Man måste lära sig att hantera besvikelser

Micael Nilsson, Korskyrkan, Borås den 29 januari 2017

Lördag den 4 januari var det precis 30 år sedan Maria och jag välkomnades som pastorspar i Betelförsamlingen i Fornåsa i Östergötland. Vi kände att vi då, i början av detta år, passerade ett vägmärke man inte bara kunde hasta förbi. Det var tid för oss att stanna upp en stund, se på gamla fotografier och prata om det som varit. Man kan också säga att det var dags för mig att tacka Gud och min fru för att de burit mig hela vägen hit.

Några dagar senare började jag förbereda en predikan… som skulle handla om något helt annat… när jag nästan lite förvånat såg mig själv skriva dessa ord på skärmen på min dator: ”4 saker jag lärt mig under 30 år som pastor”.

Jag log och slog bort tanken, som kom tillbaka igen. För jag kom helt enkelt inte ifrån den. Jag hade fyra söndagar kvar att predika innan det att den stora och viktiga vårserien om gudsbild och självbild skulle starta upp, så… ja varför inte? Men vad skulle jag skriva sedan? Det hade jag ingen aning om. Vad skulle du själv skriva? Vad är det viktigaste du lärt dig de senaste 30 åren… om du nu är 30+?

Jag skrev till slut, nästan lite lekfullt, ändå ner fyra saker. De fyra första jag kom att tänka på: 1. Jag behöver Gud! 2. Inget annat än den första kärleken duger som drivkraft för den som vill vara en tjänare. 3. Man måste lära sig att hantera besvikelser. 4. Ditt liv är ditt budskap.

Under två söndagar har jag predikat över de två första punkterna på listan, d.v.s. det där om att jag behöver Gud och om hur viktigt att det är att kärleken får vara tjänarens drivkraft. Med andra ord är det nu dags för den tredje punkten: ”Man måste lära sig att hantera besvikelser.”

OK… så här har det varit. Varje gång jag berättat om vad jag har tänkt predika om idag har jag sett lite ansträngda leenden hos dem jag mött. Som att… är du säker på det Micael? Som att en predikan om besvikelser redan på förhand är något av en besvikelse i sig. Som att det nog låter lite tungt, eller defensivt, eller kanske helt enkelt tråkigt. Vi får väl se vad du säger om en stund, men jag tror faktiskt att detta är ett viktigt ämne för oss alla, och att om vi inte lär oss att hantera besvikelser så är risken överhängande att vi kommer att sluta just besvikna, slocknade, vissnade och förbittrade.

Alltså menar jag att detta är ett väldigt offensivt ämne.

Vad jag själv har att säga om det och vad jag själv har att kvar att lära mig om det, är en annan sak, som jag har tänkt mycket på under den vecka som gått, både i min ensamhet och i intressanta samtal med mina vänner.

”Vi hade hoppats”

Det viktigaste jag gör som predikant är att låta dig möta bibeltexter. Låt oss alltså börja där, i en text från Luk 24:17-21. Här är sammanhanget: På vägen till byn Emmaus går två lärjungar med tunga steg. De är bedrövade. Varför? Jo, för att Jesus har dött. Men det är inte hela bilden. Zoomar vi bara ut den än så lite så ser vi nämligen att någon går bredvid dem. Det är den uppståndne Jesus. Håll med om att det förändrar bilden.

Jesus bryter in i deras dystra samtal. Nu lyssnar vi: ”Vad är det ni samtalar om?” Då stannade de och såg bedrövade ut. Och den ene som hette Kleopas sade till honom: ”Är du den ende främling i Jerusalem som inte vet vad som hänt de här dagarna?” Han frågade dem: ”Vad då?” De svarade: ”Det som har hänt Jesus från Nasaret, en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och allt folket. Honom har våra överstepräster och rådsmedlemmar utlämnat till att dömas till döden och låtit korsfästa. Men vi hade hoppats att han var den som skulle frälsa Israel.” (Sv. Folkbibeln)

”Vi hade hoppats.” Hör du besvikelsen i rösten? ”Vi hade hoppats.” Har du sagt så någon gång: ”Jag hade hoppats.” Har du känt så? Finns det t.o.m. något av detta i ditt liv just nu? Kanske gör det det, för vem av oss möter inte besvikelser ibland? Om vi skulle våga tala ärligt med varandra om detta skulle vi nog rätt snart, gissar jag, kunna samla ihop en hel del besvikelser.

Olika slags besvikelser

Vi kan vara besvikna på andra. Och det kan vara svårt. För om du tänker på det så förutsätter ordet besvikelse någonting. Det förutsätter förväntningar, förtroende och kanske vänskap. Du skulle knappast säga att du blir besviken på en fiende när han gjort dig illa, för du hade kanske inget annat förväntat dig.

I ordet besvikelse gömmer sig ordet svek. Att bli besviken är att bli sviken, av någon du litat på.

Det är nästan så att det går att ställa upp en ekvation på det där. Ju närmre någon stått dig desto mer ont gör det när han eller hon sviker. Nu närmre någon fått komma desto svårare blir besvikelsen att hantera. Blir du sviken av dina nära och kära, eller dina vänner, eller av kristna syskon i kyrkan, eller kanske t.o.m. av hela kyrkan, kan besvikelsen bli en livslång kamp som inte alla klarar av.

En annan sak man kan bli besviken på är själva livet. Vi hade så många planer. Vi trodde så mycket. Vi hoppades så intensivt. Men det blev inte som vi drömt. Alltså lever vi med en slags livssorg, och det är förstås inte lätt om det är själva livet du är besviken på, för vad gör man då? Ska man börja gräla på livet självt? Det låter sig ju inte göras.

En ännu svårare sak är den besvikelse vi kan känna över våra egna svek. Vetskapen om att du var den som svek din vän, din fru, din man, dina barn kan vara en outhärdlig börda att bära omkring på.

Men svårast… svårast är nog besvikelsen på Gud, för den är så svår att man knappt vågar närma sig den; den tycks ju nästan slutta mot det hädiska… eller? Får man vara besviken på Gud? Låt oss hänga upp den frågan på en krok i luften en stund. Jag lovar att återkomma till den. Men låt oss först fundera på vad som kan hända med oss om vi inte klarar av att hantera våra besvikelser alls.

Vad händer om vi inte alls klarar av att hantera våra besvikelser?

En del människor flyr sina besvikelser, in i annat. Men då får du å andra sidan fly resten av ditt liv, eftersom det ju i djupet är dig själv du försöker fly från. Andra förnekar sin besvikelse genom att försöka förtränga det man känner. Ytterligare andra ger upp, resignerar, orkar inte kämpa emot sina besvikelser längre och förbittras.

Jag antar att detta är vad som sker när vi inte klarar av att hantera våra besvikelser. Snart nog går vi omkring med en inre sorg. Kanske hamnar vår gudsrelation under denna skugga, där tvivel och förtvivlan äter in i själen. ”Vi hade hoppats att han var den som skulle frälsa Israel.” ”Jag hade hoppats Jesus att du skulle kunna förändra allt…” Men nu är jag bara besviken.

Säkert blir man då snart också mycket trött. Först blir man trött. Sedan blir man dödstrött. Till sist blir man livstrött. Och då, någonstans i detta utdragna utmattningskrig, segrar ofta förbittringen. Risken är att man besviken på allt och alla, till slut hamnat i ett träsk av förbittring, kritisk och arg… så arg… på insidan… på andra, sig själv, livet och Gud.

En text med tuggmotstånd

Nu har halva min predikotid gått. Den andra halvleken ska jag ägna åt ett antal överlevnadsstrategier. Låt oss ta hjälp av ännu en bibeltext. Den bjuder visst tuggmotstånd, men den är väl värd det, Ps 102: ”En bön av en betryckt, som är modlös och utgjuter sin sorg inför Herren. Herre, hör min bön, låt mitt rop nå fram till dig. Dölj inte ditt ansikte för mig när jag är i nöd. Lyssna till mig, skynda att svara när jag ropar. Mina dagar svinner bort som rök, och mitt inre glöder som en ugn, mitt livsmod är brutet, vissnat som gräs. Jag är för matt för att äta, jag har magrat av min suckan, är bara skinn och ben. Jag liknar en uggla i öknen, är som en uv bland ruiner. Jag måste vaka, är som en ensam fågel på taket. Mina fiender hånar mig dagen lång, de gör narr av mig, brukar mitt namn i förbannelser. Jag äter aska som bröd och blandar min dryck med tårar för din häftiga vredes skull, du som tog mig och kastade bort mig. Min levnad är som aftonskuggan, jag vissnar som gräset. Men du, Herre, härskar för evigt, och släkte efter släkte åkallar dig. Du skall gripa in och förbarma dig över Sion, det är tid att visa det nåd. Ja, stunden är inne, ty dina tjänare älskar Sions stenar, lider av att se det ligga i grus. Folken skall frukta Herrens namn och jordens alla kungar hans härlighet, när Herren har byggt upp Sion och visat sig i sin härlighet. Han har hört de utblottades bön, deras bön har han inte föraktat. Detta skall skrivas ner för kommande tider, och nya släkten skall prisa Herren, när han ser ner från sin heliga höjd, när Herren från himlen blickar mot jorden, lyssnar till fångarnas jämmer och friger dem som är dömda att dö. Herrens namn blir ärat i Sion, man sjunger hans lov i Jerusalem, när folk och riken samlas för att tjäna Herren. Han bröt i förtid min kraft, han förkortade mina dagar. Jag säger: Min Gud, ryck inte bort mig i livets mitt, du vars år varar från släkte till släkte. En gång lade du jordens grund, och himlen är ett verk av din hand. De skall förgås, men du består, de är plagg som slits ut, du byter ut dem som kläder och de är borta. Men du är densamme, dina år har inget slut. Dina tjänares barn skall bo här och deras barn leva trygga hos dig.” (Bibel 2000)

Var ska vi börja efter att ha läst detta? Vi kanske borde börja med att plocka ner den fråga vi hängde på en krok i luften för några minuter sedan: Får man vara besvikelsen på Gud? Efter att ha läst detta råder det väl knappast något tvivel om det. Psalmförfattaren är besviken på så mycket, men framförallt på Gud. Ja, mitt i bönen brister det och han ropar: ”du… tog mig och kastade bort mig.” Så djupt är det. Så ont gör det. Så ensam är han. Han är besviken på allt, men framförallt på Gud.

Utandad av Gud

Låt mig berätta om Bibeln. Så här skriver Paulus i 2 Tim 3:16: ”Hela Skriften är utandad av Gud.” (Sv.Folkbibeln) Given av Gud, fast djupare. Inspirerad av Gud, fast djupare. Utandad ur Gud, som när Gud andades på Adam så att Adam fick liv. Hela Bibeln är given av, inspirerad av och utandad ur Gud. D.v.s. det är alltså inte bara så att Gud tillåter denne besvikne man att säga det han har på sitt hjärta. Detta är djupast sett Guds eget ord, d.v.s. Gud föder fram dessa ord ur bedjaren värkande hjärta och låter det stå i Psalmen för att generation efter generation ska läsa dem och lära sig någonting om vad man ska göra med sina besvikelser. Och här är poängen: Låt inte dina besvikelser ta dig från Gud. Låt dem ta dig till Gud. Bär dem inte som ett gift i ditt inre. Säg som det är istället. Be ut besvikelsen ur ditt inre.

Överlevnadsstrategier

Detta är också överlevnadsstrategi nr. 1 på min egen lista. Var brutalt ärlig med Gud. Jag tror att många av oss skulle må mycket bättre om vi vågade ta fram våra besvikelser; om vi vågade artikulera dem, ge ord åt dem; inte minst för att vi själva skulle förstå hur vår besvikelse ser ut eller vad de handlar om. Jag kan i alla fall inte läsa Psalmen på något annat sätt än att Gud gärna vill ha det samtalet med oss. För om redan jag, som bara är en människa, ser att mina barn drar sig undan från mig, för att de är besvikna på mig, vill jag höra vad de har att säga så att vår relation kan bli bra på nytt. Och Gud… Gud är en så mycket bättre Pappa än vad jag är. Så innan vi tar nästa steg. Här finns egentligen två väldigt viktiga överlevnadsstrategier för den som inte vill sitta förbittrad och slocknad i slutet av sitt liv.

1) Först behövs ett tydligt beslut i ditt liv

Du behöver besluta dig för att inte ge efter, att vägra förbittring. Du behöver lära dig att känna igen besvikelsen och bestämma dig för att den inte ska få ditt hjärta.

2) För det andra behöver du berätta för Gud om vad du är besviken på, i en bottenärlig bön, där allt får sägas

Och så tänker jag. Jag tänker att Paulus har rätt, Rom: 8:31: ”Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss?” Och då menar han sannerligen inte att det kristna livet är en dans på rosor, för efter denna fråga räknar han upp en massa saker som kan vara mot oss: Nöd, ångest, förföljelse, hunger, nakenhet, fara eller svärd. Men han stannar inte där, utan fortsätter, utan att ta blicken från dessa svårigheter för en sekund: ”Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss.”

Jag tänker att Gud är mitt livs stora plus. Han är för mig. Och jag är hans lilla pojke. Han älskar mig… även när jag inte förstår vad som händer omkring mig eller med mig.

3) En tredje överlevnadsstrategi är insikten: Den här jorden är inte Himlen, men Himlen är en verklighet

Så här skriver psalmförfattaren: ”En gång lade du jordens grund, och himlen är ett verk av din hand. De skall förgås, men du består, de är plagg som slits ut, du byter ut dem som kläder och de är borta. Men du är densamme, dina år har inget slut.”

Jag tror att detta är så viktigt. Man måste försona sig med att livet på jorden är märkt av trasighet. Om du kräver perfektion; att alltid vara lycklig, att livet ska vara som i en reklamkampanj, fullt av leende människor i ett ljust skimmer; att ditt äktenskap ska vara en livslång romans utan konflikter, att allt alltid ska gå din väg och att alla ska applådera dig… Det är klart att du blir besviken om detta är vad du förväntar dig. Men, nej… livet här är märkt av synd och trasighet. Det går inte alltid som du vill. Och ändå kan det vara vackert, när du försonar dig med det.

4) Och dessutom: Det finns en märklig lyftkraft i tanken på att snart… snart kommer Jesus

Snart ska jag vara med honom i riket utan tårar, klagan eller sorg. Den tanken kan, när du tar den rätt, vara som en slags vaccination mot förbittring.

5) En femte överlevnadsstrategi är att försöka se livet som en pågående utbildning, vilket betyder att jag försöker fråga mig själv när jag möter besvikelser vad jag kan lära mig om Gud och om livet genom det jag är med om

Det är inte alltid lätt att hitta ett svar på detta (!), men frågan hjälper ändå ofta. Ibland är besvikelsen nämligen bra. Den kan korrigera mig.

Låt mig ta dig med tillbaka till de två emmausvandrarna, som sa till Jesus att de hade hoppats på så mycket. Men du… Vad är det egentligen de säger? Vad är det de hoppats på? Lyssna igen: ”vi hade hoppats att han var den som skulle frälsa Israel.”

Varför är de besvikna? Svaret är att de är besvikna för att de hoppas på fel saker. De är inte besvikna för att de trodde för mycket om Jesus utan för att de trodde för lite om honom. De trodde att han skulle rädda Israel. Det skulle han. Och det ska han. Men han skulle mer än så. För så älskade Gud hela världen att han gav den sin enfödde son… Jesus kom för att rädda hela världen.

Och ibland är jag, och ibland är du, så besvikna på Gud, för att Gud inte gör som vi säger eller räddar våra egna små projekt, när sanningen är att vi håller på med sådant som är alldeles för litet och att Gud vill dra oss in i ett mycket större äventyr som handlar om att rädda världen. Försök få tag på det här, för det kan hända att den där besvikelsen du känner är Guds sätt att korrigera inriktningen av ditt liv.

När strategier inte är nog

Sist: Ibland fungerar inte mina överlevnadsstrategier. Jag är för trött. Jag faller… faller in i tungsinne och missmod. Då måste vi komma ihåg att när dessa goda strategier…

1) Besluta dig för att inte låta förbittringen ta ditt hjärta

2) Be ärliga böner där du försöker förstå vad du är besviken på och där du säger det till Gud

3) Försona dig med att världen är en trasig plats

4) Glöm inte Himlen

5) Försök förstå vad besvikelsen kan lära dig.

Kom ihåg att när dessa strategier misslyckas så är Gud ändå Gud. Mitt i den besviknes klagosång kommer ord som vänder allt: ”Min levnad är som aftonskuggan, jag vissnar som gräset. Men du, Herre, härskar för evigt, och släkte efter släkte åkallar dig. Du skall gripa in och förbarma dig över Sion, det är tid att visa det nåd.”

-Jag vissnar… men du härskar. Jag har hört förunderliga berättelser genom åren, från många, många människor, som handlat om vad Gud kan göra i en enda bönestund. För vi får aldrig tappa bort detta att Gud gör under. Ibland sker det förunderliga. Ibland går människor ut ur bönerummet med en helt annan livshållning än när de gick in i samma rum. Sådant sker, det vet jag också av egen erfarenhet. Gud både vill och kan bevara oss från att förbittras. Det är möjligt att bli fri och att förbli fri. Kom ihåg det. Gud gör under!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s