4 saker jag lärt mig under 30 år som pastor, del 2

Inget annat än den första kärleken duger som drivkraft för den som vill vara en tjänare

Micael Nilsson, Korskyrkan den 22 februari 2017

Drivkrafter

Söndagen den 4 januari 1987 välkomnades Maria och jag som pastorspar i Betelförsamlingen i Fornåsa i Östergötland. När nu trettio år hade gått behövde vi stanna upp en stund för att försöka minnas vad vi varit med om.

Några dagar senare satte jag mig ner för att förbereda en predikan. Jag hade tänkt att den skulle handla om något helt annat, men körde fast, och skrev istället spontant ner denna rubrik: ”4 saker jag lärt mig under 30 år som pastor”. Jag hade ärligt talat ingen som helst aning om vad jag skulle skriva därefter, men fortsatte ändå med det första jag kom att tänka på: 1. Jag behöver Gud! 2. Inget annat än den första kärleken duger som drivkraft för den som vill vara en tjänare. 3. Man måste lära sig att hantera besvikelser. 4. Ditt liv är ditt budskap.

Förra söndagen talade om den där första upptäckten: Jag behöver Gud! Dagens predikan ska handla om den andra, d.v.s. om den nödvändiga drivkraften. Så här läser vi i Upp 2:2-5: ”Jag känner dina gärningar, din möda och din uthållighet och vet att du inte kan tåla onda människor. Du har prövat dem som kallar sig apostlar men inte är det, och du har funnit att de är lögnare. Du är uthållig, du har tålt mycket för mitt namns skull och du har inte tröttnat. Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek. Tänk på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör samma gärningar som förr. Annars kommer jag till dig och flyttar bort ditt lampställ, om du inte omvänder dig.”

I Uppenbarelseboken talar Jesus till sju församlingar. Dessa budskap skrivs ner av Johannes och blir till brev som innehåller både erkännanden och förmaningar. De ord vi läst idag är skrivna till kyrkan i Efesos. Där sägs mycket gott. Kyrkan i Efesos arbetar hårt. Kyrkan i Efesos är noga med läran. Kyrkan i Efesos är uthållig. Är inte det ett fantastiskt betyg? ”Men”, säger Jesus, ”det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek.”

Först: det handlar om drivkrafter. Och det är inte enda gången Jesus talar om detta. Vid ett annat tillfälle är lärjungarna upp över öronen entusiastiska över de resultat de fått se i sin tjänst. ”Herre, till och med demonerna lyder oss när vi uttalar ditt namn”, säger de.

Det är inte det att Jesus vill vara en glädjedödare. Sannerligen inte, men där, mitt i glädjen över framgången ser Jesus en liten skevhet som behöver rättas till, och säger: ”gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är upptecknade i himlen.”

Ett annat tillfälle är när Petrus svikit Jesus. När Jesus profeterar om att lärjungarna kommer att förneka honom svarar Petrus att även om alla andra gör det så ska han aldrig göra det. Men också Petrus sviker. När Jesus, efter sin uppståndelse, möter Petrus igen, ställer han frågan: – Petrus, älskar du mig. Och på Petrus svar att Petrus i all sin svaghet ändå älskar Jesus upprättas han med orden: – Var en herde för mina får. För mina lamm på bete. D.v.s. Jesus kallar Petrus in i tjänst, men in i en tjänst där drivkraften måste vara kärlek och inte Petrus tro på sin egen kraft.

Ett annat exempel på fel drivkraft, möter vi i berättelsen om Judas som kritiserar Maria när hon smörjer Jesu fötter med dyrbar balsam och tycker att hon istället skulle sålt sin balsam och gett pengarna till de fattiga. Men, säger Bibeln ”detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades dit.”, Joh 12:6.

Drivkrafterna är viktiga. Tankar du bilen med fel drivmedel förstör du motorn. Fel drivkrafter kanske håller dig igång i många år, men till slut kommer de att förstöra din motor. Jag tror att fel drivkrafter ofta är orsaken till utbrändhet.

Fel drivkrafter ställer dessutom till det i vår påverkan på andra människor. Om vår drivkraft är egenkärlek, snikenhet eller maktbehov kommer det att påverka vår omgivning på ett visst sätt, men om vår drivkraft istället är kärlek så kommer det att ha en god påverkan på andra.

Det finns förstås många olika slags drivkrafter. I Judas fall var det kärleken till pengar. I andras fall är det maktbegär. Människor med onda avsikter kan utnyttja dig för sin egen framgång och därmed krympa och skada dig.

Det här är svårt, eftersom vi inte alltid upptäcker vare sig andras eller våra egna drivkrafter första dagen på jobbet. Det kan ta tid att förstå vilka drivkrafter som ligger bakom våra handlingar. Det är t.o.m. så att mycket som ser bra ut vid första anblick inte alls är så friskt och gott vid närmare eftertanke, som t.ex. när lärjungarna var så där glada över alla de under som skedde i deras tjänst men inte förstod hur glädjen över resultaten är en alltför skör glädje att bygga livet på, och att livet och tjänsten därför istället måste byggas på det som aldrig förändras, nämligen på Guds kärlek.

Viljan att behaga

En skev drivkraft är vår strävan efter att behaga. ”Om jag… ville vara människor till lags skulle jag inte vara Kristi tjänare.”, skriver Paulus i Gal 1:10.

Några av oss får problem här. Vår drivkraft blir alltför lätt att vilja behaga andra. Vi vill vara andra till lags. Vi har nämligen alla ett bekräftelsebehov. Det behöver inte vara fel alls men det kan kantra. Jag vet inte hur många människor jag har mött som har varit mentalt, emotionellt och t.o.m. fysiskt utmattade p.g.a. att de ägnat ett liv åt att försöka tillfredsställa alla andra, så till den grad att de tappat bort sig själva.

Den som drivs av att vilja behaga behöver bli behövd. Han eller hon ägnar mycket tid och mycket kraft åt att försöka läsa av sin omgivning. ”Vad måste jag göra för att du ska bli lycklig så att jag kan bli lycklig?” är deras fråga.

Det finns många farliga fallgropar för den som lider av detta, inte minst i kyrkan. Vårt behov av att vilja behaga passar ibland allt för väl in i kyrkans många behov av tjänare. Det finns kort sagt ingen ände på hur mycket vi kan hitta på för dem att göra för att göra andra lyckligare.

Och det ser ju dessutom så fromt ut detta behov av att behaga. Problemet är bara att det är självfokuserat. Vi vill behaga andra för att själva bli bekräftade. Vem vet varför? Säkert handlar det om någon slags skada, en svaghet i själen, ett inre hål vi försöker fylla. Och då mår man till slut inte särskilt bra. För om du bara mår bra när du får andra att bli nöjda med dig är du fast i ett ekorrhjul där det aldrig att bli nog hur länge eller fort du än springer.

Risken är därför att jag snart kommer att möta dig trött, känslomässigt uttömd och kanske t.o.m. i identitetskris, för människor som lever för att behaga andra tappar förr eller senare kontakten med sig själva. Jag tror att Jesus skulle behöva säga så här till dig: ”Gläd dig inte över att andra är nöjda med dig utan över att Guds ögon lyser över dig.”

Framgångsbehov

En annan skev drivkraft är behovet av framgång. Fanns det ett problem i kyrkan för dem som lever för att behaga andra så är det knappast mindre här, eftersom kyrkan ju har en kallelse att nå hela världen. Vi älskar rapporter om framgång och växande församlingar, inte sant? Men här, utan att vi märker det, eller t.o.m. under det att vi applåderar det, kan kyrkan komma helt vilse när behovet av framgång blir vår drivkraft i tjänsten.

Jag minns en bild ur ett nyhetsbrev från en känd evangelist. På bilden från en av hans kampanjer fanns hur många människor som helst. Det såg fantastiskt ut, till dess någon upptäckte att samma människor kom igen en massa gånger. Bilden var manipulerad. Grupper hade kopierats och klistrats in om och om igen. Det var helt enkel ett patetiskt försök till självupphöjelse, och en billig lögn.

Det var alltför lätt att kasta sten på evangelisten. Vilket gjordes. Men vem tog sitt eget ansvar? Hur många av oss ifrågasatte vår egen tillbedjan av avguden ”framgång” eller frågade varför denne man känt sig tvungen att ljuga om sin egen framgång för att få vårt stöd?

Lyssna: Framgång är inte en hållbar energikälla. Det är därför Jesus säger att vi inte ska glädja oss när andarna är oss underdåniga – d.v.s. över vår framgång – utan att vi ska ha vår glädje i att våra namn är skrivna i livets bok.

En viktig författare, Dallas Willard, skriver: “Det största hotet mot vår överlåtelse till Kristus är vår tjänst för Kristus.” Det är en perfekt kommentar till Jesu fråga om den första kärleken, ställd till den duktiga och aktiva kyrkan i Efesos. “Det största hotet mot vår överlåtelse till Kristus är vår tjänst för Kristus.” Det handlar kanske om en liten fokusförflyttning i början, som är svår att upptäcka. Jag älskar Jesus. Därför vill jag tjäna honom. Så börjar jag med tiden att älska tjänsten. Tjänsten tar mer och mer tid. I början av min tjänst tillbad jag Jesus. Mer och mer blir mina böner nu istället böner för tjänsten. Och till slut lever jag för tjänsten och inte för min relation med Jesus.

Sorgligt nog upptäcker sällan någon vad som sker. Faktum är att andra kanske t.o.m. tycker om vad de ser. Kyrkan hyllar nämligen ofta arbetsnarkomaner. Vi upplever dem som hängiva. Jobba mer så ger vi mer, säger vi. Evangelisten som klistrade och klippte in 1000 tals åhörare i sin manipulerade bild förstod precis. Men framgångsbehov är inte en bra drivkraft. I det långa loppet kommer den att förtära din glädje och göra dig vilsen. För faktum är att många som drivs av sitt framgångsbehov mår illa och att jag har mött många av dem djupt förtvivlade.

Perfektionism

En tredje problematisk drivkraft är perfektionism. Perfektionism är ett problem vi ofta upphöjt till ideal. Pressen på dig att prestera är stor idag. Du ska ha en bra utbildning, göra karriär, vara en fantastisk förälder, ha ett stort socialt nätverk, visa upp bilder av ditt lyckade liv på instagram, vara vältränad, se bra ut, ha ett fint äktenskap med ett fantastiskt samliv, vara intressant och tjäna mycket pengar…

När perfektionism blir ett ideal mår vi inte särskilt bra. Vi utvecklar en rädsla för att misslyckas, att andra ska se att vi inte alls är perfekta, att vi ska avslöjas som operfekta människor, som inte klarar av att leva upp till alla krav.

Perfektionism är helt enkelt inte en bra drivkraft. Inom psykologin ses det t.o.m. som ett sjukdomstillstånd.

– Idag vet vi inte hur många personer som faktiskt lider av perfektionism, men vi vet att detta ofta förekommer hos personer som lider av andra psykiska sjukdomar, såsom depression, ätstörningar och andra ångesttillstånd, säger Gerhard Andersson, professor i psykologi vid Linköpings universitet. (psykologofabriken.se)

I kyrkan har vi vår egen variant av perfektionism. För hur hanterar vi egentligen vår längtan efter Gud och Himlen, d.v.s. efter det fullkomliga, samtidigt som vi försonas med livet i en ofullkomlig värld? Det är svårt. Och inte så sällan misslyckas vi helt med det.

Vi kanske läser bibelord, som Jesu egna ord, ”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.” Men vi glömmer lätt hans ord om att ”ingen är god utan Gud”.

D.v.s. vi kan inte uppnå fullkomlighet. Vilket på sätt och vis är Jesu poäng. Han menar att om vi kunde vara fullkomliga så vore vi som Gud, och ställer oss i det ljuset för att avslöja att vi inte är Gud, och att vi därför alla behöver Gud. Är du med? Jag försöker en gång till. Jesus talar om fullkomlighet för att visa oss att ingen av oss klarar av att vara fullkomliga utan Gud och att vi därför behöver Guds nåd. Och Paulus skriver för att hjälpa oss med sinnesfriden i Rom 3:21-22: ”nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen… en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror.” Enklare uttryckt: det du inte klarat har Jesus klarat, och tro är att få ta emot det han lyckas med och få frid med Gud.

Det är oerhört viktigt att lägga de här grundstenarna rätt i sitt kristna liv. Vi kan längta efter och vi ska söka efter det fullkomliga, men vi måste också förstå att vi själva är trasiga och ofullkomliga och därför behöver nåd. Jesu ord om fullkomlighet pekar med andra ord på korset och på vårt behov av försoning, inte på att vi själva kan bli fullkomliga, om bara kämpar lite mer. Till dem som verkar predika detta ”kämpa lite hårdare så blir du fullkomlig”-budskap säger Jesus något jag aldrig vill höra honom säga till mig, Luk 11:46: ”Ni lastar på människorna bördor som är svåra att bära och rör inte ett finger för att lätta på bördorna.”

Det är svårt att genomskåda sin perfektionism, för vad är egentligen en ärlig längtan efter Gud och vad är en skev drivkraft med rötter i rastlösheten? Kanske måste vi tillslut gå till våra egna hjärtan för att försöka förstå hur vi faktiskt mår. En god och sund längtan tar oss till Gud och hjälper oss att växa, men perfektionisten blir ofta istället full av kritik och missnöje, pekar på alla, för krig mot allt, känner sig ensam och upplever andra som ljumna.

Dessutom är de nästan alltid trötta; så in i märgen trötta, för denna drivkraft efter att försöka nå det perfekta utan Jesu nåd och försoning eller egen vila är en förtärande sak. Och Jesus vet det när han ser dem som kämpar och sliter för att följa alla lagens bud in i minsta detalj och säger, Matt 11:28: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.”

Förstår du detta? Alla dessa skeva drivkrafter ligger så nära det som är rätt. För det är rätt att vilja tjäna andra, men det blir fel när det handlar om att försöka behaga alla. Det är rätt att be om att Guds ord ska få framgång, men det blir fel när vi förirrar oss in i vår stolthet och istället börjar arbeta för egen framgång. Och det är rätt att längta efter mer av Gud och att vilja bli mer likt Jesus, men det blir fel när det övergår till en förslavande perfektionism där vi tappar bort nåden och brinner upp, eller krymper ihop.

Det är därför Gud tagit mig till den där texten från Uppenbarelsebokens inledning med jämna mellanrum, så ofta det behövts, under mina 30 år som pastor; till den där texten som handlade om att man kan vara aktiv och renlärig och t.o.m. uthållig… men också trött, lite arg på insidan, bärande på en dyster besvikelse, och med en falnande låga i hjärtat, för att fråga hur jag har det med den första kärleken.

Vad är ”den första kärleken”?

Så… vad är det Jesus frågar efter? Vad är ”den första kärleken”? Jag har hört många predikningar om det. Den slarviga varianten går ut på att vi inte är entusiastiska nog, för lama och ljumna. Fast det är ju inte alls den bild vi får av kyrkan i Efesos. Den är väldigt aktiv. Har man nu problem med drivkrafterna i sitt liv får man knappast hjälp av en sådan predikan. I värsta fall får man bara ytterligare en knuff in i väggen. Nej… ska vi förstå vad Jesus frågar efter måste vi först förstå vad ”den första kärleken” är. Jesus hjälper oss med det, Mark 12:29-31: ”Viktigast är detta: Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren, och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte.”

Den första kärleken är inte en känsla. Den första kärleken är inte entusiasm. Den första kärleken är en relation. Den första kärleken är Gud. Frågan om den första kärleken är alltså en kallelse tillbaka till hjärtats relation med Jesus. Därför handlar det inte om att du ska göra mer, utan snarare om att du ska ta emot mer, för Johannes skriver, 1 Joh 4:19: ”Vi älskar därför att han först älskade oss.”

Jag vänder tillbaka, inte 30 år utan 40, och tänker på den första tiden i mitt kristna liv. Vad utmärkte min tro då? Inte mina teologiska insikter. Inte mitt gedigna arbete och inte min uthållighet. Nej, den första tiden präglades av en befriande glädje som sprang fram ur upptäckten av att vara villkorslöst och absolut älskad av Gud.

Detta är detta Jesus talar med kyrkan i Efesos om. Utan detta kommer ni att slockna, säger han. Du måste ta emot kärlek för att själv kunna älska, som Johannes skrev.

Vägen tillbaka

Så, sist, vad ska vi göra för att finna dit igen? Jesus vägleder oss med tre viktiga ord. Lyssna: ”Tänk på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör samma gärningar som förr.”

Engelska översättningar har goda ord som rimmar väl: Remember, Repent och Return. Så stakas vägen ut; vägen tillbaka till en gudsrelation som blir en kärleksrelation. Kom ihåg, omvänd er och gå tillbaka.

Kom ihåg vem Gud är och vad Gud gjort. Omvänd dig, d.v.s. vänd dig till Gud. Och gå tillbaka. Gå tillbaka till Jesus igen, ta emot hans kärlek igen, gläd dig över honom igen, och be honom att förnya din kärlek.

Gör de gärningar som du gjorde först! D.v.s. Jesus säger inte att kyrkan i Efesos gör för lite eller ska göra mer, utan att de ska komma ihåg vad de gjorde först.

Vad gjorde du den första tiden med Jesus?

Jag minns att jag älskade att vara med honom. Jag läste hans ord, inte för att behaga någon annan, utan för att jag ville lära känna honom.

Jag minns att jag ville tjäna honom, inte för att få framgång, utan bara för att han så självklart var värd det.

Och jag minns att jag ville ha mer av honom i mitt liv, inte p.g.a. ängslig perfektionism som slet ut mig och gjorde mig arg på allt och alla, utan bara för att Jesus var så dyrbar för mig. Och vet du, det är vad jag tror att han säger till kyrkan i Efesos och till oss alla: – Ersätt inte intimitet med aktivitet! Låt kyrkan och tron handla om mig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s