålder fick frågan varför han fortfarande övade på sin cello sex timmar varje dag och svarade: – Därför att jag tycker att jag fortfarande gör framsteg.

En predikant utmanade mig med en fråga: – Vem av oss kan säga att sådant som för tio år sedan var svårt för mig och en väldig utmaning för min tro idag är lätt, eftersom jag nu lärt känna Gud bättre?

Jag tyckte att frågan var bra, för så är det tänkt. Vi ska leva och växa hela livet. Så vad tror du? Kommer det att finnas sådant som är svårt för dig idag men som om tio år kommer att vara enkelt, eftersom du då kommit närmre Gud, sett mer av hans kärlek och makt och förstått mer av hans ledning och omsorg? Jag vet inte svaret på den frågan men jag vet att det är möjligt, för Bibeln lovar, Jak 4:8: ”Närma er Gud, och han skall närma sig er.”

Detta får bli mina slutord för denna predikan och för denna 50 dagars vandring mot förändring. Förändring är möjlig för att Gud är verklig. Låt oss be!

Med blicken på framtiden

Micael Nilsson, predikan, i Korskyrkan, Borås, 2016-11-13

Som ett vilsekommet barn

Jag började min arbetsvecka med att läsa en bön från en gammal bok. Det fanns någonting i orden som berörde mig: ”Alla har brått, Herre. De stiger upp klockan sex. De kastar i sig sin mat och slukar sin morgontidning. De skyndar sig till bilen eller tåget eller bussen. Hela dagen sliter de i sitt arbete, till dess klockan slår och de är fria. Då jagar de hem för att äta och se på TV och sova eller för att hinna ut på teatern, restaurangen, danshaket med den skrällande musiken. Herre, detta kan inte vara ett liv för människor som du har skapat.

Du har lagt evigheten i deras hjärtan. Det finns en tyst fråga hos dem alla. Men den är som ett vilsekommet barn. Herre, tänk på dem. Låt barnet inom dem få komma fram i ljuset och frågan få svar.”

Det var nog framförallt de där orden om frågan som finns hos oss alla, men som blivit som ett vilsekommet barn, som berörde mig. När jag läste dem såg jag nämligen en liten pojke framför mig. Scenen utspelade sig för många år sedan, på en stor konferens, med tusentals människor. Den lille pojken hade tappat bort sin pappa.

Nu ropades det ut i det stora högtalarsystemet att en liten pojke sökte sin pappa vid konferensbyrån. Det följde några allvarsamma minuter innan pappa kom. Men när sedan pappa väl kom behövdes inte mycket. Pappa satte sig ner på huk, öppnade sin famn och pojken, som stått som fastfrusen i marken med skälvande underläpp, sprang omedelbart gråtande in i pappas famn.

Jag tänkte på pojken, som jag mindes så många år senare… och jag tänkte på en annan pojke, ungefär lika gammal, nämligen på mig själv… Jag tänkte på hur jag längtat efter Gud när jag var liten. Så märkligt! Åtminstone om det inte funnits någon Gud att längta efter. Men så var det. Jag längtade efter Gud, fast Guds namn aldrig nämndes i mitt hem… Fast Guds namn aldrig nämndes gick han inte att förtiga. Jag skrev en gång, i ett försök att själv förstå och att förklara för andra hur det var som om ”den onämndes namn ekade i tystnaden”.

Det var dit den gamla bönen tog mig: ”Det finns en tyst fråga hos dem alla. Men den är som ett vilsekommet barn.” Jag tror att det är sant. Jag tror vi alla bär omkring på en fråga. En fråga som möjligen är som ett vilsekommet barn i en sekulariserad tid där så mycket viktigt blivit glömt. Frågan kan uttryckas på många olika sätt. ”Vem är jag?” Visst bär vi väl alla omkring på den frågan. Och lägg en enda bokstav till frågan och den kommer att fördjupas ytterligare: ”Vems är jag?”

Jag släpper frågan, och bilden av den lille pojken i folkvimlet en stund men lovar att komma tillbaka både till honom, mig själv… och kanske också till dig… sist av allt.

Planer för förändring

Dagens tema är: ”Med blicken på framtiden”. Min predikan ska alltså handla om biblisk målmedvetenhet.

Jag kommer att försöka säga något om att planera sin framtid och sina framsteg. Jag kommer också att försöka lyfta perspektivet, så att vi inte bara tänker på vår eget välmående utan också lever med andras liv i vårt synfält och med det eviga livet som vårt slutmål.

Låt oss börja med den här bibeltexten, Luk 14:28-30: ”Om någon av er vill bygga ett torn, sätter han sig då inte ner och räknar ut vad det kostar, för att se om han har råd med bygget? Annars kan det hända att de som ser att han har lagt grunden men inte kan bygga färdigt börjar göra narr av honom och säger: Den där, han satte i gång ett bygge men kunde inte få det färdigt!”

Om du ska bygga något, var börjar du? Du börjar med att planera, inte sant? Du tänker igenom dina behov, ser över dina resurser, tar reda på kostnader… Du planerar.

Varje projekt föregås av någon slags planering. Så är det på varje område av våra liv. Först behöver vi bestämma oss för vilket mål vi har. Därefter behöver förstå hur vägen dit ser ut.

Men jag har en känsla av att denna logik inte längre är lika självklar för oss när vi tänker på det som berör vår tro. Som att det gäller helt andra förutsättningar när det kommer till hur man utvecklas och når sina mål med Gud. För där är det väl Gud som ska göra allt… eller?

Men nu verkar det inte riktigt så i de här orden från Fil 2:12-13: ”Därför, mina kära, ni som alltid har varit lydiga: arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, inte bara så som när jag var hos er utan ännu mer nu när jag är långt borta. Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte.”

Du ska arbeta på din frälsning, skriver författaren, Paulus. D.v.s. du behöver inte arbeta på att bli frälst, för det har Jesus redan klarat av. Att arbeta på att bli frälst, att bli räddad, att förtjäna förlåtelse… att nå evigt liv… det är religion. Och religion är en återvändsgränd. För faktum är att du inte kan klara av det där själv.

Så Paulus skrev inte att du ska arbeta för att bli frälst, utan att du ska arbeta på din frälsning.

Vad menar han? Jo, du blir frälst… du får förlåtelse… du upptas i familjen, som en Guds son eller en Guds dotter… i den stund du gör Jesus Kristus till din Frälsare, i en enkel men ärlig bön. Och sedan, när du alltså redan är frälst ska du arbeta på din frälsning, d.v.s. se till att du växer i din tro, får djupare rötter, lär känna Gud mer och mer, o.s.v.

Och det fina är, för att citera bibeltexten igen… Det fina är att när du arbetar verkar Gud i dig! D.v.s. när du tar dina steg, när du gör det du kan, när du läser din Bibel, lär dig att be, lär dig att ge… När du gör det du kan gör Gud det Gud kan… i ditt inre… så att du förvandlas.

Vill du förändras behöver du alltså arbeta på din frälsning. Och därför behöver du besvara två frågor: 1. På vilka områden behöver du växa? 2. Och hur ser dina planer ut för att det ska ske?

D.v.s om du behöver bli en mer kärleksfull människa… hur ska det gå till? Om du längtar efter ett levande andaktsliv… vilka är dina planer för att det ska förverkligas? Om du vill utvecklas i din profetiska gåva, för det kan man utveckla… hur tänker du dig då att man lär sig lyssna till Gud? Vilka konkreta steg kan du ta?

Här vill jag uppmuntra dig så mycket jag bara kan.

För förändring är möjlig, hur ditt liv än ser ut. Allt kanske inte blir fullkomligt i en ofullkomlig värld, men du kan förändras. För Gud kan förändra människors liv.

Du kanske inte vet hur det ska gå till. Du kanske inte kan det själv. Men du kan börja be om Guds hjälp.

Dessutom är utveckling möjlig. Bibeln visar oss att vi kan leva så länge vi lever. När vi blir gamla kanske krafterna avtar men det betyder inte att du inte kan utvecklas som människa. Tvärtom, lyssna till 2 Kor 4:16: ”Därför ger jag inte upp. Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag.”

Så din kropp kanske bryts ner. Du kanske ser sämre och hör sämre. Du kanske glömmer bort ett och annat och inte orkar så mycket längre. Men du kan fortfarande lära känna Gud bättre. Ditt inre kan leva i förnyelse även när kroppens krafter avtar, om du planerar för förändring och arbeta på din frälsning.

Du kommer att misslyckas… många gånger

Detta var min första huvudpunkt idag: Den som vill se förändring behöver planera för förändring. Här kommer min andra huvudpunkt: Du kommer att misslyckas med dina planer… många gånger.

Och därför läser jag i Hebreerbrevet, (10:35-36): ”Ge inte upp er frimodighet, den skall rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat.”

Hörde du det där? ”Ge inte upp… var uthålliga…”

Det finns en berättelse i Gamla Testamentet som ofta har sina paralleller i våra liv. Det judiska folket kommer hem till sitt land efter en lång exil och fångenskap i Babel.

Väl hemma i sitt eget hemland igen börjar folket bygga. De bygger på muren omkring Jerusalem. De bygger upp sitt tempel. De bygger hus och hem och framtid. Fram till dess detta händer: ”Folket i landet gjorde allt för att judarna skulle tappa modet och avskräckte dem från att bygga.”, (Esra 4:4).

Vad är lärdomen? Lärdomen är att inte alla jublar över din framgång. Du kommer att möta motstånd, på olika sätt. Du kommer att bli nedslagen ibland, av människor, av omständigheter eller av dina egna tillkortakommanden. Det är s.a.s. en del av processen. Därför måste du lära dig att känna igen och motarbeta modlöshet, för modlösheten lamslår oss och får oss att lägga ner arbetet och ge upp. Detta är mina råd. När du misslyckas:

  1. Håll korta räkningar med Gud. D.v.s. var ödmjuk. Nöj dig inte med att försvara din synd. Bekänn den istället, och ta emot förlåtelse.
  2. Börja om. Du kommer att falla många gånger. Men ett fall behöver inte alls bli ett avfall. Gud upprättar oss varje gång vi ber om det.
  3. Ta emot hjälp från din supportgrupp, d.v.s. från dina vänner. Ensam är inte stark, bara ensam. ”…ve den som är ensam! Om han faller finns det ingen som hjälper honom upp”, (Pred 4:10). Det är vackert uttryckt. I en god andlig miljö får man hjälp att resa sig när man misslyckats. Man avrättas inte. Man upprättas.
  4. Be om den helige Andes kraft att stå starkare nästa gång du möter en frestelse eller en annan utmaning.

Gud kan mer än du!

Min första huvudpunkt var att du behöver planera din förändring och börja arbeta för den. Min andra var att du kommer att misslyckas. Min tredje är den här: Gud kan mer än du!

Fil 1:6 NLB: ”Jag är säker på att Gud, som har börjat detta goda verk i er, ska bevara er och hjälpa er att växa i nåden tills hans arbete med er till sist är färdigt, den dag när Jesus Kristus återvänder.”

Det här är viktig att förstå, för att du inte ska hamna i kramp och förtvivlan. Kristen tro är inte en religion, som handlar om hur du ska göra dig så duktig att Gud kan tänka sig att ta emot dig. Kristen tro är heller inte ett självhjälpsprogram: ”Gör så här och så här så blir du förverkligad.” Kristen tro är ingenting av detta.

Vad är då kristen tro? Jag svarar: Kristen tro är berättelsen om en Gud som inte kan sluta älska. När vi inte längre vill tänka på Gud så tänker Gud ändå på oss. När människan går bort från Gud för att hon själv vill vara Gud blir Gud istället människa och kommer till oss. När vi dödar Guds son uppstår Jesus och besegrar döden för att vi ska få liv. Om vi så ägnar ett liv åt att fly bort från Gud är det ändå bara ett enda steg, en enda enkel bön om nåd, för att vi ska vara hemma igen.

Kristen tro handlar inte om hur du ska kunna förändra dig själv. Den handlar istället om en Gud som kommer till dig, knackar på din dörr och söker din gemenskap. Och det enda du behöver göra är att öppna dörren, ta emot nåd och säga välkommen in. Och när du gjort det säger Bibeln att Gud tar sin boning i ditt inre och börjar sitt arbete i dig, så länge du själv vill och tillåter det.

Sikta på Himlen!

Min första huvudpunkt var att du behöver planera din förändring och arbeta för den. Min andra var att du kommer att misslyckas. Min tredje var att Gud kan mer än du! Här är min sista: Du behöver ett större mål för ditt liv än din egen framgång. Du behöver sikta på Himlen.

Så här läser vi i 1 Kor 9:25-26: ”Var och en som tävlar måste försaka allt — löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar. Jag har målet i sikte när jag löper.”

”Jag har målet i sikte när jag löper…”  Det är intressant att studera Paulus liv. Han var målmedveten. Det hjälpte honom att välja väg och det hjälpte honom att hålla ut. Till slut kan man också konstatera att Paulus liv kom att påverka många. För den som har ett mål kommer att leva kraftfullare än den som inget har. Det finns ett självklart fokus och en tydlig inneboende styrka hos en målmedveten människa, inte sant?

Men vi behöver förstå en sak till om Paulus. Hans mål var inte bara att lyckas med sitt arbete. Nej, Paulus siktade högre. Paulus siktade på Himlen. För någonstans måste det också få handla om Himlen, d.v.s. – för att låna ord av Paulus – om det som ”aldrig vissnar”.

För visst finns det väl många målmedvetna människor, som uppnår karriärsmål, ekonomiska mål eller prestationsmål av olika slag, men som ändå till slut tvingas konstatera att allt vissnade. Karriären vissnade. Pengarnas värde vissnade. Idrottsresultaten vissnade. Världens hyllningsrop tystnade. Det blev ingenting kvar. Men med hoppet om Himlen är det annorlunda. Det vissnar inte.

Det här är vad jag påstår. Det här är vad som bär mig i kampen med egen sorg och med kroppens ohälsa: Himlen är en verklighet! Det finns människor som kallat min tro på Himlen för verklighetsflykt. Men om Himlen är en verklighet är min längtan till Himlen sannerligen ingen verklighetsflykt. Nej, då är det istället vår ovilja att tänka på Himlen som är en verklighetsflykt.

Paulus siktade på Himlen. Lyssna till en förunderlig text som låter oss följa med in i Paulus hjärna, där vi får smyglyssna till hur han resonerar med sig själv, Fil 1:21: ”… för mig är livet Kristus och döden en vinning — såvida inte ett fortsatt liv här på jorden ger mig en vinst genom mitt arbete, för då vet jag inte vad jag skall välja. Jag slits åt båda hållen: jag längtar efter att bryta upp och vara hos Kristus, det vore ju det allra bästa. Men för er skull är det viktigare att jag lever kvar här…”

Så tänker Paulus högt. Och känner hur det drar åt två håll. Den målmedvetne Paulus vet inte längre hur han ska tänka, för hans två stora mål i livet drar honom åt olika håll. Det första, att hjälpa så många som möjligt till tro på Jesus, och det andra, att själv få möta samme Jesus i Himlen, sliter Paulus i olika riktningar.

Vet du vad det är? Sliter det också i ditt liv ibland? Drar det mot Himlen någon gång?

Man har konstaterat att människor som går vilse i skogen går i cirklar. De går runt, runt… och kommer aldrig ut ur snåret. Varför? De ser bara sin närmaste omgivning. Lösningen är att ta ut ett mål längre bort, gå dit och ta ut ett nytt mål ännu längre bort. Problemet är kortsiktighet. Lösningen är långsiktighet. Och Himlen, hoppet, är en fantastisk långsiktig hållbar lösning.

Himlen är värd att se fram emot.

Lyssna vad lärjungen Johannes skriver, 1 Joh 3:2: ”Mina kära, nu är vi Guds barn, men det har ännu inte blivit uppenbart vad vi kommer att bli. Vi vet dock att när han uppenbarar sig kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är.”

Vi ska se Jesus, i en fullkomlig värld, och själva förvandlas… äntligen få bli allt vi är skapade att vara… Detta är en blick vi behöver på framtiden. För i detta hopp finns energi, näring för ny beslutsamhet, hjälp till envis uthållighet… och hur mycket glädje som helst.

Jag har talat om en kristen människas målmedvetenhet.

Min första huvudpunkt var att du behöver planera din förändring och arbeta för den. Min andra var att du kommer att misslyckas och att du därför kommer att behöva ny nåd många gånger. Mitt tredje påstående var att Gud kan mer än du! Och, sist: Du behöver ett större mål för ditt liv än din egen framgång. Glöm inte himlen!

Evigheten i våra hjärta

Jag lovade att sluta där jag började… med den gamla bönen för alla oss som springer fram genom livet, tidspressade och sönderstressade: ”Det finns en tyst fråga hos dem alla. Men den är som ett vilsekommet barn.”

Jag tror att vi alla kan känna denna längtan efter någonting mer. För det finns en väldig kraft i en fråga som söker svar. Den gnager och oroar och driver oss att söka.

Vad handlar allt detta om? Varför längtade en liten pojke i ett sekulariserat hem efter en Gud som aldrig omnämndes? Här är Bibeln svar, Pred 3:11, SFB15: ”Allt har han (Gud) gjort skönt i sin tid. Även evigheten har han lagt i människornas hjärtan. Ändå kan de inte förstå Guds verk från början till slut.”

Nej, vi kan sannerligen inte förstå allt. Men Gud har lagt evigheten i våra hjärtan. Det är det vår längtan vet. Det är det vårt inre efterfrågar. Även om vår längtan kanske är som ett vilset barn i glömskans och sekulariseringens tid, är det som att hjärtat ännu minns.

Jag ser pappan igen som sätter sig ner, ler mot sin lilla rädda pojke och säger ett stilla ”Kom”, varpå pojken springer in i pappas famn.

Kanske är du som är den där lilla pojken, eller som en liten flickan mitt i livets villervalla och vilsenhet, som förlorat Pappas hand… Så Guds lysande ansikte som är vänt till dig, som i välsignelseorden från dagens barnvälsignelse, och den öppna famnen… och den stilla rösten… Guds ”kom”…

Nu ska vi avsluta vår gudstjänst med en stund av bön. Bön är inte svårt. Bön är enkelt. Bön är att göra som den lille pojken, som stått som fastfrusen i marken, ensam och vilse mitt i folkmassan… Bön är att komma till Gud. Bön är att kliva rakt in i den öppna famnen, som ett gensvar på Guds ”kom”, för att få hjälp med så väl det som varit, det som nu är och det som ska komma.

Den livsbejakande Skaparen

David ställer frågan. Kanske står han vid stranden en underbar kväll när solen går ner i Medelhavet. Eller varför inte i Juda öken. Har du någon gång stått i en öken, långt bort från stadslivets gatljus, där ingenting skyler natthimmmlen? I så fall vet du hur stjärnklar en natt i öknen kan bli. Kanske är det där han står när hans bön övergår i förundran i dessa ord från Ps 8: ”När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom?”, (Ps 8:4-5).

Är inte livet mer?

Det finns en gammal berättelse. Den handlar om domens dag. En man förs fram inför Guds tron. Han väntar skräckslagen på vad som ska komma… den granskande undersökningen… alla avslöjanden… domen. Istället böjer sig Gud fram och frågar med förväntan i rösten: ”Vad tyckte du om min skapelse? Njöt du av den?”

När livet krympt ihop och reducerats till bekymmer omkring det egna, ”Vad ska jag äta?”, ”Vad ska jag ha på mig?”, säger Jesus (Matt 6) att vi ska lyfta blicken, som David gjorde, och se på skapelsen… se på fåglarna under himlen och studera liljorna på marken. Därefter ställer han en fråga, med märkvärdig precision, rakt in i problemets kärna: ”Är inte livet mer?”, (v.25).

Ledtrådar

En del av oss lever med en bön om förändring… En del av oss har avskilt 50 dagar, mellan den 2 oktober och den 20 november, för att tänka omkring, samtala med varandra om, och för att be om förändring på olika områden. Som ett hjälpmedel för detta har vi tagit fram en mycket, mycket enkel liten andaktsbok… bara några tankar… och en bön att börja dagen med. Jag berättar där, i denna andaktsbok, om en liten tradition från barnens uppväxt.

Barnens födelsekalas innehöll nämligen alltid en skattjakt i vårt hem. Maria stod för inköp och förberedelser. Först behövdes en skatt värd namnet, d.v.s. godis. Dessutom behövdes en skattkarta eller ett antal ledtrådar. ”Leta under bordet i stora rummet”, kunde det stå. Och under bordet fanns ännu en ledtråd som ”Här gör vi mat”, vilket betydde att nästa ledtråd låg i ugnen. Och så höll det på, fram till dess barnen fann sin skatt.

Jag har alltid tyckt att den där leken påmint mig om Gud. För Gud gör så. Gud gömmer ledtrådar överallt. Ledtrådar som kan leda oss fram till Den Stora Skatten, d.v.s. fram till ett liv med honom själv. Det finns en ledtråd i soluppgången, en i det lilla barnets förväntansfulla ögon, en i kärleken och en i varje osjälvisk handling.

Så tänker jag att det var för David, den där gången han stod där inför skapelsens skönhet… kanske en stjärnklar natt… när stjärnorna och månen och universums storslagenhet fyllde honom med en helig respekt men samtidigt också med en sådan glädje över att den Gud som skapat allt detta stora också såg honom, en liten människa.

Och visst är det väl också det Jesus säger? ”Följ ledtrådarna!” – Se på fåglarna! Studera blommorna. Lyft blicken! Ser du inte att vintergatan leder hem?

Aposteln Paulus skriver detsamma, Rom 1:20: ”alltsedan världens skapelse har hans (Guds) osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga.” Eller, enklare uttryckt: genom att studera skapelsen kan vi förstå något om Skaparen.

Vad kan vi då förstå om Skaparen genom skapelsen?

Här följer några förslag: Att Gud finns! Och att den Gud som finns är mäktig. Att Skaparen tycker om mångfald och skönhet. Att Gud är generös och obegripligt kreativ… För att bara säga något.

Jag tycker om den gamla berättelsen om mannen som fick frågan av Gud, vid domens dag: ”Vad tyckte du om min skapelse? Njöt du av den?”

Vad svarar vi själva? Njuter vi av det Gud ger oss? Tar vi vara på livet, med öppna hjärtan? I så fall får vi, som kvinnan i bibeltexten, från gudstjänstens inledning, säkert också hjälp av vår tro.

En tro som hjälper?

”Din tro har hjälp dig…” Fast jag har märkt att många föreställer sig Gud mer som problemet än lösningen.

Karin Kittelmann Flensner gjorde en djupdykning i den svenska skolan 2012-2013 och skrev en doktorsavhandling om detta. Hennes forskning visar att samtalen under lektioner i religionskunskap på gymnasiet ofta framställer människor med en religiös tro som ointelligenta och lurade. Hon upptäckte att det i klassrumssamtalen beskrevs som svårt att vara religiös och samtidigt vara en modern och självständigt tänkande människa.

Sådana attityder går rakt igenom vår sekulariserade kultur. Ofta, i filmer, i litteraturen och i samhällsdebatt, framställs tron som ett problem snarare än som en tillgång.

Vilket tar mig till min egen uppväxt, och till min egen framväxande tro, någonstans i början av tonåren, då jag berättade för mina föräldrar att jag varit med mina vänner i den lilla missionskyrkan på orten. Vilket fick min mamma att varna mig å det skarpaste: – Vad du än gör Micke så får du inte gå och bli frälst?

Varför sa hon så? Vad var det hon trodde skulle ske med hennes tonåring i den där rejäla och genomsnälla trygga gamla missionsförsamlingen?

Och pappa… vad trodde han? Jag tror att jag fyllde 17 år den där gången. Pappa ville väl ge mig ett erkännande. Det var faktiskt ganska fint gjort. Han ville väl, på sitt sätt, säga att det var rätt OK att jag var en kristen, trots allt. Så han köpte en kristen LP-skiva till mig, när jag fyllde år.

En LP-skiva med gamla läsarsånger. Det hade varit en väldigt bra födelsedagspresent… åt min svärfar. Men min musik var det ju inte. Fast pappa – som gjorde så gott han kunde – verkade tänka att det liksom följde med i hela paketet. Blev man en kristen så lyssnade man väl helt enkelt på sådan musik – vare sig man ville eller inte.

Jag uppskattade pappas budskap i detta. Det var ändå inte så farligt att jag blivit en kristen. Han såg ju min tro hade hjälpt mig. Men det tog minsann sin tid för mina föräldrar att inse det. Och deras första reaktion var nog ändå att försöka få mig på andra tankar när jag började orientera mig mot Gud. Men varför?

Jag tror att det var för att de älskade mig, och för att deras syn på saken var att den kristna kyrkan var livsförnekande, sträng och livlös. Hade de rätt eller fel?

Jag tror inte att deras bild av kyrkan var helt rättvis, men kanske inte heller helt fel. För visst har vi predikat en ganska tråkig Gud ibland. En sträng Gud, som håller sina barn kort, som älskar förbud och som kräver och kväver. Fast… inte är väl det den Gud Jesus uppenbarar för oss?

När Jesus säger att vi ska se på fåglarna och blommorna för att förstå vem Gud är, vad ser vi då? Ser vi inte mångfald? Ser vi inte skönhet? Känner vi inte dofter? Möter vi inte en osannolik rikedom?

Har verkligen en grå och dyster Gud skapat dessa färger? Har verkligen en livsförnekande Gud lärt koltrasten sjunga sin vackra sång? Knappast! Nej… skapelsens Gud, för visst är det det han slås av, intas av och förundras inför, David, inför det öppna himlavalvet… Skapelsens Gud är tillvarons största livsbejakare och aldrig blir livet så rikt som när det levs i gemenskap med den Gud som skapat det.

Bibelns Gud är tillvarons största livsbejakare. Men hur är det egentligen med dig och mig? Vad svara vi på frågorna? ”Tycker du om min skapelse? Njuter du av den?”

Svarar vi ”ja”… eller har vi fastnat i det allt för trånga, i ”jag, mig, mitt”, i problem och bekymmer och i att leva för dagen, så att Jesus också måste fråga oss: ”är inte livet mer?”

En gammal villolära

Vad är då hans poäng, när han nu vill hjälpa oss att lyfta vår blick, med hjälp av koltrastar, blåmesar och sparvar? Jag ska återkomma till det.

Men först, du som läser andaktsboken kommer i veckan bl.a. att läsa om en gammal villolära. Den har skuggat kyrkan i 2000 år. Gnosticismen, så kallas den. Gnosticismen stod för en tydligt tvådelad livssyn. En god Gud hade skapat människosjälen. En ond gud hade skapat den fysiska världen och den mänskliga kroppen, där själen nu hålls fången och måste frigöras.

Denna lära avvisades snart av den tidiga kyrkan, men fragment, attityder och vissa synsätt dröjde sig ändå kvar, inte minst i synen på kroppen. Världen och kroppen var ond, eller åtminstone mindre viktiga. Själen och anden var det verkliga och väsentliga. Och det kan man nog höra ekot av i många predikningar också i vår tid. Men det är inte kristendom. I min Bibel skapar Gud himmel och jord. Gud skapar en människas kropp och säger att den är god. Ja, Gud t.o.m. föds själv som en människa i en mänsklig kropp.

Tron på en Gud som vet vad det är att vara människa är helt grundläggande för all sund kristen tro. Hebreerbrevets författare skriver, Hebr 4:15-16: ”Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.” D.v.s. Gud är inte bara en ”andlig Gud” för andliga behov. Bibelns Gud är hela livets Gud.

Gud vet vad det är att vara människa!

Gud vet vad det är att vara människa. Jesus föddes inte i kungens palats eller i Jerusalems tempel. Du får förlåta mitt språkbruk, men samtidigt är det faktiskt just så det måste sägas: Barnet i krubban, undanträngd till en bakgård, bland djur i ett stall och bland förtryckta människor i ett ockuperat land… det är Gud mitt i skiten. Det är Gud mitt i allt. Det är Gud mitt i trasighet och förtryck. Det är Gud utan VIP-kort på kavajen. Det är Gud, helt ocensurerad.

Och var är hoppet i detta? Det här är hoppet: En påhittad Gud blir kvar i din fantasivärld. En religiös Gud blir kvar i kyrkan. Men en verklig Gud finns hos dig, mitt i din egen verklighet, så som den är idag.

Och, lyssna nu, när Jesus talar till människor som behöver lyfta blicken, när livet blivit för litet, för att få hjälp att förstå att livet är mer… visst talar Jesus då om att leva hela livet, inför hela livets Gud, Matt 6:25-33: ”Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga? Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.”

När livet blivit för litet

Får jag göra mig till tolk en stund. Det här är vad jag tycker att Jesus säger. Jag tycker att han säger att vi krymp ner livet till något allt för litet. Jag tycker att han säger att hetsen, detta att alltid sträva framåt efter mer och efter högre positioner i själva verket fyller livet med oro. Det gör inte livet större. Det krymper livet.

När allt till slut handlar om det egna, min mat, mina kläder, min trygghet, min framgång… Då frågar Jesus: – Är inte livet mer?

Och för att hjälpa oss att förstå… att förstå att livet är mer… hjälper han oss att lyfta blicken. – Se på skapelsen, säger han. Följ ledtrådarna. Talar de inte om en stor Gud? Visar de inte på en god Gud? Och om nu Gud har skapat allt så fantastiskt, är det då inte makalöst att tänka att det mest dyrbara i hela skapelsen, för denne gode Gud, det är du? Du och alla människor omkring dig?

Om Gud är så rik, kommer ditt liv inte att bli fattigare utan rikare med Gud. För Gud är inte problemet. Gud är lösningen. Och tron på en sådan Gud bara måste ju vara en tro som hjälper. För viss hjälper det, mitt i en orostyngd värld, att tänka att de händer som skapat stjärnevärldarna också omsluter mitt liv. ”När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom?”

Kan du vara i bättre händer än i de händer som format koltrasten och havsörnen, liljorna på marken och hela blomsterängen därtill?

”Lägg ditt liv i dessa händer!” Visst är det väl det Jesus säger? Och gör det med glädje utan rädsla, för Gud är god. Att säga ja till den Gud som alltid sagt sitt ja till dig… är inte det att säga ja till själva livet?

Hissnande perspektiv

Jag skrev några ord för väldigt många år sedan. De har följt mig genom åren. Jag avslutar min predikan med att läsa dem för dig. Så… håll i dig, för nu åker vi rakt upp genom kyrktaket, på en svindlande färd, ut i rymden.

150 miljoner km från solens strålande yta, upphängd på spänningsfält och dragningskrafter i tomma intet finns jorden, en roterande planet i en perfekt rotation omkring solen, som i sin tur roterar i en större bana i ett enormt system av stjärnor och planeter. Tillsammans bildar de en galax: Vintergatan. Fast den är obegripligt stor är den bara en av 100-tals miljoner galaxer i ett väldigt universum.

Den galax som ligger oss närmast är den s.k. Andromedanebulosan; belägen på ca. 2 miljoner ljusår. Ljuset färdas 300 000 km på en sekund, d.v.s nio biljoner, 460 miljarder, 800 miljoner km, per år. Den siffran gånger 2 miljoner och du når vår närmaste galax. Det finns 100-tals miljoner till – längre bort, skapade av en intelligens långt utöver vårt förstånd.

Jordens storlek, position och vinkel är exakt avmätt för livets förutsättningar. Några få grader närmare solen och hettan skulle utplåna allt liv. Några grader längre bort och allt skulle frysas ner.

Jordens axel är lutad i exakt 23 graders vinkel. En händelse som ser ut som en tanke. Denna vinkel tillåter nämligen solens strålar att fördelas jämnt över hela jorden så att det ekologiska systemet kan fungera.

Eller… tänk en stund på sammansättningen av syre och kväve i luften vi andas. Det råkar helt enkelt att vara just den exakta blandning livet behöver. En sammansättning som inte finns på någon annan planet vi känner till.

Bibeln säger att alltsedan världens skapelse har Guds osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet kunnat uppfattats i hans verk.

Om det finns en konstruktion så finns det en konstruktör.

Om det finns en skapelse finns det en Skapare.

Om det finns en plan finns det någon som har planerat.

Om det finns underverk så finns det en Gud.

Månen kontrollerar tidvattnet. Tidvattnet är städhjälpen som renar oceanerna. Inte ens vågorna slår mot stranden förgäves. Vattnet drar föroreningarna ner i havens djup. Det är naturens eget återvinningssystem.

Stjärnorna rör sig med en så exakt precision att tom atomuret som bara felar på 3 sekunder på 1000 år måste korrigeras efter dem. Genom det tysta universum svävar solen, månen och stjärnorna som himmelska evangelister och ropar till jordens invånare: -Det finns en Gud.

Det var Gud som skapade himmel och jord och besmyckade universum med ljus. Det var Gud som andades på en hög med stoft, en kropp formad av lera från jorden, och skapade människan till sin avbild.

Det var Gud som lade en ande i våra liv som kunde längta. Vi blev inte biologiska maskiner, utan människor med en avgrundsdjup längtan efter att få lära känna Skaparen. Det var Gud som sände sin Son att dö på ett kors för att röja allt det åt sidan som hindrar oss att ha gemenskap med Gud. Och det är bara… Det är bara hos Gud vi kommer hem. Utan Gud är vi vilsna. Utan Gud är vi vintergatans hemlösa gatubarn. Bara hos Gud får vi ro, försonade med Gud, livet, varandra och oss själva.

Detta är frälsning. Detta är försoning. Aposteln Paulus skriver, Ef 2:19: ”Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan… har ert hem hos Gud.”

Hos Gud kommer jag hem. En flykting, ett vintergatans gatubarn, rastlös, hemlös och orolig, kommer in från kylan och möts av Gud varma leende och orden: – Välkommen hem min son.

Så ser min tro ut.

Och den hjälper.